Vi existerar bara när hans dotter är här...

Här är det tvärtom.. Är gravid o ska ha i sommar men "vi" existerar bara när sambons son INTE är här.. Pojken är här varannan vecka och den vecka finns det ingen som helst tid för "oss"
Min man jobbar väldigt långa dagar och är inte hemma fören 18.15-18.45 och när han kommer hem går han o stänger in sig på sonen rum för att leka och menar på att han måste ju få vara med sin son.. visst ska han få umgås med sin son men måste man behandla övriga familjen som luft bara för det.. Han är inte ett dugg intresserad av denna graviditeten heller.. Går vi in i tex en barnklädesaffär så går han direkt till den storleken han son har o skiter i allt annat.. (bara för att dra ett exempel)

Det är också riktigt illa. :( Tycker synd om er.. Min sambo är snarare som så, att när hans dotter kommer så känner han att han MÅSTE leka duktig familjefar. Medans när vi är ensamma så spelar det ingen roll, jag, mamman till vår gemensamma finns ju:(

Förstår hur du känner.. det känns ju som att man är mindre betydelsefull.
Iallafall jag känner mig sårad..

Tror inte att en sexmånaders bebis märker detta. Han kanske kompenserar för sin dotter? Hur var det innan ni fick barn? Hur hade ni pratat om hur det skulle bli? Vad säger han när ni pratar om detta?

Jag har en ex-sambo som hade dottern varannan helg. Hon var då 7 år - lika gamla som mina barn (5 och 7), vi hade inga gemensamma barn. Vi brydde oss om alla barnen, alltid. MEN - när hans dotter kom skulle alla regler upphöra "eftersom hon inte var där så ofta". Flickan märkte ganska snabbt att allt blev annorlunda när hon var där. Hon slutade komma varannan helg. Ibland tog det en månad innan han träffade henne, men han förstod aldrig varför trots att jag förklarade för honom.

Saker FÅR inte bli annorlunda när barnen är på besök/umgänge. Ungarna märker det och det blir så himla fel i slutändan.

Män är märkliga.

Våran gemensamma växer ju upp? kompenserar, för vadå?? 

Du får nog fortsätta att ha en öppen dialog med honom om problemet, han kan inte bara sätta punkt på det sättet jag uppfattar att han försöker göra.

Pappor över lag med barn sedan innan verkar vara tröga när det gäller att sätta fokus på den nya familj de skapar och nästan krampaktigt håller fast vid det de redan känner till...

Det tog nästan ett år innan min sambo fick upp fokus på mig och vår gemensamma, visst han gjorde det som skulle göras men... Det liksom fattades engagemang och intresse, däremot kunde han mycket inlevelsefullt berätta om vardagsupplevelser med barnet sedan innan, vad han sagt, vad han gjort, hur han ätit och berättat.

Fokus sitter fortfarande på hans barn sedan innan gällande mycket, sambon blev helt förvånad när jag berättade att jag bestämt när jag ska ta ut semester i sommar och hans respons var "men jag vet inte när jag ska ha "x""

...nähä? Okej, kanske dags att ta reda på det eller styra upp det svarade jag.
5 somrar har jag helt styrt min semester efter hans och exets planering (läs exets planering ) men nu kände jag att det inte var mer än rätt att jag gör som jag vill ha det för en gång skull

Han kommer inte kunna förutsätta att jag är den som hela tiden ska anpassa mig efter det som kretsar runt hans barn sedan innan, jag har börjat ta plats och det känns S K Ö N T !!!!
Rekommenderas, men jag vet hur jobbigt det är/kan vara.

Som sagt, jag har kommit en bit med har fortfarande en bra bit att gå, det är fortarande full fokus på barnet sedan innan gällande mycket från sambons sida sett men för varje dag som går så känns det som vi kommer närmare att han förstår att det är mig och vår lille som han bor med och hans barn sedan innan kommer till oss varannan vecka och det är itne samma sak som att vårat vanliga familjeliv (ja, jag räknar det som det vanliga eftersom det då "bara" är den familj VI skapat inte det han räknar som HANS familj alltså även hans barn sedan innan inkluderat) på något sätt ska förändras för det, utan det barnet får mer och mer smälta in i hur vi har det och inte tvärtom.

