Att jag mår urk vet han och han har börjat förstå varför med vart eftersom jag berättar saker som hänt i uppväxten och genom livet. Han förstår att saker har tagit mig hårt.
Jag har mått dåligt tidigare, men inte så här illa som det är nu. Förr har det hjälpt bara jag får gråta av mig och så har jag repat mig, men nu är jag så långt ned så jag har ingen lust eller ork med någonting.
Själv är jag glad över att jag inte bara ligger i sängen och sover utan att jag faktiskt åstadkommer något, men jag saknar helt motivation, lust och ork till allt.
Jag får tvinga mig till att fixa mat till barnen, jag som tycker att det är skoj att laga mat.
Jag tvättar, men orkar inte ta hand om tvätten så allt är bara en enda röra i tvättstugan, jag som gillar att stryka och greja.
Hemmet förfaller för jag orkar inte städa, plocka, torka fläckar osv, jag som av en del annars ses som snudd på pedantisk.
Jag som i vanliga fall kanske är osminkad 4 gånger om året har inte orkat sminka mig på länge.
Jag älskar att gå i skogen och speciellt som nu när solen skiner, jag har inte varit ute på flera veckor.
Osv.
Det känns som om jag skulle kunna fördriva en hel dag med att bara glo ut genom ett fönster och inte tänka på någonting alls.
Problemet är nu att han inte alls förstår den känslan. Det finns ju massor att göra så det är ju bara att göra svarar han när jag säger att jag inte har lust eller ork till någonting.
Hur förklarar man för en arbetsnarkoman att man vet att det finns att göra men att man inte orkar eller bryr sig? Jag är slut i hjärnan helt enkelt. Det fungerar inte.
Jag vill inte att han ska var arg på mig för att jag inget gör. Det räcker redan med allt som snurrar i huvudet utan att behöva hans "anklagelser".
Hur förklara så att han förstår?
