Mina svärföräldrar kränker mig och sist blev droppen för mig!

Startsidan

Bli medlem » Glömt ditt lösenord?

Du är här:
Familjeliv.se
Forum
Känsliga rummet
Relationsproblem
Mina svärföräldrar kränker mig och sist blev droppen för mig!

Relationsproblem - Känsliga rummet

Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet

Göm
trådstart

Hjälp

Mina svärföräldrar kränker mig och sist blev droppen för mig!

Ons 10 mar 2010 08:15 Läst 11548 gånger Totalt 97 svar

Anonym (Bestört)
Visa endast

Sist jag träffade mina svärföräldrar så slutade det med att jag gick och lade mig utan middag eftersom svärmor tidigare på dagen svarade emot mig som värsta tonåringen och tillslut bara snäste av mig och gick sin väg. Jag blev så sårad att jag ville inte äta middag.

Efter avklarad middag valde svärföräldrarna att sitta och attackera min sambo i fyra och en halv timma om mig och mina, som dom tycker, olika "psykologiska" problem. Det mest fruktansvärda i detta är att vår sovrumsdörr stod på glänt, dom visste att jag hörde allt dom sa och dom satt ju bara utanför i allrummet. Det var alltifrån min amning, till mitt behov av att ibland få lite eget utrymme, till att jag var konstig, omogen inte riktigt frisk… Det var det så fruktansvärt kränkande! I sovrummet utmed vårt låg våran dotter på 2 1/2 år. Hörde hon något? Det får jag aldrig veta. I vårt sovrum hade vi vår lilla tjej på 6 måndader. Jag blev helt plötsligt tillbakakastad till min ungdom då jag var lite mobbad. Jag satt där inne och grät, skakade av rädsla och ilska och mådde så fruktansvärt illa. Dom sa gång på gång att jag borde minsann komma ut och försvara och förklara mig…

Dom ifrågasatte mig som person, dom ifrågasatte vår familj och vårt förhållande.

Jag och sambon har gått på familjerådgivning eftersom jag kände att jag var nära att lämna honom eftersom jag inte vill veta av hans föräldar. Han har vid upprepade tillfällen försökt förklara för sina föräldrar hur dom kränkt inte bara mig utan även honom men får bara mothugg.

Vi vet ingen väg ur detta. Jag har gråtit floder. Tiden går och nu är minsta dottern över 1 år. Jag kunde väl aldrig tro att det skulle bli så här när man valde att bilda familj med någon.

Kan nämna att vi är båda i 35-års åldern. Vi bor ca 2,5 timmar från mina svärföräldrar i södra delen av Sverige medan min familj är kvar i norr och det är över 100 mil bort

Min sambo är yngst av tre bröder. De två andra brödernas fruar gör precis allt som svärföräldrarna ber om och det förvärrar vår situation. Bröderna har också vänt sig mot oss och då framförallt mig pga mamman som alltid involverat bröderna då vi inte gjort som hon velat.

Hon har även pratat skit om mig till släktingar och vänner. Det sista hans mamma sa till mig innan vi lämnade deras hem i somras var "vi har känt xxx i 35 år och här kommer du och tar honom ifrån oss!"

Kan även nämna att jag som person är väldigt rädd för att bli illa omtyckt och försöker alltid hålla god min. Jag är rätt blyg och väldigt konflikträdd - ett perfekt mobbingoffer med andra ord. Dom har vid ett flertal tidigare tillfällen gått över gränsen för vad som är privat och har uppträtt kränkande mot mig.

Någon med liknande erfarenhet som har lyckats lösa situationen?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-03-12 08:06
Jag ville bara tacka alla för visat stöd och för alla de bra råd ni har gett mig. Även om det sårar mig att en del personer insinuerar att jag skulle ha någon form av psykisk störning så är alla infallsvinklar intressanta och värdefulla. Angående eventuell psykiskt störning så vill jag bara informera att efter att min svärfar har sagt detta om mig, vilket var så otroligt sårande, så har jag förutom pratat med familjerådgivare även träffat psykiatrisköterska. Hon ser inga som helst tecken på psykisk störning på mig. Jag har ju även varit så ledsen över att bli anklagad för detta att jag verkligen har bönbett min sambo, som känner mig bäst, att hjälpa mig om han tror att jag har det. Men min sambo bara skrattar och pussar på mig och säger att han vet ju att hans föräldrar är knepiga och att jag inte ska bry mig. Han menar att hans pappa mest troligt har slängt ur sig detta för att han var arg. För mig är det oerhört svårt att acceptera att en allmänläkare diagnostiserar medlemmar ur familjen på ett sådant oseriöst sätt och känner mindre respekt för honom i hans yrkesroll. Men detta är ju min sambos föräldrar som han älskar och är uppväxt med och vet att detta är deras sätt att vara och därför kan han igonrera det på ett helt annat sätt än mig. Men jag har ju inte den anknytningen till dom och är heller inte van vid den här sortens dynamik inom en familj. Jag har stor respekt för mina föräldrar men de visar även stor respekt för mig, något jag är van vid att man visar medmänniskor överlag. Jag har aldrig träffat på människor som kräver respekt av mig baserat på sitt yrke, speciellt inte då man umgås som nära vänner eller familj, utanför denna/dessa persons/personers arbetstid.

