Har du en ätstörning??

Ser att inlägget med från anonym med bloggen precis plockats bort....

Du Anonym.... du är välkommen här!! Du är, inte din blogg... du skriver givetvis vad du vill i den men den kan trigga andra negativt och det är inte ok här.

Häng gärna på att försöka bli frisk.... fokusera om, att gå ner i vikt kommer inte lösa något för dig, tvärtom. Vi vet alla känslan av "tjock" här och sen är det ju tyvärr så att sjukdomen gör att hur mycket vi än går ner, om vi så väger luft, så ökar tjock-känslan med ett viktras och att man göder sjukdomstankarna.

Som sagt, du är varmt välkommen att hitta tillbaks till ett LIV med oss... kram 

Å, chili ska jag också sätta, så det är ju synd att avståndet är för långt. Och massor av kryddväxter vill jag ha! Nu har det varit så många bakslag i vädret att det känns otroligt att det ska komma en vår på riktigt!

I år ska vi bli självförsörjande på grönsaker, i alla fall under sommarmånaderna och en bit in på hösten. Härligt!

Åhh det skulle jag med vilja vara!! Men det får vänta för jag saknar det viktigaste av allt... ett växthus... men maken har lovat mig ett i 35-års present så nästa år så

Mitt växthus ska rivas i år. Det är en skräck för alla som vill odla. Hermetiskt tillslutet så det blir sjukt varmt och allt antingen dör eller sticker iväg och blir långa rangliga plantor.
Drömmen är ett lite större växthus där man kan ha ett bord och stolar. Sitta och äta morotskaka och dricka kaffe.

Jag fyller ju 35 i år. Kanske ska önska mig bidrag till ett nytt. Bra idé där!

Tack allihopa för välkomnandet! Känns otroligt bra.
Nej, jag har inte sökt hjälp. Vet varken hur jag ska göra eller om jag törs. Vet inte om jag är redo för det. Mannen jag lever med vet inte ens hur jag har det för jag skäms för mycket. Blir orolig bara av att tänka på hur mina nära skulle reagera om de visste.
Det känns inte som att jag förtjänar hjälp heller för jag klarar knappt av tanken på att inte kräkas på en hel dag :(

Åh, vad jag blir sugen på att odla, men som det känns nu finns ingen ork att odla från början. Men jag är ofta i Hallsberg så jag tar gärna o blir påprackad plantor Rådvill - det tog jättelång tid för mig att inse att jag var sjuk nog att be om hjälp och efter en lång kamp med olika myndigheter har jag nu fått hjälp och det var det bästa som hänt. Skitjobbigt, men sååå bra! Och ingen måste få reda på det även om det kan vara skönt att få stöd. De enda som vet det här är maken och en personal på barnens skola för att de ska kunna se och tolka signaler från barnen om de börjar må dåligt. Ingen annan. Imorgon träffar jag läkaren för att diskutera mediciner. Har ju fått sömntabletter och lugnande efter våldtäkten, men tycker att de hjälper föga. Är dock tveksam till att ta starkare. Och så har jag bokat tid hos en personlig tränare nästa vecka efter att ha fått godkänt av äs-sköterskan att börja träna måttligt nu när jag kommit upp i normalvikt (gaah, ångest!!!) . Vet ju att jag lätt springer iväg med träningen så han ska se till att jag sköter mig och lägga upp ett bra anpassat program. Han har tydligen jobbat med ortorektiker förr vilket känns betryggande. Spännande ska det iaf bli och jag känner att det kanske kommer att bli lystfyllt med träning igen. Inget tvångande. Och vet ni - jag har inte vägt mig på 2 dygn, rekord!!!!!

Nr1... inse att skam är en stor del av sjukdomen... ALLA som ska söka hjälp skäms, känner sig inte "tillräckligt sjuka" inte "tillräckligt smala" mm.. ingen känner sig "tillräckligt sjuk" bara patetiska och fel.... känns det igen? För NÄR är du egentligen redo att söka hjälp, när det gått så långt att ditt arbete tillbaks blir ett större helvete än resan ner? 

Du ska inte skämmas inför nära och kära, jag vet, man gör det MEN det ÄR en sjukdom... inget val! Däremot kan man välja att bli frisk, ta tag i det, inse och utmana sig, det går!!

Det där med förtjäna, det ordet är starkt för de flesta med en äs. Man förtjänar fan inte luften man andas när man mår så... man förtjänar inte hjälpen, uppmärksamheten för man värderar sig själv NOLL... det hör till sjukdomen och är INTE en del av din person.... kom ihåg det och påminn dig om det som ett mantra.

