min kille är rädd för biomamman

Startsidan

Logga in med Facebook

Styvförälder - Känsliga rummet

Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet

Göm
trådstart

Hjälp

min kille är rädd för biomamman

Tors 11 mar 2010 21:33 Läst 675 gånger Totalt 14 svar

Anonym (less)
Visa endast

min kille sen drygt 1½ år har ett barn på fem år vv, under tiden vi har varit ihop har barnets mamma velat byta dagar/veckor etc minst 20ggr medan vi aldrig nånsin bett om det. hon har också vid flertalet tillfällen i efterhand kommit och sagt att hon haft barnet en dag mer eller nåt och vägrar ta honom trots att det är hon som velat byta och vi gått med på det.
jag kommer vara ledig två veckor på hela sommaren och vi undrade om det skulle gå bra för henne att ha honom dom två veckorna men naturligtvis gick inte det trots att hon inte har nåt jobb.
hon har inte tid för barnet utan lämnar bort det till sina föräldrar minst halva sin vecka VARJE gång och om dom får förhinder så kan hon ringa min kille samma dag och kräva att han tar barnet vilket känns jävligt trist om vi har bokat upp något.
grejen är att hon tydligen saknar impulskontroll och blir helt tokig om hon inte får som hon vill och min kille vågar inte säga ifrån. jag får en klump i magen varje gång hon ringer vilket är ganska ofta för då är det alltid nåt som ska ändras och bytas och jag har liksom ingen kontroll över mitt eget liv! jag kan aldrig planera semester eller åka bort för närsomhelst kan hon vägra hämta barnet eller vill lämna tidigare.

tycker så sjukt synd om barnet som alltid blir bortvalt av sin mamma och jag önskar att han kan känna att det är stabilt hos oss men jag vet inte hur länge jag orkar att inte kunna planera min tid på nåt sätt. jag har gjort ett aktivt val att inte skaffa egna barn än för att jag vill kunna bestämma över mitt eget liv och jag vet att valet är mitt att vara ihop med nån med barn men jag gick in i förhållandet som styvmamma varannan vecka och självklart kommer barnets bästa först men det är mammans bästa som kommer först nu, hon kan t ex lämna honom för att hon ska på fest. på FEST! hon är ju barnfri varannan vecka men det spelar ingen roll. det här leder till bråk mellan min kille och mig för jag tycker det är skit att han är rädd för henne och aldrig vågar säga ifrån. börjar lessna rejält på att hon ska styra mitt liv, hur hanterar man sånt här, jag vill ju att det ska funka!

(OBS! Ditt användarnamn syns)
Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till
1. «
2. ‹
3. 1
10. ›
11. »
1. Anonym
  Visa endast
  
  Tors 11 mar 2010 21:42
  
  #1
  
  Jag har inga bra råd att ge dig men jag kan säga att förstår precis hur du känner.
  
  Just detta att en annan människa kommer in och styr mitt liv. Min kille säger dock ifrån men ibland orkar man inte för varje gång han säger ifrån blir ett tväsen ett bra tag efter. Och ibland ger jag mig och säger bara att vi skiter i det för jag vet konsekvenerna om jag säger ifrån.
  
  Hur mycket ska man stå ut med? Jag tycker om barnet... Tycker det är jättemysigt när h*n kommer och vi gör saker tillsammans, har vh, så det blir ju inte så ofta som hos dig TS. Men detta att hon ska lägga sig i allt. F¨r hon itne det blir det dessa ständiga hot...
  Ja, jag vet att jag valde en man med barn sen innan. Men jag valde inte att få mitt liv ut pekat hur jag ska leva, vart jag ska leva och ständigt höra att man är ett nedköp, hur illa man ser ut, att jag hjärntvättat min sambo och att jag är den som har sett till att barnet inte har en mamma och en pappa som bor tillsammans.
  Och det var HON som gjorde slut med min sambo och inte tvärtom.
2. Anonym (less) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Tors 11 mar 2010 21:55
  
