Din pappa och jag har varit tillsammans i snart 5 år och det finns ingen jag älskar så mycket som din far. Men jag tycker inte om dig alls. Du har inte gjort något annat än att försöka förstöra under dessa år. Din yngre bror har försökt prata "förstånd" med dig, din pappa, din mormor, din farmor och farfar, dina kompisar. Till och med din mamma som jag till din stora förtvivlan har en väldigt god relation till. Men du har något slags gift i dig som gör att du inte klarar av att se andra glada och lyckliga.
Mina egna barn ville flytta hit men du var så djävla otrevlig mot dom så dom vill inte ens komma hit och hälsa på längre. Jag, din pappa och din bror får åka och hälsa på dom medans du sitter hemma. Mina barn vägrar träffa dig och du vill inte ens försöka bjuda till så då får du banne mig stanna hemma.
Men du ska få din högsta önskan uppfylld. Jag har fått lägenhet och flyttar. Din bror är förtvivlad, din pappa också men det skiter väl du i. Jag har haft långa och många samtal med dina släktingar, till och med din mamma, och dom tycker allihop att det är förödande för din bror och pappa att jag flyttar. Men jag orkar inte längre. Ditt hat äter upp mig innifrån och jag (och alla andra) har ingen aning om vad jag gjort dig. Din bror säger han vill flytta med mig så honom har du inte lyckats förgifta sinnet på.
Så varsågod, en tidig julklapp. Hoppas du är nöjd.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-10-15 20:38
Nu överger jag denna tråd som har spårat ur fullständigt.
Jag har insett att jag för flertalet är den elaka styvmodern (till er som faktiskt försöker förstå min frutration - tack).
I 5 år har jag levt med en man som jag älskar mer än något annat men jag sätter och kommer alltid att sätta mina barn först och främst. Om inte de mår bra, så måste jag (för jag är ju den vuxna som många påpekat) ta mitt ansvar gentemot MINA barn. Jag har försökt tillsammans med min älskade sambo och hans underbara före detta samt deras släktingar att HJÄLPA denna tjej, inte hjärntvätta för att få hela släkten att överge henne och kasta henne till vargarna eller sätta ut henne i skogen.
Det finns en gräns där jag faktiskt måste inse att det inte går längre och för att skydda mig själv och mina barn så väljer jag att flytta. Jag tvingar inte min sambo att välja mellan mig eller hans dotter. Jag har sagt till honom att jag flyttar för att jag inte orkar vara utan mina barn. Jag har inte sagt till honom att främsta orsaken är att jag inte klarar av att leva med någon som tydligen inte vill ha mig där. Han är å andra sidan inte dum i huvudet.
Ja jag är de otroligt elaka styvmodern. Jag skriker och gapar dagarna i ända och ger aldrig barnen vare sig mat eller kärlek. det är nog därför hela tjocka släkten inklusive lillebror är jätteledsna för detta beslut. Men dom har jag väl redan lyckats hjärntvätta som den elaka ragata jag är.
Till er som tror att familjen sitter på arselet hela dagarna och aldrig gör något för sin dotter - lägg ner dom funderingarna. Dom kämpar nog mer än de allra flesta föräldrar.
FL är och förblir hyckleriets högborg.