I min ursprungsfamilj kan man bråka och säga ifrån och sedan bli sams igen. Min syster och jag är bästa vänner och vi kan verkligen gräla för att sedan bli som förut igen. Jag tror någonstans att mitt problem med konflikträdsla grundar sig i att jag är väldigt osäker på mig själv och rädd att inte bli omtyckt om jag skulle stå på mig och lämna ut mig. Det är bara med de människor jag älskar och som står mig riktigt nära som jag törs diskutera och bli lite ovänn med. Jag fick ju ett jättebra tips här nere om att gå någon form av terpai där jag ska lära mig konfklikthantering och det är något jag absolut kommer att göra!

Vi människor är ju alla så otroligt olika och uppfattar allting på så olika sätt. Självklart är det bara jag, min sambo och och mina svärföräldrar som vet exakt hur allting gick till den här dagen. Även där skiljer sig säkert våra uppfattningar om vad som hände. Eller varför.
Jag är så otroligt medveten om att mitt beteende med att inte äta min svärmors middag var otroligt barnsligt och med sannolikhet väldigt nedvärderande för min svärmor. Man kan säga att jag i efterhand har förstått att hon förmodligen uppfattade det som någon form av straff mot henne. Vilket absolut inte var min mening! Jag var bara så sårad och arg och rädd för att visa det och därmed hamna i ytterligare en diskussion. Jag är inte stolt över mig själv och hur jag reagerade. Som vissa sagt här; "springa och gömma sig", "sitta och trycka", "sitta och tjura", "bete sig som en drottning". Jag kan förstå att, eftersom vår relation har varit så spänd sedan tidigare, detta förmodligen blev hur mina svärföräldar uppfattade situationen. Men jag tycker fortfarande inte att det berättigar hur dom sedan attackerade min sambo och sade så hemska saker om mig.

Nu är ju inte min svärmor någon tankeläsare men väl en svärmor som jag hade hoppats vill ha ett sunt förhållande till sin svärdotter och ett önskvärt scenario hade kanske varit om svärmor hade knackat på dörren och bett att få prata med mig på tu man hand. Går jag till mig själv så hade jag velat förstå vad som gick fel och försöka rätta till det. Man är ju ändå medveten om att något gått fel under dagen tänker jag. Speciellt efter vår diskussion då hon bara snäste av mig och gick.

Men hon pratar sällan eller aldrig med någon på tu man hand. Hennes man är alltid med som backup. När dom ringer sin son så sitter dom alltid och pratar i var sin lur. Detta är speciellt jobbigt då det är en diskussion, vilket det varit många över åren. Min sambo får aldrig prata utan när svärmor slutar ta svärfar över. Dom hetsar på varandra och jagar upp varandra och när samtalet sedan är slut är min sambo helt överkörd och matt och ingenting är löst...

Vill bara avsluta med en annan infallsvinkel. Min syster som träffat min svärmor vid ett flertal tillfällen genom barndop, kalas mm sa redan tidigt att hon trodde att min svärmor är lite Narcissitiskt lagd.

Återigen. Tack för alla tips och råd.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-03-12 08:41
med närmare eftertanke så kändes den sista kommentaren väldigt onödig. Min syster är ingen psykolog. Önskar jag kunde ta bort det där med narcissistiskt lagd. Men ville väl bara förklara att även andra uppfattat min svärmor som knepig.