  #2
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Jag har inga bra råd att ge dig men jag kan säga att förstår precis hur du känner. Just detta att en annan människa kommer in och styr mitt liv. Min kille säger dock ifrån men ibland orkar man inte för varje gång han säger ifrån blir ett tväsen ett bra tag efter. Och ibland ger jag mig och säger bara att vi skiter i det för jag vet konsekvenerna om jag säger ifrån. Hur mycket ska man stå ut med? Jag tycker om barnet... Tycker det är jättemysigt när h*n kommer och vi gör saker tillsammans, har vh, så det blir ju inte så ofta som hos dig TS. Men detta att hon ska lägga sig i allt. F¨r hon itne det blir det dessa ständiga hot... Ja, jag vet att jag valde en man med barn sen innan. Men jag valde inte att få mitt liv ut pekat hur jag ska leva, vart jag ska leva och ständigt höra att man är ett nedköp, hur illa man ser ut, att jag hjärntvättat min sambo och att jag är den som har sett till att barnet inte har en mamma och en pappa som bor tillsammans. Och det var HON som gjorde slut med min sambo och inte tvärtom.
  tack och lov hatar inte biom mig (än iaf, hon kommer säkert göra eftersom jag börjar ställa krav) men hon beter sig som en femåring om hon inte får som hon vill! börjar skrika och leva om, herregud hon är snart 30.
  det stör mig att han inte vågar säga ifrån och att vi måste tassa på tå inför henne så hon inte ska få några utbrott.
  hur långt ska man låta det gå? jag börjar tappa respekten för min kille som inte ens kan säga normala saker till henne.
  det var hon som tjatade och tjatade om att dom skulle skaffa barn trots att min kille inte ville och så vart det barn och hon vill liksom inte ha honom. hon sitter med kalendern och räknar dagarna och det blir ett jävla liv om vi haft en dag mindre trots att vi alla gått med på HENNES byte av dagar. fattar inte hur man kan tänka så om sitt eget barn, så kommer jag aldrig nånsin göra.
  
  men tack för svar, skönt att man inte är ensam...
3. Anonym
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 09:01
  
  #3
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  tack och lov hatar inte biom mig (än iaf, hon kommer säkert göra eftersom jag börjar ställa krav) men hon beter sig som en femåring om hon inte får som hon vill! börjar skrika och leva om, herregud hon är snart 30. det stör mig att han inte vågar säga ifrån och att vi måste tassa på tå inför henne så hon inte ska få några utbrott.hur långt ska man låta det gå? jag börjar tappa respekten för min kille som inte ens kan säga normala saker till henne.det var hon som tjatade och tjatade om att dom skulle skaffa barn trots att min kille inte ville och så vart det barn och hon vill liksom inte ha honom. hon sitter med kalendern och räknar dagarna och det blir ett jävla liv om vi haft en dag mindre trots att vi alla gått med på HENNES byte av dagar. fattar inte hur man kan tänka så om sitt eget barn, så kommer jag aldrig nånsin göra.men tack för svar, skönt att man inte är ensam...
  Oh...... herregud ...... "det var hon som tjatade och tjatade och din kille ville inte skaffa barn" ...... vilket j_vla bs. Förmodligen är detta en efterkonstruktion från din killes sida. ;)
4. Anonym (#1)
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 09:42
  
  #4
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  tack och lov hatar inte biom mig (än iaf, hon kommer säkert göra eftersom jag börjar ställa krav) men hon beter sig som en femåring om hon inte får som hon vill! börjar skrika och leva om, herregud hon är snart 30. det stör mig att han inte vågar säga ifrån och att vi måste tassa på tå inför henne så hon inte ska få några utbrott.hur långt ska man låta det gå? jag börjar tappa respekten för min kille som inte ens kan säga normala saker till henne.det var hon som tjatade och tjatade om att dom skulle skaffa barn trots att min kille inte ville och så vart det barn och hon vill liksom inte ha honom. hon sitter med kalendern och räknar dagarna och det blir ett jävla liv om vi haft en dag mindre trots att vi alla gått med på HENNES byte av dagar. fattar inte hur man kan tänka så om sitt eget barn, så kommer jag aldrig nånsin göra.men tack för svar, skönt att man inte är ensam...
  Det där med att skrika och leva jävel när man inte får som man vill känner jag igen. Vad vinner de på att göra det?
  Jag förstår att min kille inte orkar bråka med henne. Fullt ut för det blir ständiga bråk och han får hela tiden höra att han inte bryr sig om barnet och att han bryr sig mer om mig m.m.m.m.
  
