Jag kände mig som barn alltid rastlös, konstig och annorlunda trots mycket vänner.
När jag vid 13års ålder provade hasch för första gången föll bitarna på plats.
Jag kände mig hel, kände mig som en människa. Som en i mängden.
En känsla jag eftersträvat hela livet.
Det eskalerade självklart med tiden och slutade med blodsmitta och heroin missbruk.
Idag är jag drogfri(med subutex)sedan 14 månader tillbaka tack vare subutexprogrammet.
Lever nu ett ganska så normalt Svensson liv med jobb, boende, sambo, och graviditet!
Trots att Jag är otroligt lycklig för att ha kommit ur den öändliga katt och råtta leken efter nästa fix så händer det att jag saknar det livet för en liten sekund.
Det är ju somsagt ett liv jag känner till, ett liv jag var bra på att leva.
Det vanliga livet skrämmer skiten ur mig, lika så vanliga människor.. Men för varje dag som går stärks jag på något vis.
Och jag känner mig ganska säker på att jag aldrig kommer kliva tillbaks till hors träsket och allt vad det medföljer.