(OBS! Ditt användarnamn syns)
Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till
1. «
2. ‹
3. 3
4. 4
5. 5
6. 6
7. 7
8. 8
9. 9
10. ›
11. »
1. Anonym (79:an)
  Visa endast
  
  Tors 11 mar 2010 22:55
  
  #81
  
  Anonym (anpassning) skrev 2010-03-11 22:12:04 följande:
  Jag förstår att bägaren rann över för svärmor när hennes svärdotter uppenbart betedde sig illa i svärmors, med familj, eget hem. Tänk om svärmor kommit hem till sin svärdottermedfamilj och satt sig i ett av deras rum och tjurat och vägrat äta middag......... för svärmor gavs inget eget utrymme under tiden svärmor befann sig där och sedan skrev en tråd på nätet med mycket diffusa argument för att ta sin make till familjerådgivningen för att där få medhåll för att maken ska stå vid svärmors sida för svärmor känner att hon måste klippa av banden till sin svärdotter med familj. En svärdotter som då bor så långt bort dessutom. Vad hade det DÅ inte hetat om svärmor? Stelbent svärdotter som sitter som inbjuden(HON ÄR JU VÄLKOMMEN!) och propsar på att 'få vara sin egen', komma med attityden att 'här kommer minsann JAG' och 'vik undan ni andra'. Den attityden brukar inte ens gå hem i det egna hemmet. I alla fall inte i längden................. Och ts svärfamilj verkar ju ha varit en helt och väl fungerande familj, med andra svärdöttrar, ända till ts(med sina drottninglika krav) kom med in i bilden....... Lösningen är, som nån annan här redan skrivit om, att är umgänge helt omöjligt med svärfamiljen så låt då i alla fall sambon och barnen umgås med de sina? Men den lösningen verkar inte den här ts vara ute efter? Utan bara ute efter att få stöd(på då sina mycket vaga argument)för att blodsband ska klippas av och så att man själv, i egen sjukdom(?)kan få fortsätta verka och må bra? Men ni som känner att ni vill stötta sånt beteende kan fortsätta göra det. Jag känner då inte att jag vill göra det i alla fall.
  Jag säger inte att hon gjorde rätt som gick ifrån, men om hon var less så förstår jag det. Hade svärmor gått och satt sig i ett rum så hade jag inte heller tyckt att det var rätt, men jag hade förstått henne om jag tex börjat tjata om ett gammalt ämne återigen, OM svärmor var konflikträdd och behövde ny luft att andas sas.
  
  Bästa är om alla kompromissar och visst gäller kanske andra regler när man är på besök, men de reglerna enligt mig innefattar inte att man kör över varandra, varken åt ena eller andra hållet. Behöver ts någon stund för sig själv även hos svärmor, så ska det vara helt ok. Ts ska inte behöva tvinga sig till umgänge 24/7 om hon som person mår bra av att vara ifred lite.
  
  De verkar ju inte ha bästa dynamiken heller inom familjen så då känner jag att en paus kan gynna alla då de sover över.
  
  Du tycker att familjen verkar ha fungerat bra innan ts kom med in i bilden? Är konflikträdsla även inom den egna familjen "bra"? Där har jag egen erfarenhet och det är inte bra. Min man är själv konflikträdd och vågar knappt ta diskussioner med sina föräldrar, allvarliga sådana, medan jag som annars är ganska konflikträdd, vågar säga emot mina egna föräldrar åtminstone. Den dynamiken vill jag ha i en familj. Jag gör på samma sätt som min man tyvärr. Tassar på tå när jag är hos svärmor, för att "inte ställa till med en scen" för jag vet att kära svärmor inte kan ta det. Så jag biter ihop, eftersom en fd svägerska till mig var "obekväm" för att hon vågade stå på sig. Kommer vi lära känna varandra fullt ut? Troligtvis inte. Jag bjuder till då vi ses, men luften går ur mig om vi ses för ofta.
  
  Jag tror du projicerar någon form av tidigare erfarenhet mot ts och inbillar dig att hon vill splittra familjen, för hon verkar tvärtom vilja få allt att fungera, där både hon och svärmor får plats. Tyvärr verkar hon få möta på motstånd då hon enligt svärmor är den "felande länken" om hon nu tycker att hon "tar" hennes son ifrån de. Då har inte svärmor klippt navelsträngen och har svårt att hantera det faktum att sonen är vuxen och har en egen familj. Och visst, det är säkert tufft att se sitt barn växa upp och sen flytta hemifrån, men det är så de normalt sett gör. Men svärmor kanske hade velat ha sin nickedocka hemma så hon kunde fortsätta styra över honom där?
  