Jag tycker det är tråkigt att det verkar vara ett mönster och jag lider med dig även om det inte hjälper ett dyft.

Du får helt enkelt fortsätta prata med honom, ta upp saker när det händer och bunkra inte upp, det är bara du som kommer brista av en vattendroppe tillslut och han kommer klandra dig att vara 1. hormonellt rubbad 2. rubbad rent allmänt 3. okänslig 4. att du överdriver 5. att du är den som är dum... osv osv

Lycka till, du behöver det och kram

Min sambo gör också jätte skillnad på vårt barn o hans sen tidigare. Han försöker vara lika när dom "gamla" barnen är här men när det pratas om viktiga saker så går dom först, t ex spara pengar till, köpa saker åt, planera vårt nya boende för, semestrar ja allt. När vi bråkar o han vill lämna mig säger han jag får behålla vår dotter, han bryr sig inte men letar nog bostad åt sig och sina tidigare barn som ska kunna hälsa på. Vårt barn kan han tänka sig aldrig se mer och det känns hemskt. När han pratar om familjeliv o hur det borde vara menar han hur hans tidigare familj hade det osv. Han räknar nog inte oss som sin familj ens än fast det gått flere år!

Ja du jag förstår så väl vad du går igenom.

Min man har 2 + 2 barn sedan tidigare. När vi träffades för 13 år sedan var hans yngsta  barn 3 och 5 år gamla. De äldre barnen var då 12 och 17. Han gjorde så oerhört stor skillnad mellan barnen att jag bara stod och gapade bredvid. Allt fokus låg på de två äldre barnen. Deras behov gick före alla andras, allt skulle anpassas utifrån dem.

Detta säger jag, som inte var mamma till någon av barnen, utan bara en utomstående observatör. Vid ett tillfälle kunde jag inte hålla tyst utan talade om att jag hade blivit fullständigt galen om jag varit mamma till de två yngre barnen och den orättvisa de utsattes för. Efter lite surande erkände han att precis så hade de yngre barnens mamma reagerat under åren de var gifta. Han kunde dock inte själv se att det skulle vara så.

Det har succesivt blivit bättre genom åren och idag har han ett mer jämställt fokus på alla sina fyra barn men å andra sidan så är de idag 16, 18, 25 och 30 och behoven har också förändrats.

Min slutsats av detta blev att definitivt aldrig aldrig skaffa barn med honom. Jag älskar honom för den person han är men detta höll faktiskt på att göra så att jag tänkt lämna honom. Jag insåg att vårt eventuella gemensamma barn skulle ha hamnat ännu lägre ner på prioriteringslistan och det hade jag aldrig klarat av.

*kramar om*

Han tar dej förgivet

Vet precis hur det känns, har också en 6 månaders och min sambo har två barn sedan innan, den veckan dom är här skall allt anpassas och kompenseras för den veckan dom varit borta, då känner jag att jag och bion är utanför och mindre viktiga. Den veckan styvisarna inte är här är det väldigt mycke jobbresor och jobb och träning, ett väldigt konstigt liv är det. Har tagit upp det flera gånger men vi är på olika planeter i detta, bådar ju kanske inte så gott för framtiden

nej det känns som att om det fortsätter, så kommer det inte vara vi två längre. Men efter att vi pratat nu så känns det som att han förstår på ett annat sätt. Prata med din man, på riktigt. Få honom att förstå att det verkligen inte är ok, att du inte orkar fortsätta med honom om det fortsätter såhär. Då kommer han nog tänka till lite.

Ja jag ska fösöka med det. Hjälpte det för dig tycker du ?                                                                                                                                                                                                                                                                                

det har bara gått några dar sedan vi pratade ordentligt, men vi får se hur det blir i helgen när det bara är vi tre

Hoppas att det ordnar sig för både er och oss