Hej!
Det var likadant för mig. När jag var typ 17-18 år ville jag ha barn och har velat det sen dess (är 22 år nu). Jag förstår din längtan, jag vet hur den känns.
Det jag tycker att du ska göra innan du bestämmer dig är att verkligen ta reda på så mycket du bara kan. Prata med andra unga mammor, prata med mammor som är äldre nu men som var unga när de fick sitt första barn. Man fastnar lätt i sina fantasier om hur perfekt livet som förälder kommer bli, men man säger till folk omkring att man visst har insett att det kommer bli tufft och att man helt enkelt får jobba mycket och köpa allt på second hand. Men verkligheten ser inte ut riktigt så och det vet man om innerst inne. Så ta reda på hur livet som förälder VERKLIGEN kan se ut, framförallt hur det kan se ut när man lever på existensminimum.
Kolla upp vad saker och ting kostar, gör en budget för att få ett hum över vad det kostar att ha ett barn, se över vad en månadslön på Mcdonalds är (btw så suger det att jobba på donken. Jag jobbar extra där och mår piss när jag är där), se vad det kostar att bo hemifrån. Att ha barn och att leva som en "vuxen" kostar mycket. Går det ens ihop rent ekonomiskt? Ingen vill leva på sina föräldrar, och om du ska bli en förälder själv måste du kunna stå på egna ben rent ekonomiskt. Kan du inte det är du inte mogen att skaffa barn - även om du är känslomässigt mogen. Det är hundra tråkiga aspekter som räknas in, som man måste ta hänsyn till.
För din egen skull (och för ditt framtida barns skull) skulle jag råda dig att först och främst flytta hemifrån och ihop med din pojkvän. Om ni ska bli föräldrar måste ni kunna stå på egna ben och skapa ett liv och hem tillsammans. Framförallt måste ni bli självständiga och inte leva på era föräldrar som barn gör. När ni har bott tillsammans i minst 8 månader och har upplevt alla prövningar som sambolivet innebär kan ni börja snacka barn. Hur ser ekonomin ut? Hur skulle allt funka rent praktiskt?
När du väl skaffat barn med en människa så måste du ha en ganska nära relation till den personen, iallafall de kommande 18-20 åren. Har du tänkt på vad som skulle hända om det tar slut? Försöker inte skrämma upp dig, men man måste tänka på det värsta som skulle kunna hända. Tänk dig att din pojkvän är otrogen mot dig och det tar slut. Då spelar det ingen roll hur sviken du är eller hur mycket du hatar honom. Du måste då de kommande 18-20 åren ha en kontakt med honom, komma överens med honom om barnets bästa, släppa ifrån dig ditt barn som du älskar över allt annat och kan dö för, till en person som du hatar och som har svikit dig. Tänk om ni helt enkelt glider ifrån varandra och bråkar en massa, hur löser ni det? Hur löser du att vara en ensamstående förälder?
Jag menar inte att du ska vänta tills du hittar någon som du vet att du vill leva med för resten av ditt liv. Det är för mig en absurd grej - hur fan ska någon kunna veta att den vill leva med någon de kommande 60 åren. Däremot anser jag att man får fundera på om man skulle KUNNA leva de kommande 60 åren med någon - eller iaf kunna komma bra överens med den personen. Det låter lite krasst, men jag är en realist. Har man hittat någon man älskar och känner att man inte VILL leva utan den personen får man bestämma sig för att man SKA leva med den personen för all framtid och sträva efter det och jobba för det, även när allt blir skitjobbigt och man bråkar hela, hela tiden.
Tänk efter riktigt noga och rota långt in i själen och fråga dig själv vad som är bäst. Jag skriver inte till dig för att hindra dig, men jag tycker att det är otroligt viktigt att man verkligen HAR tänkt igenom allt och inte bara intalar sig själv och alla andra att man har tänkt.
Med moraltantsnacket färdigt vill jag säga att om du väljer att skaffa barn så är jag glad för dig!
