Inte fasen villl man gifta sig efter att man har fått barn?

Startsidan

Logga in med Facebook

Du är här:
Familjeliv.se
Forum
Känsliga rummet
Relationsproblem
Inte fasen villl man gifta sig efter att man har fått barn?

Relationsproblem - Känsliga rummet

Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet

Göm
trådstart

Hjälp

Inte fasen villl man gifta sig efter att man har fått barn?

Mån 8 feb 2010 08:37 Läst 18726 gånger Totalt 257 svar

Anonym
Visa endast

Ska man gifta sig borde man ju ha gjort det innan man skaffade barn och var kär?
Inte fan vill man gifta sig när man har småbarn och man är sååå trött på karln?
Har jag fel?
Skulle min sambo skulle fria nu ( vilket han aldrig skulle göra) så skulle inte jag kunna säga JA...
Är det bara jag som känner så här?
Jag vill, eller vill och vill men jag kommer hålla ihop med min sambo för jag skulle inte vilja ha mina barn varannan vecka.
Men gifta sig Nej tack!

Hur tänker ni när ni läser detta?
Håller ni med?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-02-08 20:52
Ojojoj vad svar och kommentarer det har ramlat in sedan i förmiddags !
Har läst alla och funderat och funderat...

Måste säga att jag var galet kär i min sambo när vi bestämde oss för att skaffa barn. Men sen den minsta har kommit så känner jag bara irritation och jag blir förbannad på honom...

När jag skrev att jag är tillsammans med honom för att slippa vv om barnen så låter det hemskt, det kan jag hålla med om.
Och riktigt så är det inte, jag antar att jag älskar honom långt inne någonstans.

Flera kommentarer menar på att det är synd om min sambo... Han känner nog precis lika för mig som jag känner för honom tyvärr...
"Bitterfitta" var det någon som skrev...
Jaaa det kanske så det är...

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-02-09 11:00
Sitter här igen och läser vad ni har skrivit.
Många menar på att det är viktigt att man gifter sig rent juridiskt.
Att tänker du inte på barnen osv?

Men inte skulle det kännas bra att gifta sig bara för att det är viktigt juridiskt?
Sen jag var liten har jag tänkt att gifta mig med en kille som jag älskar och det ska vara ett fint bröllop och vi skall vara lyckliga!
Och självklart är det underbart att sina barn är med.
Naturligtvis är det inte mina underbara ungar som är problemet utan min tråk karl...

(OBS! Ditt användarnamn syns)
Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till
1. «
2. ‹
3. 19
4. 20
5. 21
6. 22
7. 23
8. 24
9. 25
10. ›
11. »
1. MyPrecious
  Visa endast
  
  Tis 9 feb 2010 20:27
  
  #231
  
  Din stackare ts.....känns så tragiskt ch kärlekslöst när man läser ditt inlägg. Jag och min fästman har en son på 3,5 år ch väntar en lillasyster nu med bf om 1 vecka. Vi älskar varandra och kan inte tänka oss att bryta upp vår relation för någonting. Allt jag någonsin önskat mig är en stabil kärnfamilj vilket jag faktiskt har och jag är både glad och tacksam att både han och jag har de familjevrderingar som vi har. Själv växte jag upp med en ensamstående mamma och jag måste säga att jag haft den mest fantastiska barndom man kan tnka sig men av någon anledning har jag ändå velat ha en mamma och pappa under samma tak för mina barn. Självklart drömmer jag om ett bröllop någongång i framtiden. Idag vore det lite jobbigt då vi liksom de flesta småbarnsfamiljen kämpar med ekonomin, men absolut om e 3-4 år.
  
  Är det inte lite uppoffrande från din sida att leva i ett kärlekslöst förhållande endast pga av att det är dina barns pappa? Har ni en sund relation så att inte era barn får bevittna en massa tjafs? Det är ju en hel familjedynamik som man lär sina barn genom hur ens relation och failj ser ut och fungerar... Men i grund och botten förstår jag dig då jag aldrig skulle kunna tänka mig att endast se och träffa mina barn halva tiden eller varannan helg! Det skulle döda mig. I värsta ffall tror jag vi skulle lösa det genom a tt göra sn en gammal klasskompis föräldrar gjorde. Dom separerade och blev grannar. Så barnen i fråga kunde springa in och ut till den andre hur de ville samt att föräldrarna kunde bibehålla en stabil och respektfull relation sinsemellan.
2. Vila
  Visa endast
  
  Tis 9 feb 2010 20:32
  
  #232
  
  Vi gifte oss när dottern var ett år, då döptes hon också. Det var jättefint och kändes rätt för oss. Det verkar bara som om du är trött på din man. Men det betyder ju inte att alla blir trötta på sina respektive när de får barn.
3. Minoo
  Visa endast
  
