Hej!
Jag och min sambo har varit ett par i 7 år snart och är några år över 30. Vi har haft det upp och ner i relationen. I perioder har vi grälat mycket, men även haft bra och mysiga stunder såklart.
Vi planerade att skaffa vårt första barn i höstas, och blev gravida nästan direkt. Så vi väntar nu barn i höst.
Under dec då jag blev gravid så grälade vi sorgligt nog extremt mycket. Jag visste inte att jag va gravid då, men va spänd och förväntansfull inför om jag ev. va det. Jag va väldigt känslig och upp och ner i humöret, och min sambo började ställa hårda ultimatum, bete sej allmänt väldigt känslokallt och kärlekslöst mot mej. Han sa att han med största sannolikhet skulle göra slut med mig efter jul-och nyårshelgerna för att han inte älskade mej längre.
Jag sa att jag ev. är gravid för att min mens dröjt, och då sa han att det hoppades han verkligen inte.
När jag senare i januari gjorde ett gravtest som visade positivt, så blev han väldigt chockad, men sa att vi ju får ta vårt ansvar, och att han ju vill ha barn.
Vi kom överens om att börja om på nytt, med nya förhoppningar och mål. Verkligen lära oss av det förflutna och inte göra om samma misstag igen.
Plötsligt började han som leva upp på nytt efter ett litet tag, han blev väldigt kärleksfull - nästan överdrivet. Och han bedyrade sin kärlek till mig, att han eg. alltid älskat mig, och verkligen vill ha barn med mig.
Problemet är att jag nu är i 15:e veckan, magen börjar synas och jag börjar tvivla på hans känslor till mig. Jag har svårt att lita på att han verkligen älskar mig, och inte bara vill va tillsammans med mig för att jag väntar hans barn. Jag tänker på det han sa under jul-och nyårshelgen, och känner mig allmänt otrygg med hans äkthet i känslorna till mig.
Detta har lett till att jag är överkänslig och reagerar jättestarkt på minsta lilla antydning till att han inte skulle älska mig.
Som ikväll t.ex. sa jag att jag fått ett sånt glasssug - inte alls likt mig i vanliga fall (är vältränad och hälsosam), och ätit ganska mkt glass.
Han säger då "Va det verkligen nödvändigt?" varpå jag blir ledsen och sårad över hans reaktion. Han förstår inte alls hur jag kunde ta illa upp av en sån liten fråga bara, och han vägrar be om ursäkt eller så för att han sårat mig. Detta leder till ett jättestort, uppslitande och otrevligt gräl (stackars grannar...).
Nu känner jag mig väldigt ledsen förståss, och funderar på att ringa familjerådgivningen i kommunen el. kyrkans regi för att få en tid där. Förstår att vi ju inte kan ha det såhär, man måste ju ha en stark grund av kärlek, tillit, trygghet och respekt för att kunna bli en bra familj tillsammans - ett starkt "vi".
Vad tycker ni om detta? Jättetacksam för alla tankar, tips och råd!!
/Kram