  Min egna svärmor springer som en galning till deras äldsta son, för att hjälpa till och enligt henne gör svägerskan allt fel?! Nja, hennes son är inte felfri.
2. ThomasKBA
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 00:52
  
  #82
  
  Skall nog ge din kille ett ultimatum , klipp banden eller så gör du det, man kan ju inte leva med nån som inte står upp för den man skall älska...herregud, lyssna på skit snack i flera timmar, jag hade sagt till på skarpen tagit bilen åkt därifrån och sagt "ha ett bra liv"...
  
  35 år och kan inte stå upp för sig själv eller förklara läget för sina föräldrar, jag menar "släpp tutten", du har en egen familj nu !!!, han skall ta hand om dig och era barn ...
  
  /Thomas
3. Anonym (Psykolog)
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 04:20
  
  #83
  
  Du berättar om männsikor som behandlar dig illa och får dig att må riktigt dåligt. Sedan säger du att du inte är ute efter att klippa banden med dem eller att din man ska klippa banden med dem. Det är ju hedervärt, men kanske inte riktigt sunt. Du låter dig utsättas för detta igen och igen, det förstör ditt förhållande till din man.
  
  Visst är detta dina barns farföräldrar. Det betyder inte automatiskt att de är bra personer som man måste umgås med, att det är bra för dig eller dina barn att umgås med dem. Det låter inte som om de tillför något positivt till era liv.
  
  Kanske har du, TS, en psykisk störning av något slag. Det ger dock inte dina svärföräldrar någon rätt att prata illa om dig med din man, eller ens att ta upp ert förhållande på det sättet. De är uppenbarligen mycket missnöjda med att din man har ett förhållande med dig, men han är en vuxen person och de har ingen som helst rätt att kommentera på detta och han borde naturligtvis sätta en gräns och säga till om detta (jag antar att ni redan fått detta råd i familjerådgivningen). Han borde alltså inte lyssna till en enda negativ kommentar om dig utan att säga ifrån. Att dessutom göra detta då du befinner dig i huset är ett totalt felsteg på alla plan. Om du tog upp detta med Magdalena Ribbing (skriver i DN om vett och etikett), skulle hon nog ha ett och annat att säga om deras "gästfrihet". De vill att ni ska komma till deras hem, men sedan behandlar de dig illa där.
  
  För din egen psykiska hälsas skull, och för ditt äktenskaps skull, måste jag säga att denna typ av människor bör du inte umgås med, eller åtminstone hålla umgänget till ett minimum. Bäst vore naturligtvis om du kunde säga som det är "vi väljer att inte komma till er eftersom jag inte mår bra av att vara där". Det är inte lätt, så kanske får ni helt enkelt säga att ni har mycket att göra och att det inte passar just nu. Begränsa umgänget till någon gång per halvår, och ta omaket att köra dit och hem på samma dag. Det är arbetsamt, men definitivt mindre arbetsamt än att stanna över och må dåligt. Man måste inte umgås med sina svärföräldrar.
  
  Vill dina svårföräldrar komma till er så håll även detta till ett minimum, försök vara tydlig med att i ert hus råder era regler, och att de inte är välkomna om de inte kan hålla en normal artighetsnivå. Se själv till att alltid vara artig mot dem. Om du behöver dra dig undan (det får man göra, både i sitt eget och andras hus) ursäkta dig och förklara att du behöver vila en liten stund.
  
  Det verkar som om dina gränser för vad som är acceptabelt beteende har blivit rubbade, kanske pga den mobbing du blivit utsatt för som barn. Du "står ut" med beteende som är helt oacceptabelt ur "normalmänsklig" synpunkt. Jag önskar jag kunde göra något för att få dig att förstå detta och stärka dig i att ta ett större avstånd till dessa människor, som behandlar dig på detta sätt. Det betyder inte att du helt måste klippa banden med dem, även om min första reaktion skulle bli att detta var det sundaste som du beskriver situationen.
4. Anonym (*)
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 07:17
  
  #84
  
  Anonym (anpassning) skrev 2010-03-11 21:23:43 följande:
  Men om du läser ts trådstart så var det ju svärmor som blev tvungen och hugga tillbaka och det betyder ju att det var ts själv som startade nåt? Och det i svärmors eget hem. Dit hon faktiskt var inbjuden! Och som ts själv skriver om det hela så var ts tydligen inte så trevlig verbalt i sin svärfamiljs hem, så blyg och konflikt som ts samtidigt beskriver sig som? Så beter man sig bara inte när man är borta och som gäst, att man skapar konflikter så pass man själv måste gömma sig på ett rum i det huset man själv är gäst i. Inte jag i alla fall.
  Det betyder inte att man ska svälja vad som helst bara för att man är gäst i någons hem. Det spelar inte så stor roll att hon var ditbjuden.
5. Anonym (???)
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 10:37
  