  Tis 9 feb 2010 20:53
  
  #233
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  när man får barn så får man helt andra prioriteringar. Man inser vad som är viktigt och vad som inte är det. Man får en ny syn på livet och en ny mening. Innan jag fick barn så var jag en skitsnygg babe. Nu...? en sunkig bag lady en bra dag. Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Jag tycker inte det är viktigt. Jag lägger hellre min minimala egentid på nåt kul eller mysigt eller givande eller shit, jag tar hellre en tupplur. osv. Prioriteringar. Det är nyckelordet.
  Ja, jag har inte påstått att man inte får det.
  Jag menar bara att om man nu tycker att det är viktigt att se bra ut tex, så får man ju se till att göra det oxå istället för att klaga och skylla på barnen!
  Vill man ha det kärleksfullt och mysigt med karln så får man se till att ta sig tid och ork till det, inte skylla på barnen.
  Det är inte rätt. Det är aldrig barnens fel att folk är för trötta eller inte orkar bry sig.
  Jag stör mig bara på själva... Ja vad ska man kalla det... Att barnen får ta skiten helt enkelt! Det blir vad man själv gör det till. Precis som du väljer att prioritera annat, eller hur? :)
4. Anonym (Förbryllad)
  Visa endast
  
  Tis 9 feb 2010 20:58
  
  #234
  
  TS, så du och din sambo tycker att det är bättre att ni lever ihop, olyckliga och bittra på varandra än att ha delad vårdnad? Tror du att dina barn inte märker att deras föräldrar inte är lyckliga, och framförallt inte lyckliga med varandra? Hur tror du att det är att växa upp i ett sådant hem?
5. Anonym (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Tis 9 feb 2010 21:07
  
  #235
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Jag såg en intervju en gång av ett par som hade varit gifta i 60 år. På frågan om hur man lyckas hålla ihop så länge var de eniga om att det viktiga var att man inte tröttnade på varandra samtidigt. Jag tror det ligger nåt i det. Alla tröttnar ibland, man kan inte vara nykär hela tiden. Vissa dagar dyrkar jag marken min man går på och andra dagar kan jag inte alls förstå vad jag tänkte på när jag gifte mig. Jag är övertygad om att han känner så för mig ibland också. Men jag skulle aldrig skilja mig för att känslorna inte hela tiden är på topp. Jag kan inte alls förstå dessa människor som menar att man ska bryta upp hela familjen och skiljas bara för att man har en svacka. Jag tycker ts gör rätt som stannar...som sagt så är ju inte gräset grönare på andra sidan.Och till alla er som blir irriterade på ts och inte alls förstår vad hon menar...detta kommer att drabba er nån gång också...och då kommer ni att förstå!
  Tack!
6. Anonym
  Visa endast
  
  Tis 9 feb 2010 21:51
  
  #236
  
  Hallå allt är väl inte guld och gröna skogar i de flesta förhållanden.
  Men tryggheten är guld värd och djupt därinne älskar man varandra.
  
  Kanske kan man försöka tända till hettan och passionen igen.
  Göra små saker för varandra, överraska.
  Om inte annat bör du prata om problemet, kanske känner han likadant?
  
  (: Lycka Till
7. Anonym (Sorgligt)
  Visa endast
  
  Tis 9 feb 2010 22:11
  
  #237
  
  Har bara läst TS. Men vad fruktansvärt sorgligt. Och sorgligt inte bara att ni har det så, utan att du tror att det är så det ska vara... Ska jag vara ärlig trodde jag tråden låg i sandlådan när jag bara såg rubriken. Men hu vad hemskt att den var på allvar.
  
  Jag och min make gifte oss efter att vi fått vårt första barn. Och vore vi inte gifta och han skulle fria idag skulle jag utan att tveka en sekund svara ja. Även om jag inte är sådär fjärilar i magen förälskad som jag var alldeles i början av vår relation så är han den jag älskar och som jag vill leva mitt liv tillsammans med. Och kär är jag absolut! Och de där fjärilarna kan ju dyka upp än idag vid speciella tillfällen. Självklart måste man ibland få ifrågasätta relationen och alla relationer går ju upp och ner. Men "jag antar att jag älskar honom långt inne någonstans" låter inte som någon liten svacka direkt.
  
  Att hålla ihop för barnen tycker jag är värdelöst. Barnen mår bra av lyckliga föräldrar och du låter inte särskilt lycklig.
8. Anonym (kan hålla med)
  Visa endast
  
  Tis 9 feb 2010 22:16
  
  #238
  
  Har bara läst TS.
  
