min mamma har fått cancer i bukspottkörteln

hej. jag beklagar verkligen att detta händer.

jag förlorade själv min pappa för exakt 9 år sen (igår) och det gick väldigt fort. han hade dock en annan sjukdom.
det trista med det var att jag inte hann säga och göra det jag ville med pappa, utan helt plötsligt fanna han inte mer. och det är en sorg som man alltid bär med sig

du har nu "chansen" (låter så knäppt) att umgås med din mamma under den tuid ni har kvar. att säga det ni vill mm.

men ibland undrar jag, vad är bäst? att bara dö och inte veta nåt, eller veta att man ska dö och hinna säga adjö?

jag hoppas ni har en bra relation i övrigt, så du inte behöver känna skuld över det sen

kramar

Min farmor som var 93 år fick diagnosen i april. Hon var för gammal för att göra något åt det och gick bort strax efter midsommar. ( Hon gav upp då hennes son (min far) gick bort i cancer i mars iår)

Ta vara på den tid ni har tillsammans och gör allt som din mor känner att hon vill göra.

Du/ni har en svår tid framöver men som ovan här skiver så iom beskedet så har ni tid till att säga adjö.

jo vi har väldigt bra relation.. vi kan prata om allt och inget.. jag kommer ta vara på våran tid tillsammans... göra saker hon vill göra se till så hon får träffa sina barnbarn...

jag är nog tacksam att jag fick reda på innan, så jag hinner säga allt jag vill säga och allt vi vill göra ihop. varit med om min morfar han dog i sömnen. det var helt oväntat. han och jag hade väldig speciellt band.. där han var hittade ni mig, hjälpte honom plocka mask till fiskningen, meka med bilen ja allt man kan tänka sig.

Anonym (ledsen,förvirrad) skrev 2009-07-11 22:09:34 följande:


jag och min farfar stod varann jättenära. jag brukade vara hos dom minst varannan helg.
och en dag när dom låg o vilade middag så hördes ett konstigt ljud från sovrummet. smög dit för att titta, och där ligger farfar, helt blå och med ögon och mun öppna, stirrandes på mig. han dog av en hjärtattack.

jag var 15. det är en bild som har satt sig på mig.(så klart) men jag var ändå så modig att jag efter att ha ringt 112, gick o stängde ögonene och försökte stänga munnenm och la armarna så fint på bröstet och sjöng för honom.

på morgonen när vi åt frukost hade jag sagt till honom att jag tyckte han skulle unna sig ett par nya byxor. då sa han " jag ska ändå inte leva länge till"...(samma dag som han dog) och han var orolig o vankade fram o tillbaka kvällen innan. om han bara sagt till oss att han var orolig!

ursch vilken jobbig uplevelse du varit med om. det låter som du var väldigt stark tjej när du var 15år.
skickar många värmande kramar till dig..

min morfar dog av cancer i just bukspottskörteln.det gick fort.fanns inget att göra sa dom.fruktansvärt att stå bredvid och inte kunna hjälpa till.ta vara på din tid med mamma.tala om hur mycket du älskar henne.lev i nuet.måla inte fan på väggen innan ni vet utgången.

idag var mamma och prata med läkarn... hon har inte cancer.. hur glad som heldt


men förstår inte hur en läkare kan säga innan hon gjort magnet röntgen att det var cancer och att det inte såg bra ut????

Men det låter ju jättekonstigt!!!!!

När min man åkte in akut på sjukhuset gjorde de alla undersökningar man kan göra (röntgen, ultraljud, datortomografi och gastroskopi) INNAN han fick besked om att han har cancer. Läkarna misstänkte ju det ganska omgående eftersom han hade alla symptom på cancer i bukspottkörteln, men de sa inte ett knyst om det förrän de hade gjort alla undersökningar, vilket tog två dygn.

Man måste ju kunna anmäla den där läkaren din mamma träffat. Klart man inte får säga att det är cancer innan de VET om hon har det eller inte. Och varför sa de att hon har just bukspottkörtelcancer? Hade hon högt blodsocker? Vilka symptom hade din mamma? Och vad är det för fel på din mamma nu när hon inte har cancer?

hon hade inflamation i bukspottkörteln först..

prata med mamma igår efter jag skrivit här innan läkarna hade sagt igår att alla prover ser bra ut och det dem hade sett förut var vattencystor så dem ska dem hålla koll på så dem inte blir större.

jo man kan anmäla dem. ska se hur mamma vill ha det om hon vill anmäla lr inte.... om hon vill ska jag fixa det så slipper hon göra det..

Jag beklagar verkligen. Min moster som har stått mig väldigt nära gick bort i cancer i levern och bukspottskörteln. En riktigt kamp som fick henne att leva på övertid sa läkarna. Hon hade jävlaranamma...I slutet av hennes sjukdomstid kunde hon inte längre tala, då fick hon reda på att hon skulle bli farmor....hon fick aldrig träffa honom. Jag vill inte lämna ut namn då det kanske är känsligt för resten av släkten. Jag är så glad att jag fick ta ett sista adjö när hon låg där så vacker, med en vit värmande poncho, ett fotografi och en ängel i kedja runt halsen. En likadan ängel har hennes barnbarn runt halsen i dag. Det finns ingenting jag kan säga för att få dig må bättre nu när du vet din mammas sjukdom. Bara försök få tiden som är kvar att bli meningsfull och minnesrik. Lev väl

Hej! Jag vill dela med mig av min pappas historia angående cancer i bukspottkörteln. Min pappa var 66 år hösten 2010 och kände sig inte bra, ont i magen och tappat lite i vikt pga ingen direkt matlust. I december kring lucia blev han alldeles gul och sökte först då hjälp. Han blev omedelbart inlagd och dom konstaterade att han hade stopp i gallgången, därför hade han fått gulsot . Dom gjorde nån lätt op så gallgången blev fri igen. Efter det blev han röntgad och dom hittade då en tumör på bukspottskörteln. Detta besked fick han på julafton. Han fick permis och satt här hemma hos oss alldeles sjuk o trött stackaren . Läkarna på Hbg lasarett bedömde att tumören satt så pass bra att han kunde bli opererad men att det var en stor operation. Redan 7 januari 2011 blev han opererad då dom tog bort halva bukspottskörteln , hela tolvfingertarmen, en bit av tunntarmen och en bit av magsäcken. Operationen gick bra men en del komplikationer där dom till slut fick ta bort hela bukspottskörteln . Då han låg på intensiven 3 v efter op drabbades han av en inre blödning och nästan strök med. Men han återhämtade sig sakta men säkert. Han låg inlagd på sjukhus i 8 månader pga att han hela tiden hade läckage i tarmarna . Men till slut kom han hem och han är helt återställd idag lite mer än två år senare ! Eftersom han inte har någon bukspottskörteln så får han insulinsprutor några gånger per dag men det har han lärt sig att leva med. Jag ville bara dela med mig av min pappas fall och säga till er som drabbats eller har anhöriga som drabbats att det inte behöver vara slut. Jag trodde det med min pappa men tack vare operationen whipples så har han blivit frisk. Kämpa på