tacksam för livet!!!

Wow, ts, vilket härligt "go" du verkar ha
Är själv i skymningslandet mellan sorg och förtvivlan, mitt i en separation från sonens pappa, men har gett mig den på att denhär händelsen ska föra något bra med sig!!! Även om tankarna tar över mot det deppiga ofta ska jag göra mitt bästa för att se positivt och se framåt!
Antingen hittar jag och sonens far tillbaka till vår kärlek, eller så inser vi att vi mår bättre isär. Hur som helst blir det bra och sonen får två glada föräldrar igen.

Jag är tacksam för:

Att livets väg aldrig aldrig är enkelriktad. Det kommer alltid en korsning som ger mig möjlighet till ett annat val!

Att jag har en vacker, glad, frisk liten son, den finaste i världen!!!

Att jag fått vara frisk i mitt liv.

Att jag har få, men fina vänner som stöttar, har faktiskt upptäckt att de jag trodde var bästa vänner inte var det medan de jag såg som bekanta hade väldigt fina vän-egenskaper.

Att jag fått möjlighet att studera inom det jag vill, vården. Jag är snart klar och kan söka ett jobb för att försörja mig själv och lillkillen.

TACK!
Tack vare er som jag har ett sådant "go" :)
Vad tråkigt att höra att ni separerat.
Har varit i samma sits som dig.
Förstår att allt känns hopplöst vissa dagar, men du tänker rätt då du tänker att sonen kommer få två glada föräldrar istället.
Det kommer både ni och er son må bättre av!!
Även om allt känns superjobbigt vissa dagar, så finns det alltid en ljusning.
Du hittade ju till denna tråd.....vi ska nog pigga upp dig och du oss.
Hur gammal är din son?
Kul att du trivs med dina studier inom vården.
Blir du usk:a eller ssk?
Är helt säker på att du kommer klara av dina studier med galans och kommer få ett arbete som du kommer att supertrivas med.

tack fina fina ts, vad glad jag blir och jag blir peppad att stanna här i denhär underbara tråden! Allt har nog en orsak, som du sa, jag hittade ju hit..

Hur länge sedan var du i min sits och hur gick det sedan?
Vår lilla kille är snart tre och år underbar.
Jag läser till usk och längtar ut i arbetslivet. Jobbar du inom vården också?
Isåfall som vad och med vad? (tusen frågor!)

Och jag hänger gärna på i gänget som har lätt till skratt, det har jag absolut med, helgalen humor och ett skratt som en vild hyena

Så glad att även du hittade hit!!
3 år sedan vi separerade pga lång otrohet från hans sida (utan min vetskap, så klart).
Vi försökte med familjerådgivning, men han fortsatte vara otrogen, så det var rätt meningslöst.
Visst kände man sig helt urusel då man var mitt uppe i det, men jag kom till insikt att jag förtjänade bättre.
Dessutom mår jag bättre än någonsin nu än förut.
Vissa dagar kände man sig totalt misslyckad, men jag vände på det och insåg att jag inte lär mig något av att bara deppa ihop, utan det var bara att tag i det och leva livet.
Idag njuter jag av varenda sekund jag är med mina barn, och kärleken till dem går inte att beskriva.
Jag arbetar som usk:a sedan ett antal år tillbaka och älskar det.
Jag arbetar på ett sjukhus med lung&hjärtsjuka.
Vad vill du arbeta med efter din utbildning?

Kom på en sak till att vara tacksam över.....

Att jag startade denna tråd och kom i kontakt med alla underbara människor här, och att ni skriver. :)

Förstår att du älskar ditt jobb, jag tror att jag kommer att vilja jobba med palliativ vård efter att jag är klar. Jobbar med dementa som timmis nu, älskar det verkligen, men kanske att jag också söker mig till sjukhuset istället för att få mer erfarenhet. Ska försöka få göra min sista praktik på onkologen tror jag... gissar att man blir ganska ödmjuk till livet och sin egna hälsa när man arbetar så?
Jag har en avspänd syn på den naturliga döden, men barn skulle jag inte klara av att arbeta med... är för blödig för det
Åh, vad jobbigt med din otrogna gubbe, STARK du har varit genom det! Beundrar dig så... jag hoppas att du hittat eller kommer att hitta någon som älskar bara dig
Men, såhär känner iallafall jag: bara man har sitt/sina barn har man den finaste kärleken som finns...

Håller med dig....barnen är mitt ALLT!!!
Har träffat en man denna gång......och jag är så himla lycklig.
Han är verkligen mannen i mitt liv.
Att arbeta med palliativt är nog tufft, men man blir nog väldigt tacksam över sitt egna liv.
Det märker jag bara av de patienter som jag vårdar......man gnäller inte i onödan direkt.
Skulle heller aldrig klara av att arbeta med sjuka barn....alldeles för svårt.
Har ni redan flyttat isär eller ska ni göra det?
Är säker på att allt kommer att lösa sig för dig/er.
Det absolut viktigaste är att ni lägger era egon åt sidan och verkligen sätter sonen i främsta rummet.
Det är A&O.
När blir du klar usk:a?
Har du pluggat på distans eller varit i skolan varje dag?
Jag gick min utbildning på gymnasiet......älskade praktiken.
Åh, vilken vändning på en dag som började så där.....men nu leker livet igen.
Ser fram emot att läsa/skriva många inlägg i denna tråd.