  #85
  
  Anonym (anpassning) skrev 2010-03-11 21:02:17 följande:
  Jag köper inte heller det här.Och jag känner igen hela grejen får min omedelbara närhet. Där gick två kvinnor också så långt med sina svärfamiljer att de drog in olika områden inom vården för att få sin vilja fram, som då var den att gå emellan sin sambo och hans föräldrar, att framställa sig som så illa behandlad av sina svärfamilj att man tom ville ta sitt eget liv.Men det viktigaste var att han klippte kontakten med sina föräldrar, det var den enda lösningen på det 'problemet'...............Det kallas för psykisk utpressning.Och den här ts har inte kunnat servera så mycket som ens skulle kunna vara en LITEN anledning att stå på hennes sida. Och hon har dessutom bara serverat kalla svar på minsta kritik hon fått. Och ett iskallt bemötande när man försökt hjälpa henne i den nöd hon själv påstår sig befinna sig i.Samma gjorde de två kvinnorna jag berättar om, de ville bara höra det de ville höra, att klipp av kontakten med din svärfamilj, de är inte kloka!Mycket duktiga med att vränga ord var de också, fick allt att låta till sin fördel och att få det att låta som att andra(förutom då svärfamiljen)bara gjorde och tyckte fel.Jag mår väldigt illa av att se hur en del kvinnor bara vill söndra mellan andra människor och göra sig själva till offer när det i själva verket är de här kvinnorna själva som skapar offer på sin väg genom livet. Och insikt är det sista de har, men jag hoppas de kan få det?Och ni andra som kanske är intresserade av det jag skrev om de två kvinnorna nu kan läsa på om Borderline personlighetsstörning.För det är vad de två kvinnorna i alla fall lider av.Ts, du har fått vissa kloka tips på vägen för att få en fungerande relation.Hoppas du vill ha en fungerande relation och inte bara en lösning på det hela? För i så fall har du ju redan fått det svaret från några stycken här.Hoppas du kan leva lyckligt och att din familj och din svärfamilj också kan få göra det.Lycka till
  Ja, mkt av det TS beskriver visar ju på att hon helatiden gömmer sig bakom en sköld som hon kallar blyghet eller att hon lider av konflikträdsla. Sen ville hon dessutom vara IFRED när hon är hos sina svärisar, inte konstigt att dom tycker hon är knepig! Om man tycker det är okej att stänga in sig i ett rum när man träffar sina svärisar så pass sällan som du beskrver så är det ju DU som har problem..?! Inte dom! Jag hade också blivit sårad som svärmor om min styvdotter/mina barnbarns mamma/min sons fru hade betett sig så. jag hade tagit illa vid om hon ville avskärma sig från mig i mitt hem då jag bjudit dom och dom faktiskt valt att komma!
6. Anonym (lika samma)
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 11:05
  
  #86
  
  Anonym (???) skrev 2010-03-12 10:37:03 följande:
  Ja, mkt av det TS beskriver visar ju på att hon helatiden gömmer sig bakom en sköld som hon kallar blyghet eller att hon lider av konflikträdsla. Sen ville hon dessutom vara IFRED när hon är hos sina svärisar, inte konstigt att dom tycker hon är knepig! Om man tycker det är okej att stänga in sig i ett rum när man träffar sina svärisar så pass sällan som du beskrver så är det ju DU som har problem..?! Inte dom! Jag hade också blivit sårad som svärmor om min styvdotter/mina barnbarns mamma/min sons fru hade betett sig så. jag hade tagit illa vid om hon ville avskärma sig från mig i mitt hem då jag bjudit dom och dom faktiskt valt att komma!
  Jag som verkar ha en liknande svärmor (och svärfar för den delen) kan säga att det är inte möjligt att ta detta tillfälle ur sitt sammanhang och att inte ta hänsyn till tidigare konflikter. Att man reagerar starkt på något som till synes verkar vara en småsak kan vara när bägaren rinner över. Att inte känna något stöd, att inte känna sig riktigt välkommen, att inte veta när nästa konflikt ska blossa upp är enormt jobbigt i längden. Jag vill inte välja bort mina barns farföräldrar åt dem, jag skulle gladeligen välja bort mina svärföräldrar om någon förstår paradoxen.
7. Anonym (Bestört) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 11:07
  