  Jag känner igen dig med det där att tappa respeketen.. Tills VI verkligen satte oss ner och pratade ut om det hela. Jag kände att han hela tiden dansade efter hennes pipa. Allt hon sa gjorde han. Det var så jag upplevde det hela.
  Men efter vi pratat så vet ajg att det inte är så.
  
  Hade min kille bara gjort hade det varit liv då? Antagligen inte..
  Vi känner inte dessa kvinnor alls, våra killar har varit tillsammans med dom och vet hur de fungerar. Så ett tips är att ni sätter er ner och du spyr ut all galla över situationen så kanske det blir bättre.. Det funkade för oss.
  Dock är det fortfarande jobbigt men jag vet ju om nu att det inte var som jag trodde.. Han säger ifrån men tyvärr har han inte "rätten" på sin sida....
5. Anonym (less) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 13:23
  
  #5
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Oh...... herregud ...... "det var hon som tjatade och tjatade och din kille ville inte skaffa barn" ...... vilket j_vla bs. Förmodligen är detta en efterkonstruktion från din killes sida. ;)
  men herregud hade du inget intressantare att komma med?! jag skiter i om min kille ville skaffa barn eller inte, han tar ju sitt ansvar oavsett, det som irriterar mig är att MAMMAN som ville ha barn inte ens tar halva ansvaret.
6. Nellee
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 13:32
  
  #6
  
  Han måste sätta ner foten hårt. Har de kommit överens om ungänge vv ska det gälla. Behöver hon barnvakt under den tiden är det hennes ansvar att ordna det, precis som din kille får göra. Har man ett bra förhållande kan man byta men för er fungerar det uppenbarligen inte. Har de testat samarbetssamtal?
  
  Ringer hon och skriker så får han helt enkelt säga: jag pratar inte med dig när du skriker åt mig. Blir det bara bråk via telefon är det bättre att sköta den störska kontakten via mejl. Spara dem om hon är otrevlig eller hotar med saker.
  Don't you black or white me
7. Anonym (less) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 13:34
  
  #7
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Det där med att skrika och leva jävel när man inte får som man vill känner jag igen. Vad vinner de på att göra det? Jag förstår att min kille inte orkar bråka med henne. Fullt ut för det blir ständiga bråk och han får hela tiden höra att han inte bryr sig om barnet och att han bryr sig mer om mig m.m.m.m. Jag känner igen dig med det där att tappa respeketen.. Tills VI verkligen satte oss ner och pratade ut om det hela. Jag kände att han hela tiden dansade efter hennes pipa. Allt hon sa gjorde han. Det var så jag upplevde det hela. Men efter vi pratat så vet ajg att det inte är så. Hade min kille bara gjort hade det varit liv då? Antagligen inte.. Vi känner inte dessa kvinnor alls, våra killar har varit tillsammans med dom och vet hur de fungerar. Så ett tips är att ni sätter er ner och du spyr ut all galla över situationen så kanske det blir bättre.. Det funkade för oss. Dock är det fortfarande jobbigt men jag vet ju om nu att det inte var som jag trodde.. Han säger ifrån men tyvärr har han inte "rätten" på sin sida....
  haha uppenbarligen vinner dom på det genom att ingen orkar ta fighten tillslut!
  vi har pratat igenom situationen och han tycker också det är skitjobbigt, jag var extra upprörd igår när jag skrev inlägget, känns lite bättre idag faktiskt.
  jag vet att han gör det för att det inte ska gå ut över barnet och naturligtvis är det rätt men jag har ingen lus att ställa in mina planer för att hon ska på en "viktig" fest på vår barnfria vecka och det irriterar mig att när vi för en gångs skull ber om en specifik vecka så kan hon inte ställa upp på det trots att vi har gjort det för henne tusen gånger.
  
  åh dessa ex!!
8. Anonym (#1)
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 14:42
  
  #8
  
  Ja, det är synd att de inte kan se till barnens bästa.
  
