Det var en intressant tråd det här.
Har två bonusar och ett gemensamt. Jag har stridigt i många år med mig själv angående att älska barnen. Detta har lett till att jag känner att jag har försakat vår gemensamma, och jag har länge förnekat den självklara kärleken jag har till henne. Det har fått mig att må dåligt och jag har fått jobba mycket med det här.
Nu är bonusarna i tonåren, själviska, trotsiga och skitjobbiga. Deras mamma och vi står just nu väldigt långt ifrån varann när det gäller syn på uppfostran, värderingar, regler osv. Detta gör att jag "hatar" bonusarna, jag fasar för att dom ska komma. Men jag vill heller inte att dom ska bo hos sin mamma på heltid. För då har jag ingen chans att påverka dom med mina värderingar, och jag är rädd för att det ska braka utför (de ska hamna i dåligt umgänge). Det är väldigt motstridiga känslor och en jobbig situation för både mig, min man och alla tre barnen.
Men i grund och botten blev jag kär i min man, barnen kom på köpet, och nu får vi kämpa på trots motgångar. Vi har ju inte så mycket val eftersom vi faktiskt vill leva med varandra. Men visst är det fruktansvärt frustrerande att känna att man inte kan påverka sitt liv speciellt mycket för bonusarna finns där.