Så glad för din skull, att du träffat en man! Ett superbra bevis på att man gör plats för nytt när man törs rensa ut gammalt..nyckeln måste vara att våga
Hmm... vet inte om det är riktigt snällt av mig att dra liknelsen "rensa ut gammalt" med att rensa ut sin gubbe, men asch, gör det ändå!

vi är i början av att separera, vi har ett hus som inte verkar vilja bli sålt så det är lite trist, men han ska bo kvar tills vidare, och jag söker lägenhet, antingen på orten eller inne i stan där vi bägge helst vill bo inom kort.

vi försöker ju hitta varandra igen, och lite känns det som att vi kanske kanske kommer att vakna upp och inse att vi älskar varandra, men det får bli längre fram.

Känner att jag verkligen behöver bo själv (med sonen varannan vecka såklart) för att hitta mig själv igen.
Jag blir klar i sommar, och i januari är det 4 månader praktik, så det känns som att tiden kommer att gå jättefort! Jag läser i skola men har mycket hemstudier. I förra veckan var vi på patologen. Det var på gränsen till för jobbigt, men ändå nyttigt...

åh, är också så glad att ha hittat din toppentråd, efter en svart natt och dyster dag är det som balsam i själen!

Åh..patologen, det måste vara intressant.
4 månaders praktik kommer att gå jättefort.
Bra ändå att ni separerar och tänker över ert förhållande.
Det gäller att inte ha för bråttom.
För att OM ni skulle vara snabba och flytta ihop igen och det inte håller, så blir det väldigt tufft.
Jag hoppas verkligen att det löser sig för er och att ni hittar tillbaka till varandra.
Men....allt ska kännas rätt till hundra procent....då blir både ni och sonen lyckliga.
Håller tummarna för er!
Ja.....jag separerade från en tonåring och fann en man.
Låter kanske elakt att skriva så....men för mig var det så.
Däremot så kommer han alltid att vara mina barns far, och det är jag tacksam för.
Hur lång är din utbildning?
Min gymnasieutbildning var på två år......kändes som en evighet då.
Balsam för själen....kan bara hålla med !!!!
TACK för att du finns! :)

Vilket bra initiativ TS!
Jag har haft det riktigt tufft de senaste åren (allt från dödsfall till misshandel och fysisk sjukdom), men ju jävligare tillvaron blir detso envisare blir jag.
Min första reaktion är nästan alltid att bryta ihop men sedan snyter jag mig och tänker "Bring it on!".

Jag försöker aktivt bryta mina negativa tankemönster. Om jag inte kan göra det mentalt så tvingar jag mig själv att lyssna på en up beat låt och dansa eller hoppa på bussen till någon vacker plats eller springa som en dåre för att få ångsten ur kroppen. Alla knep är tillåtna.

Jag gör bara det jag absolut måste när det gäller jobb/hushåll och resten av tiden gör jag som jag vill. Jag dumsurfar och låter disken vänta eller sticker iväg med barnet på roliga aktiviteter när jag 'borde' göra tråkiga saker.

Jag blir nästan förvånad över hur lite dåligt samvete jag har för saker jämfört med tidigare. Jag kände alltid skuld för något förr men nu känner jag faktiskt på riktigt att jag också har rätt att slappa och må bra.

Jag började analysera mitt sätt att uttrycka mig och 'förbjöd' onödig självkritik och negativa formuleringar t.ex. "Jag är så dålig på det här.", "Det är så typiskt mig." etc. Jag har verkligen jobbat på att sluta ursäkta mig och göra ner mig själv. Om jag får en komplimang så säger jag inte längre emot utan svarar bara tack och ler.

En annan sak som får mig att må bra är att jag tar konflikter direkt om något känns fel i stället för att gå och grunna eller känna mig överkörd. Jag har märkt att de flesta inte alls är så tuffa när man väl ifrågasätter dem.
Jag har också tränat på att säga nej utan att slingra mig och ge tvetydiga besked för att jag får dåligt samvete. Nej betyder nej.

En mer konkret grej är att jag nästa bara har beställt komedikanaler. Jag försöker skratta så mycket som möjligt och det är en helt medveten åtgärd. Jag är övertygad om att det ger min hjärna signaler som får mig att må bättre. Även om jag inte känner för det först så kommer jag snabbt in i programmet och i stället för att börja tänka på problemen så sitter jag i soffan och gravar gott.

Men det som har gjort hela skillnaden i mitt liv är mitt barn. Jag kan inte beskriva den enorma tacksamhet jag känner för sonen. Jag älskar honom mer än livet självt utan överdrift och den känslan får mig att växa som människa varje dag.