Mannen du lever med förtjänar att få veta.... han har själv en resa framför sig och jag är övertygad om att ärligheten är a och o om ni båda ska orka igenom detta och faktiskt göra största vinsten, ett bättre liv! Mår du bra så kommer ert gemensamma liv bli vinsten

Min make fick bokstavligen släpa iväg mig till äsmott... jag skämdes så enormt och tyckte jag var så enormt fel och för fet för att förtjäna någon hjälp.... men det hör till, den idiotiska känslan.... så våga sök hjälp!! Du kan få hjälp med hur och vart via www.abkontakt.se bl a.... SÅ... sök hjälp NU! Att sluta kräkas är INTE lätt och du behöver och förtjänar ALL hjälp du kan få  

Du är så stark.... hejja dig!! o påminn dig hela tiden om att det är INTE ditt fel det som hände!!! (jag skulle kunna skära kuken av idioten som gjorde det!! sorry uttrycket men det gör mig så flyförbannad att vissa karlar inte kan styra sig och tappar gränserna... fy fan asså!! straffet är på tok för lågt... åker han dit den jäveln som gjorde det btw??)

Maaria 02: klart du ska ha plantor! Hallsberg är inte så långt borta från mig, så det ska säkert gå att fixa en överlämning.

Ja tyvärr. Har den ganska under kontroll dock men är fortfarande ätstörd. Fick bulimi som 9-10-åring, var anorektiker mellan 14-25 år ålder och var emellanåt drabbad av bulimi också. Haft "bara" bulimi de senaste 7 åren, men det har med åren avtagit i och med att jag fick barn så drabbas ganska sällan av bulimiattacker. Anorexitänket finns fortfarande kvar och jag är fortfarande ätstörd men kan kontrollera det, men det är inte lätt.

Hur går det tjejjor???

Bryt tystnaden.... tystnad är farligt....

KRAM 

Slutade äta godis, chips, glass kakor och dricka läsk två veckor
ät regelbundet iaf 3 gånger om dagen i normala portioner
gick på gym 2 gånger i veckan och var ute och gick 2,5km varje dag med vovven

men så kom det fram att min sambo har tagit pengar från våran extremt ansträngda matbudget (hade 500kr kvar för resten av månaden, skulle även räcka till hundmat, blomma till begravning och klippa klor) och lagt det på cigg!
och när jag frågade varför pengar "försvunnit" så sa han att han inget visste.. alltså ljög mig rakt i ansiktet!
han erkände dock en halvtimme senare.. men då var "skadan" redan gjord
överåt både massa chips, choklad och påskmust i lördags..   
han har tagit Onico istället för cigg och snus sen nyår! men icke då.. han har ljugit i minst 2 månader om iaf ciggen.. 

sen i måndags så hade jag jätte ont i huvudet så kunde inte gå till gymmet, sen igår så var vi på Sambons gammelmormors begravning (vi bor i hennes lägenhet) blev jätte känslosamt och massa tårta och bullar..

nu har vi knappt 50kr till den 25e, vilket betyder att vi inte har råd att köpa grönsaker eller frukt
jag är orolig, stressad och mår inte alls bra.. dessutom har jag troligen både den ena och den andra vitaminbristen, men måste vänta till den 25e med att göra något åt det..

dom lilla framstegen jag gjorde under dom 2 veckorna är borta och det är "värre" nu
känns helt värdelöst att fortsätta på gymmet och hålla koll på maten.. vill bara äta 
kommer troligen bara lägga ner alla "vettiga tankar" nu tills den 25e och göra ett nytt försök då.  

att man är superkänslig för hormoner som virvlar runt i kroppen just nu gör inte saken bättre.. vill inget hellre än att bli gravid!   men vill/kan inte med dom förutsättningar som jag har nu, för många risker.
          