  #87
  
  Anonym (???) skrev 2010-03-12 10:37:03 följande:
  Ja, mkt av det TS beskriver visar ju på att hon helatiden gömmer sig bakom en sköld som hon kallar blyghet eller att hon lider av konflikträdsla. Sen ville hon dessutom vara IFRED när hon är hos sina svärisar, inte konstigt att dom tycker hon är knepig! Om man tycker det är okej att stänga in sig i ett rum när man träffar sina svärisar så pass sällan som du beskrver så är det ju DU som har problem..?! Inte dom! Jag hade också blivit sårad som svärmor om min styvdotter/mina barnbarns mamma/min sons fru hade betett sig så. jag hade tagit illa vid om hon ville avskärma sig från mig i mitt hem då jag bjudit dom och dom faktiskt valt att komma!
  Ok, jag förstår hur ni har uppfattat det här.
  Men detta var första gången jag betedde mig så här. Annars har jag ursäktat mig och sagt att jag behöver vila lite.
  Vi har ju haft småbarn i tre års tid, före det var jag gravid. Man är ju vaken mycket på nätterna under amning och även med småbarn över lag och därför har jag alltid passat på att vila lite då bäbisen sover. Jag har ju även gått iväg på en promenad själv EN gång och då berättade jag ju självklart det för min sambo eftersom han var med mig utomhus och stod utmed mig. Men enligt svärfar så borde jag ha sökt upp dom och berättat detta så att dom hade kunnat följa med.
  Men jag menar på att man måste väl kunna få ta en promenad för sig själv utan att fråga om lov, fastän man är hos svärföräldrarna? Jag ville bara få lillan att somna och var nog inte borta mer än 15-20 minuter.
  Sen menar inte jag att jag kräver att få låsa in mig i ett rum när jag ska ha lite "egen tid" utan jag menar möjligheten att faktiskt bara få sitt tyst lite då och då och slappna av lite och inte behöva vara uppmärksam och artig för att svärmor inte kan låta mig vara ifred.
  Dom har haft nog stora problem med att jag ville sitta och amma utan att prata och visa dom uppmärksamhet. Jag var tvungen att koncentrera mig på barnet och ville gärna titta på mitt barn och det är ju en mysig stund som man kanske vill ha lite mysigt på.
  Det är svårt att beskriva situationen eftersom jag skulle ha behövt visa en film på hur svärmor beter sig. Men dom tycker alltså att dom skulle ha rätt att sitta utmed och titta på och prata med mig då jag ammar och fastän jag försökt förklara att mjölken har svårt att rinna till så är också detta något dom är arga på mig över. Jag kan inte rå för att det är så min kropp funkar. Men en amning tar ju inte lång tid. Den tiden kan man väl få?
  
  Jag känner mig bara så uppgiven när jag läser era svar...
8. Kali B
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 12:08
  
  #88
  
  Ok, så om jag har förstått det rätt så är TS på något vis ansvarig för sina svärföräldrars beteende?
  Att hennes beteende rättfärdigar andra människor att kränka henne?
  
  Check!
  Älskade Ophelia 20081025 --- Sagogryn BF 20100515
9. ThomasKBA
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 13:50
  
  #89
  
  TS som psyklog säger , men jag hårdrar detta, du utsätter dig för en sak som inte du mår bra av, du måste sätta gränser , och är din man inte tillräkligt MAN för att stå upp för den kvinna han har valt som mor för sina barn, så tycker jag du skall lämna han...Jag är INTE den som säger att man skall lämna eller dumpa det första man gör, utan att man skall sätta sig ner prata om problemen och lösa det som vuxna personer, MEN om ni redan har gått i familjeterapi och din kille fortfarande inte klarar av att sätta gränser för sina föräldrar så är det illa, Som jag skrev innna "släpp tutten" Han måste ju inse att du mår dåligt och att han skall koncentera sig på sin EGNA familj, och behövs det att han bryter med sina föräldrar må så ske, Han skall stötta DIG och sin familj, han är vuxen nu, men beter sig inte så , nu hör vi ifs bara din syn av saken och det finns ju alltid 2 sidor på ett mynt, men jag får känslan du mått dåligt längre, så i min värld finns det 2 alternativ,, lösa problemen en gång för alla. eller att man går skilda vägar vilket är skit jobbigt i början, Men när man landar sen så mår man bättre och är antagligen en bättre förälder eftersom du är gladare och har mer ork...
  
  Hoppas du kommer till insikt hur du skall lösa detta eller komma vidare,
  
  Önkskar dig en trevlig helg.. och stå på dig !!!!
  
