Det här är min första tråd och post, jag vet inte om ni kan hjälpa mig med något men jag behöver verkligen skriva av mig.
Det här är väldigt svårt för mig att prata om, men here goes...
Jag är en kille, vilket gör att detta är så tabubelagt överlag, men jag har under mitt senaste förhållande blivit våldtagen och misshandlad. Jag blev inte våldtagen med våld, det var med hot. Hon hotade mig med allt från att gå och ha sex någon annan till hån och glirningar "Du är inte en riktig man, du är en j*vla tönt." o.s.v. Hon var min första flickvän och hon bröt systematiskt ner mig tills jag trodde att det skulle vara så och jag hade sex med henne mest för att jag tänkte att jag var tvungen.
Hon slog mig även regelbundet. Så fort hon mådde dåligt över någonting så gick det ut över mig och jag fick utstå långa perioder av slag och sparkar, de få gånger jag faktiskt gick därifrån så ringde hon alltid upp mig och hotade med att ta livet av sig om jag inte kom tillbaks, men så fort jag kom tillbaks så slog hon mig igen och sa att hon hatade mig. Sen kom självklart nästa dag och då var ju allting "bra" igen, ända tills hon bestämde sig för att något var fel, då började det om.
Jag var så svag, jag vågade inte gå ifrån henne, jag hade inget självförtroende kvar.
En period så "tog vi paus" och jag hittade faktiskt en tjej som jag tyckte om något enormt och hon tyckte om mig lika mycket tillbaka, men jag blev rädd, hon ville ta hand om mig och det var jag inte van vid. Samtidigt håller min första flickvän på att ringa hela tiden och försöker få mig att få dåligt samvete och säger att hon ska ta livet av sig o.s.v. och det slutade med att jag gick tillbaks till min första och det ångrar jag än idag. Det är på sistone som jag har kommit fram till just hur mycket jag älskade den andra tjejen. I de här "pauserna" vi hade, det var fler än en, så fick hon göra vad hon ville. Hon gick och hade sex med flera andra killar, men jag fick inte göra någonting. Jag fick aldrig göra någonting för henne i och för sig, jag höll på att tappa kontakten med alla mina närmsta barndomskamrater för att hon vägrade låta mig umgås med dem (igen, självmordshot).
Jag läser det här nu och jag känner mig totalt patetisk, hur kunde jag låta mig själv göra det här? Jag är rädd för att berätta det här för någon för just samma anledning, det känns som det inte finns något stöd i mitt samhälle för den utsatta killen, inte ens mina närmsta vänner stöttar mig.
Det värsta är att det här har lämnat såna sår i mig som inte har försvunnit än, tre år efter att vi definitivt gjorde slut. Bara häromdagen så var jag ute på krogen för första gången på jag vet inte hur länge, jag har blivit säkrare och säkrare i mig själv så jag tog för mig och det slutade med att jag dansade väldigt erotiskt med två tjejer, men jag mådde riktigt dåligt efteråt, kände mig smutsig och panikslagen. Jag hade inte ens sex med dem men jag ville ändå bara skära mig och piska mig på ryggen för att bli av med den känslan av självförakt, rena mig själv så att säga! Så fort jag hamnar i en situation med närhet eller sex så mår jag fruktansvärt dåligt och det gör att jag känner mig så konstig, onormal. Jag har berättat just det här sista för mina vänner men de bara fnyser åt mig "Skärp dig, alla ville göra det du gjorde!".
På ett sätt känns allt bra, jag blir starkare för var dag som går, säkrare i mig själv. Men jag vill inte känna så här! Jag vill kunna ha ett normalt förhållande utan konstigheter, utan att jag ska bli rädd eller äcklad av mig själv. Det är inte precis så att jag inte har behov så att säga, men så fort det är ett läge där jag faktiskt kan få dem tillfredsställda så klarar jag inte av att fullfölja.
Nu vet jag inte vad mer jag ska skriva... Men om ni har läst så här långt så tackar jag för intresset. Det var skönt att få skriva av mig.