  Barnet fattar mycket väl att mamma är sur eller arg varje gång det handlar något om pappa eller tvärtom.
  Man kan bli sårad när man separerar av någon anledning. MEN det ger INGA rättigheter att ta ut sin frustation på någon annan människa.
  Skapa ett maktspel för mår jag dåligt ska du också göra det och kan inte jag göra detta så ska inte du heller få göra det.
  Det enda handlar om att antingen har de inte släppt sitt ex eller har bara svårt att se att de inte är centrum i dennes liv längre.
  
  Det sorgliga är ju att just barnen hamnar i kläm. De blir den "saken" man kan utöva sin makt om fortfarande.
  Och allt detta dravel från dessa föräldrar som göra så att de ser till barnens bästa!
  Bullshit säger jag! De ser bara till sig själva. Ser man till barnens bästa lägger man ner stridsyxan när det kommer till dom får det att fungera på bästa möjliga sätt och blir man förbannad så tar man det när inte barnen hör ser eller märker det hela.
  
  Det fungerar, jag är ett levande bevis på det. Mina föräldrar var aldrig tillsammans och jag kan säga att jag har aldrig märkt att de har varit osams eller känt att det varit jobbigt att åka till mamma eller pappa för antingen kommer bli bråk eller att mamma eller pappa mår dåligt av det.
  Självklart har de haft meningskiljaktigheter och bråkat som hund och katt säkert. MEN jag har aldrig märkt det.
9. Anonym (less) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 18:35
  
  #9
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Ja, det är synd att de inte kan se till barnens bästa. Barnet fattar mycket väl att mamma är sur eller arg varje gång det handlar något om pappa eller tvärtom. Man kan bli sårad när man separerar av någon anledning. MEN det ger INGA rättigheter att ta ut sin frustation på någon annan människa. Skapa ett maktspel för mår jag dåligt ska du också göra det och kan inte jag göra detta så ska inte du heller få göra det. Det enda handlar om att antingen har de inte släppt sitt ex eller har bara svårt att se att de inte är centrum i dennes liv längre. Det sorgliga är ju att just barnen hamnar i kläm. De blir den "saken" man kan utöva sin makt om fortfarande. Och allt detta dravel från dessa föräldrar som göra så att de ser till barnens bästa! Bullshit säger jag! De ser bara till sig själva. Ser man till barnens bästa lägger man ner stridsyxan när det kommer till dom får det att fungera på bästa möjliga sätt och blir man förbannad så tar man det när inte barnen hör ser eller märker det hela. Det fungerar, jag är ett levande bevis på det. Mina föräldrar var aldrig tillsammans och jag kan säga att jag har aldrig märkt att de har varit osams eller känt att det varit jobbigt att åka till mamma eller pappa för antingen kommer bli bråk eller att mamma eller pappa mår dåligt av det. Självklart har de haft meningskiljaktigheter och bråkat som hund och katt säkert. MEN jag har aldrig märkt det.
  dom har separerat sen länge och hon är inte alls sotis på mig eller nåt sånt men hela världen kretsar kring henne. hennes fester där hon minglar och skapar kontakter i sitt "jobb" är JÄTTEviktiga och då måste alla släppa allt för att rycka in. barnet är hos hennes föräldrar minst halva veckan och i princip alla hennes helger för då har hon viktigare saker för sig än att hänga med sitt barn. hennes pappa ifrågasatte hennes beteende och då freakade hon och började skrika som en galning trots att barnet var i samma rum. hon känns så otroligt omogen och jag har ingen lust att ställa upp på hennes nycker men alla omkring henne tassar på tå för att hon inte ska explodera...
10. Anonym (less) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 18:38
  