  /Thomas
10. Anonym
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 19:37
  
  #90
  
  Anonym (anpassning) skrev 2010-03-11 22:12:04 följande:
  Jag förstår att bägaren rann över för svärmor när hennes svärdotter uppenbart betedde sig illa i svärmors, med familj, eget hem. Tänk om svärmor kommit hem till sin svärdottermedfamilj och satt sig i ett av deras rum och tjurat och vägrat äta middag......... för svärmor gavs inget eget utrymme under tiden svärmor befann sig där och sedan skrev en tråd på nätet med mycket diffusa argument för att ta sin make till familjerådgivningen för att där få medhåll för att maken ska stå vid svärmors sida för svärmor känner att hon måste klippa av banden till sin svärdotter med familj. En svärdotter som då bor så långt bort dessutom. Vad hade det DÅ inte hetat om svärmor? Stelbent svärdotter som sitter som inbjuden(HON ÄR JU VÄLKOMMEN!) och propsar på att 'få vara sin egen', komma med attityden att 'här kommer minsann JAG' och 'vik undan ni andra'. Den attityden brukar inte ens gå hem i det egna hemmet. I alla fall inte i längden................. Och ts svärfamilj verkar ju ha varit en helt och väl fungerande familj, med andra svärdöttrar, ända till ts(med sina drottninglika krav) kom med in i bilden....... Lösningen är, som nån annan här redan skrivit om, att är umgänge helt omöjligt med svärfamiljen så låt då i alla fall sambon och barnen umgås med de sina? Men den lösningen verkar inte den här ts vara ute efter? Utan bara ute efter att få stöd(på då sina mycket vaga argument)för att blodsband ska klippas av och så att man själv, i egen sjukdom(?)kan få fortsätta verka och må bra? Men ni som känner att ni vill stötta sånt beteende kan fortsätta göra det. Jag känner då inte att jag vill göra det i alla fall.
  Men hallå!! Jag hade aldrig tagit att bli behandlad på det sättet. Är du svärmor eller?
11. Anonym (Bestört) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Lör 13 mar 2010 17:06
  
  #91
  
  Anonym (anpassning) skrev 2010-03-11 22:12:04 följande:
  Jag förstår att bägaren rann över för svärmor när hennes svärdotter uppenbart betedde sig illa i svärmors, med familj, eget hem. Tänk om svärmor kommit hem till sin svärdottermedfamilj och satt sig i ett av deras rum och tjurat och vägrat äta middag......... för svärmor gavs inget eget utrymme under tiden svärmor befann sig där och sedan skrev en tråd på nätet med mycket diffusa argument för att ta sin make till familjerådgivningen för att där få medhåll för att maken ska stå vid svärmors sida för svärmor känner att hon måste klippa av banden till sin svärdotter med familj. En svärdotter som då bor så långt bort dessutom. Vad hade det DÅ inte hetat om svärmor? Stelbent svärdotter som sitter som inbjuden(HON ÄR JU VÄLKOMMEN!) och propsar på att 'få vara sin egen', komma med attityden att 'här kommer minsann JAG' och 'vik undan ni andra'. Den attityden brukar inte ens gå hem i det egna hemmet. I alla fall inte i längden................. Och ts svärfamilj verkar ju ha varit en helt och väl fungerande familj, med andra svärdöttrar, ända till ts(med sina drottninglika krav) kom med in i bilden....... Lösningen är, som nån annan här redan skrivit om, att är umgänge helt omöjligt med svärfamiljen så låt då i alla fall sambon och barnen umgås med de sina? Men den lösningen verkar inte den här ts vara ute efter? Utan bara ute efter att få stöd(på då sina mycket vaga argument)för att blodsband ska klippas av och så att man själv, i egen sjukdom(?)kan få fortsätta verka och må bra? Men ni som känner att ni vill stötta sånt beteende kan fortsätta göra det. Jag känner då inte att jag vill göra det i alla fall.
  
  Anonym skrev 2010-03-12 19:37:13 följande:
  Men hallå!! Jag hade aldrig tagit att bli behandlad på det sättet. Är du svärmor eller?
  
  måste le för jag tycker också att det här låter som något mina svärföräldrar hade kunnat skriva
12. Anonym (Bullmamma)
  Visa endast
  
  Sön 14 mar 2010 23:05
  
  #92
  
  Oj, jag blir alldeles bestört över din mans föräldrars beteende!
  
  Men jag blir också störd över din mans beteende, jag tror faktiskt att han behöver mer hjälp än dig! Helt enkelt för att hitta sig själv och våga stå upp mot sina föräldrar.
  