Nykomling - jeyah, hojta när du har adopterbara plantor så kommer jag på stört! Här står växthuset tomt och ser lite längtande ut... Ja, här är det en väldig blandad kompott av med och motgångar. Gjorde det fatala misstaget att äga mig för två dagar sedan och JA JAG VET hur jävla klantigt det var och nej jag varken orkade eller hade lust att stå emot. Allt har lixom blivit upp och ner sedan våldtäkten och även om jag vill bli fri från äsen så ger den mig också just nu välbehövlig lindring. Vissa dagar orkar jag inte med tankarna och känslorna och då låter jag äsen få fritt spelrum. Och ju mer spelrum den får ju mer den tar, ja ni vet... Och det är sååå svårt att motivera mig till att fortsätta tugga när viktuppgången vare sig slutar eller planar ut, trots att jag inte kommer upp i vad jag ska enligt matschemat. Hur blir det då när jag kommer upp i det jag ska? Var hitta motivationen, orken, modet? Ibland tror jag att jag sömnäter eller att nån sprutar in extra kcal i all mat som jag äter... jag är normalviktig, har ett hälsosamt bmi, kan det inte få räcka? Måste jag bli en flodhäst innan kroppen har funnit "sin" vikt? Ärligt? Och som på en given signal har nästan alla tjejkompisar börjat diskutera vikt, dieter, hur man bäst kcalkompenserar. Måhända att jag slår dövörat till men äsen är riktigt bra på att spetsa öronen och återge deras samtal när jag minst anar det. Typ så fort jag slog upp mina gröna i morse var äsen där och viskade - om nu B kör den här ofarliga dieten borde ju du ditt feta äckel kunna lyckas med det också? Och äsen har vid det här laget fått sällis av fröken våldtäktsskam och hon hävdar med bestämdhet att om jag bara blir smal och benig nog kanske ingen blir tänd på dig igen. Alltså hallå, hur värjer man sig mot det klockan fem på morgonen när man knappt är vaken och blodsockret är noll? Det blir ju lixom bara att pallra sig upp till vågen och ge sig en käftsmäll på direkten så är det avklarat. Gaah, nu blev det bara jättedeppigt...men jag tycker att det är förjävligt svårt just nu. Tips, ideer tas gärna emot.! Jag försöker trots alla misstag och steg tillbaka göra lite rätt istället för helt fel. Och försöker att se varje måltid som ny. Och bara för att jag missade/sket i frukost och mellis behöver det inte betyda att jag ska hoppa över resten av måltiderna. Och jag har nu alltid med mig näringsdrycker i väskan. Jag har så lätt för att strunta i regelbundenheten om det inte finns ngt vettigt alternativ lätt till hands och näringsdryck är bättre än inget. Så nu har jag ingen ursäkt för att inte äta mellis kl tre bara för att jag befinner mig i bilen eller annat ställe där mat inte finns. Och idag träffade jag en underbar ptbsom verkligen kunde det här med ätstörningar.

Och varför blir det inga styckeindelningar när jag postar inlägget??? Är ju fullkomligt omöjligt att läsa... ber om ursäkt. Och postade inlägget innan jag hunnit skriva klart gjorde paddan också... Min pt var iaf riktigt kompetent trots sin ringa ålder. Han hade läst på om min sjukdom och var bra på att lyssna in min oro för att tex börja överträna. Så han la in nån slags spärr på mitt träningskort att om jag försöker träna fler än två ggr per vecka säger det ifrån och då kontaktar han mig för att kolla läget. Kan man göra det om man inte öppnar och tar ut något ur kylskåpet tillräckligt många ggr också tro? Nä just det, det heter ju självdisciplin och självbevarelsedrift... Om jag ska komma med något tips till er andra så är det återigen att inte vara rädd för att ta hjälp. Leta tills ni hittar nåt som funkar. Jag har fått noll hjälp av äs-enheten utan fått leda reda på alternativa lösningar och det är inte helt optimalt då det är jag som får försöka stå för helhetssynen, men det funkar. Så sök hjälp, ta stöd av vänner och var skäms inte. Du har en sjukdom som inte är självvald. Du skulle inte skämmas om du hade cancer eller brutit benet eller hur?

Jag har haft problem med bulimi runt tio år men mår bra idag och har en hyfsat hälsosam relation till mat och vikt.

För mig var det ett symptom på en enorm ångest och en ohållbar levnadssituation. 

Tack "Trådstartaren" för ditt senaste inlägg till mig. Jag grät och blev helt varm för att någon som inte ens känner mig kan vara så omtänksam. Bara du är ju en anledning att tro gott. Liksom :)

   Ser att några av er har det kämpigt här inne nu. Tänkte på ditt inlägg Tess1990, och känner med dig. Förstår att skadan redan var skedd. Men tur att sanningen kom fram iaf. Hoppas ni klarar er eller har någon att låna av någon vecka.


Som kompensation för en del svårigheter här inne kan jag tala om att jag inte spytt sedan i helgen. Det har varit fullt upp och det har varit medvetet. Det är när jag är hemma och låter tankarna ta för stor plats som jag gör så mot mig själv, men när jag är iväg eller kring folk begränsas jag ju och det fungerar bra för mig. Idag har jag studiedag egentligen men har bjudit iväg mig själv på kaffe hos mamma och ska åka och handla med syrran - för att keep going liksom.

Jag känner mig så glad :)     

Hej alla! Har den här tråden gått och dött helt?

Blev av med min anonymitet ett tag (tänk att man inte kan hålla käften ibland... ) och var väl inte redo att skriva oanonymt, men nu är i alla fall jag tillbaka och är nyfiken på hur ni mår?