  Jag kan absolut förstå vad du menar faktiskt. Jag och min man har två små barn tillsammans och vi gifte oss när 1:an var under året. De fyra åren innan vi fick barn var verkligen en dans på rosor. Kärt och bra och konfliktfritt trots en del svårigheter i livet omkring oss.
  
  Vi älskade verkligen att bli föräldrar men vårt förhållande var inte riktigt så prioriterat som tidigare. Nu sedan vi blivit tvåbarnsföräldrar är förhållandet periodvis rätt ansträngt. Jag vet att jag älskar min man och jag tycker i många avseenden att han är en underbar människa och jag vill leva tillsammans med honom. Men ändå har vi det faktiskt betydligt mycket sämre än innan vi fick barn.
  
  Jag är glad att vi gifte oss när vi gjorde det, för idag hade det liksom känts falskt att försöka bekräfta kärleken så mycket som jag tycker att ett giftermål är, eftersom vår relation inte befinner sig på topp. Samtidigt är jag glad att vi är gifta och har för avsikt att fortsätta vara gift länge än. Förhoppningsvis kommer vår relation att förbättras när barnen blir lite större och "livsekvationen" är lättare att lösa.
  
  Självklart ska man inte hålla ihop en relation enbart för barnens skull om man vet att kärleken tagit slut, men kanske är det så att den bara gått i ide ett tag ... Jag tror att småbarnsåren är en skitjobbig tid för många par, och att man kan vara nöjd med att man för det mesta står ut hyfsat (eller kanske snarare att det finns någon stund i veckan när man inte är irriterade ...). Om sju år har ni kanske kommit någon helt annanstans i er relation och då kanske ni faktiskt är sugna på att gifta er.
9. Ord blind
  Visa endast
  
  Tis 9 feb 2010 22:29
  
  #239
  
  Här är det konfliktfritt med barn och trots att jag är gravid.... Skulle gärna gått igenom en vigselakt med min man igen. Älskar honom lika mycket idag som när vi träffades. Eller nej, det stämmer inte, han blir bara bättre och bättre! Jag ser hur han är mot dottern och han behandlar mig och henne som det käraste han har!
  
  Vet inte vad jag ska ge för råd eller vad jag ska svara på din ts. Hoppas att du finner ut av det på ett eller annat sätt.
  Condemnant qui non intelligent
10. Anonym (xxx)
  Visa endast
  
  Tis 9 feb 2010 22:44
  
  #240
  
  Hhhmmmm låter illa att du har valt att skaffa barn med en man som du inte är kär i! För oavsett om ni gifter er eller inte så är ju risken stor för att ni inte kommer att hålla ihop, eftersom att ni inte älskar varandra. Eller iaf inte är kära i varandra!
  
  Jag blev friad till i December. Då hade vi varit tillsammans i 11½ år och vi har fyra barn tillsammans! Jag är 30 år, han är 47år och nog visar andra killar intresse för mig när jag går ut. Jag skulle kunna välja annolunda idag om jag hade velat. Men jag är så galet kär i min karl att jag inte skulle vilja byta för allt i världen! Visst, vissa dagar kan jag känna mig irriterad och kanske till och med aningens trött på honom. Men det varar aldrig längre en dag och flera gånger varje vecka så tänker jag att jag är så glad över att jag har honom, att vi har varanda och för vårt liv.
  
  Om du redan nu känner att inget är bra, så bör ni nog söka hjälp direkt för att se om det finns en chans att ordna upp det. Har ni tur så är det bara en släng av förlossningens efterdoningar och det kommer att ändra sig. Men troligen så måste ni jobba på det. Gör saker tillsammans, uppvakta varandra, glöm inte bort att sex och försök att hitta sånt som ni såg hon varandra tidigare.
  
  Hittar ni inte det... så skulle då jag aldrig stå ut med att leva så! För barnens skull skulle jag göra slut och förhoppningsvis med tiden hitta en ny. Man vill ju trots allt att barnen ska få en sund uppfattning om vad kärlek är. Hur ska man kunna vara en förebild när man inte har det bra själv??
  
  Förstår känslan kring barnens boende men kanske kan ni bo väldigt nära varandra... så att ni kan träffa barnen väldigt ofta även under den veckan ni inte har dem! Eller ett barn var det kanske bara??
  
  Hursomhelst, AGERA NU! Låt det inte bara rinna iväg och förstöras ännu mer.
1. «
2. ‹
3. 19
4. 20
5. 21
6. 22
7. 23
8. 24
9. 25
10. ›
11. »