Män som ångrat sig

Hej! Min sambo (numera man) ville inte ha barn. Han sa visserligen "senare... om några år...", men egentligen ville han bara vinna tid. Det var några uppslitande år. Jag längtade så mycket och han sa faktiskt flera gånger att han inte vet om han vill ha barn alls. Jag tjatade rätt mycket, för jag ville - behövde - ett svar. Om han inte ville ha barn, ja, då hade vi fått bryta upp (vi hade varit tillsammans länge och för oss båda var det den första relationen överhuvudtaget, så ett uppbrott hade varit otroligt svårt). Han förstod inte riktigt min biologiska klocka, han förstod inte min längtan. Vi bråkade mycket. Jag försökte att inte ställa ultimatum, men sa ändå att jag måste veta innan det är för sent för mig. Slutligen så gick han med på giftermål och barn, eftersom han inte ville förlora mig. Men det var ändå "barn om ett par år" som gällde. Sedan fick jag honom att gå med på att försöka få barn innan jag fyller 30. Motvilligt gick han med på det. Och sedan blev jag oplanerat gravid. Det kom som en chock för oss båda, det var rätt oväntat. Jag var inte säker på hur han skulle reagera, men han växte in i det, sakta men säkert. När barnet föddes blev han en självklar pappa. Och det som är så roligt är HUR han har växt in i sin roll - barnen är allt, familjen är allt, han ger dem all sin tid. Att vi skulle skaffa syskon var ingen fråga. Nu har vi två barn och han säger att han vill ha fler, ett eller två till. Han säger att barnen och familjelivet är det bästa som hänt honom. Jag är glad att jag tjatade och det är han också

Tack.
Hoppas att det går bra för dig och att du inte tycker att väntan blir för olidlig. Jag tror inte att du kan skynda på honom tyvärr, utan det får väl komma när det kommer. Förhoppningsvis snart. 

Vi har hängt ihop i 8 år.. Känt varandra ca 13 år. Han har ALLTID vetat om min barnlängtan. Ändå var det ursäkt på ursäkt.. Jag skulle plugga klart, jag skulle ha fast jobb.. Ena saken efter den andra.. Till slut fick jag nog. I julas sa jag åt honom att nu slutar jag med piller och sen är det upp till dig. Antingen börjar vi försöka få barn inom några månader eller så får vi gå isär. Jag kan inte leva såhär längre. Och leva utan barnär inget alternativ för mig. Det tog några månader o jag trodde på allvar att jag skulle förlora honom.. Men så en dag för ca 3 månader sen, när jag varit borta en helg, så tog han plötsligt beslutet. Vi är nu inne på försök nr 4.. Mitt råd.. Tålamod så länge du orkar och sen ett ultimatum om "fjantandet" inte upphör.

Vad härligt att ni börjat försöka nu iallafall!

Tack för rådet, tålamod försöker jag ha men det är svårt hehe. Men jag har faktiskt satt ett ultimatum på honom nu. Jag sa till honom att får jag inte barn eller vara gravid när jag är 25 så vet jag inte hur jag vill göra då för jag väntar inte längre än så.

Kan ju tala om att jag är gravid i v 14 nu

jag tycker inte du ska lita på vad andra säger. Det finns ju faktiskt dem som aldrig vill ha barn, eller kanske bara 1 barn sent i livet.....

Du måste ta en ordentlig diskussion med honom och få svar. Om han aldrig vill ha barn, eller om han vill ha endast 1 barn efter 35 års ålder, är han fortfarande rätt man för dig då?

I övrigt finns det säkert massor som ändrat sig, särskilt om det händer ett ouuppsss. Men det finns ju också de som inte alls uppskattar en olycka och kräver abort.

Som sagt. Alla är olika, men du måste nog verkligen prata ut om detta med honom.

I för sig beror det ju på era åldrar också. Är ni 20 just nu, så finns det ju goda chanser att han ändrar sig... men är ni 30år så börjar ju klockan ticka.

Jo det är så sant som du säger! Och jag vill inte slösa bort halva mitt liv på någon som inte ens vill samma sak som mig även fast jag älskar honom mer än livet själv! Men jag har diskuterat med honom och han vill ha barn det vet han säkert och han har tillomed sagt att han vill ha 2 barn. Så det känns som att han inte ljuger iallafall.

Jag frågade honom förut rakt ut och bad honom vara helt ärlig med mig, ifall det möjligen var så att han egentligen inte vill ha barn men bara säger det för att vinna mer tid med mig. Men han försäkrade att så var inte fallet.

Jag har sagt till honom att ifall jag råkar bli gravid så skulle jag aldrig göra en abort. Det finns inte i min värld.
Förövrigt så fyller jag snart 23 så det är ju inte jättebra egentligen, men för mig känns 1 månad bara som en evighet.

Förstår att det är jobbigt, barnlängtan är ju en drift, och ingen vanlig längtan....

men trots allt är du bara 23, så du har ju råd att vänta lite sas....

Är han också ung? För jag tror det är färre unga män som vill ha barn, och då är nog risken stor att han vill vänta, men sedan kan det ju vända innan han är 30-

Min man sa alltid att han vill ha barn med mig- i framtiden. Vi pratade om antal, om namn osv men han var inte redo. Jag kände också att han var inte redo för att (planera att) bli pappa. Jag vill inget högre än få barn med honom men vill att han ska vara med på det från början. Så jag väntade. Vi blev ett par 2004. Var extremt noga med skydd för jag tror inte jag skulle klara en abort med min drömman som pappa.

Så sommaren 2010 säger han helt plötsligt "om vi skulle råka bli med barn, då behåller vi va?". Jesus vad glad jag blev. För mig var det viktigt att vara gift först så vi funderade på bröllop 2011. Vintern 2010 missade jag ett ppiller under den mest kritiska veckan men han ville köra ändå. Jag sa att jag inte kan göra abort om det blir barn. Okej sa han. Är du redo att bli pappa om 9 månader? Ja, svarade han. Efter det funderade vi på när det "passar" med barn. Vi bestämde bröllop i aug 2011 och kastar skydd efter det. Så blev det. Inget plus än. Jag funderade på om vi skulle vänta ett halvår/ett år till då ett plus om 2-3 månader gör att jag bara har examensuppsatsen kvar på min utbildning (men helst vill jag vara mammaledig under utbildningens gång). Han ville inte det. Han vill så gärna ha barn nu. Han är mer än redo.