  #10
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Han måste sätta ner foten hårt. Har de kommit överens om ungänge vv ska det gälla. Behöver hon barnvakt under den tiden är det hennes ansvar att ordna det, precis som din kille får göra. Har man ett bra förhållande kan man byta men för er fungerar det uppenbarligen inte. Har de testat samarbetssamtal? Ringer hon och skriker så får han helt enkelt säga: jag pratar inte med dig när du skriker åt mig. Blir det bara bråk via telefon är det bättre att sköta den störska kontakten via mejl. Spara dem om hon är otrevlig eller hotar med saker.
  ja det är ju det som är problemet, han vågar inte. hon hotar inte eller så men hon är så himla egocentrisk och när det inte passar henne att hämta barnet då vi bestämt för hon "kommit på" att det är orättvis fördelning av dagar (som vi bytt för hennes skull) så finns det inte så mycket att göra. vi kan ju inte gärna kasta ut barnet för att make a statement.
11. Ess
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 20:18
  
  #11
  
  Eftersom ni har pratat om det och det inte blir bättre så kan du antingen välja att flytta eller så kan du välja att leva ditt eget liv inom förhållandet. Då blir det inte att vi fick ställa in i sista minuten utan det blir jag åkte själv och hade kul. Han vet väl att du inte vill ha egna barn för att du inte vill binda upp dig så då blir det ingen överraskning att du inte binder dig med hans son heller. I längden så blir det nog ganska trist för honom att sitta ensam med sonen när du gör vad ni bestämt från början och han blir beordrad att va barnvakt när mamman ska svira.
12. Anonym (less) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 20:32
  
  #12
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Eftersom ni har pratat om det och det inte blir bättre så kan du antingen välja att flytta eller så kan du välja att leva ditt eget liv inom förhållandet. Då blir det inte att vi fick ställa in i sista minuten utan det blir jag åkte själv och hade kul. Han vet väl att du inte vill ha egna barn för att du inte vill binda upp dig så då blir det ingen överraskning att du inte binder dig med hans son heller. I längden så blir det nog ganska trist för honom att sitta ensam med sonen när du gör vad ni bestämt från början och han blir beordrad att va barnvakt när mamman ska svira.
  jag vill absolut ha egna barn, gärna snart men måste vänta ett par år eftersom jag pluggar.
  det är ju lite så vi lever nu, att jag gör mitt när han måste stanna hemma, men det är ju inte särskilt kul. och det funkar inte om det som är bestämt rör bara oss två.
  
  det har dock blivit lite bättre sen min kille ha börjat försöka säga ifrån även om det inte går så bra alltid. jag hoppas att biom får ett stabilare liv snart så det inte blir samma konflikter. iofs tvivlar jag på att det kommer bli helt bra,
13. Ess
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 21:50
  
  #13
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  jag vill absolut ha egna barn, gärna snart men måste vänta ett par år eftersom jag pluggar.det är ju lite så vi lever nu, att jag gör mitt när han måste stanna hemma, men det är ju inte särskilt kul. och det funkar inte om det som är bestämt rör bara oss två.det har dock blivit lite bättre sen min kille ha börjat försöka säga ifrån även om det inte går så bra alltid. jag hoppas att biom får ett stabilare liv snart så det inte blir samma konflikter. iofs tvivlar jag på att det kommer bli helt bra,
  Sätt annars ner foten och säg att du fått nog. Det blir inte bättre om ni skaffar gemensamma barn, det som händer är att du blir 50 gånger mer förbannad på hans hattande.
  Det enda som händer när han ger efter för barnets skull är att hon får ytterligare plats för sina maktutspel. I längden så är det kanske bättre för barnet att ta fighten med mamman nu än att skjuta den på framtiden.
14. Anonym (less) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Tis 16 mar 2010 19:39
  
  #14
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Sätt annars ner foten och säg att du fått nog. Det blir inte bättre om ni skaffar gemensamma barn, det som händer är att du blir 50 gånger mer förbannad på hans hattande. Det enda som händer när han ger efter för barnets skull är att hon får ytterligare plats för sina maktutspel. I längden så är det kanske bättre för barnet att ta fighten med mamman nu än att skjuta den på framtiden.
  jag har gjort det massor av gånger känns det som. det blir liite liiite bättre varje gång men det händer ju fortfarande och varje gång så blir jag så sjukt jävla less och är beredd att kasta in handduken. men övrig tid är allt fina fisken så det känns så himla bisarrt att när jag äntligen träffar en kille jag verkligen vill ha så har han ett tokigt ex som styr över vårt liv. suck..
1. «
2. ‹
3. 1
10. ›
11. »