  Jag tycker att det är oerhört sorgligt att han är så mesig att du inte våga lämna honom med barnen hos hans föräldrar för att själv ta lite egentid då du är rädd att han blir manipulerad eller inte kan stå emot. Det är dessutom väldigt tråkigt att han lät sina föräldrar totalt dissekera dig utan att sätta stopp för det.
  
  Jag hade faktiskt haft svårt att respektera honom och utan respekt går förhållanden snabbt utför.
  
  Det hade inte funnits en sportslig att jag hade följt med på någon resa till hans föräldrar förrän de bett om förlåtelse (och knappt då heller).
  Jag skulle nog överhuvudtaget ha svårt att träffa dem igen men skulle inte backa för att skicka ner min man och barnen. Men det är ju under förutsättning att mannen önskar träffa dem som sårat hans livskamrat och att han har stake nog att kunna freda barnen för påhopp ang. deras mor....
  
  Det är en väldigt tråkig situation du hamnat i ts, jag tackar min lyckliga stjärna för mina trevliga och timida svärföräldrar och min karl som aldrig skulle låta sina föräldrar såra mig.
13. Anonym (Helt galet)
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 12:11
  
  #93
  
  Anonym (Bullmamma) skrev 2010-03-14 23:05:00 följande:
  Oj, jag blir alldeles bestört över din mans föräldrars beteende!Men jag blir också störd över din mans beteende, jag tror faktiskt att han behöver mer hjälp än dig! Helt enkelt för att hitta sig själv och våga stå upp mot sina föräldrar.Jag tycker att det är oerhört sorgligt att han är så mesig att du inte våga lämna honom med barnen hos hans föräldrar för att själv ta lite egentid då du är rädd att han blir manipulerad eller inte kan stå emot. Det är dessutom väldigt tråkigt att han lät sina föräldrar totalt dissekera dig utan att sätta stopp för det.Jag hade faktiskt haft svårt att respektera honom och utan respekt går förhållanden snabbt utför.Det hade inte funnits en sportslig att jag hade följt med på någon resa till hans föräldrar förrän de bett om förlåtelse (och knappt då heller). Jag skulle nog överhuvudtaget ha svårt att träffa dem igen men skulle inte backa för att skicka ner min man och barnen. Men det är ju under förutsättning att mannen önskar träffa dem som sårat hans livskamrat och att han har stake nog att kunna freda barnen för påhopp ang. deras mor....Det är en väldigt tråkig situation du hamnat i ts, jag tackar min lyckliga stjärna för mina trevliga och timida svärföräldrar och min karl som aldrig skulle låta sina föräldrar såra mig.
  Jättebra skrivet!
  
  Ts, hur fortskrider det, har ni pratat något mer din man och du? Förstår han och vad blir nästa steg? Tänker du följa med dit något mer?
14. Anonym (Bestört) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Tis 16 mar 2010 11:04
  
  #94
  
  Anonym (Helt galet) Min sambo har försökt att ta upp det här med sina föräldrar vid ett flertal tillfällen men har bara fått mothugg. Då han sagt att han känner sig kränkt så svarar dom med att "då känner vi oss också kränkta". I och med att han inte får någon som helst respons eller vilja att försöka lösa situationen från sina föräldrar så blir det så otroligt svårt. Dom är väldigt envisa och övertygade om att det sättet dom beter sig på är det enda rätta. Jag önskar att dom kunde visa mer ödmjukhet och öppenhet till förändring eftersom det skulle underlätta ett eventuellt möte. På min uppmuntran har han bett dom att skriva ett brev där dom får möjlighet att förklara vad det är dom inte förstår. Det är nämligen så otroligt mycket som dom drar upp gång på gång på gång och som vi i vår tur försökt förklara lika många gånger. Så just nu väntar jag på det här brevet. Men i och med att jag bävar för att det kanske inte är något produktivt brev så kommer jag att be min sambo läsa det först och han får i sint tur avgöra om jag borde läsa det eller inte. Jag tänker att situationen kan bli ännu värre om brevet är elakt. Så det är där vi står och stampar just nu. I övrigt har jag föreslagit att han bjuder upp sina föräldrar den dagen jag jobbar. Så länge dom inte är kvar när jag kommer hem från jobbet. Men först måste han göra klart en del "grundregler" med dom. Har även bett honom bli bättre på att ringa till dom och låta vår äldsta dotter prata med dom. Det är bara så otroligt svårt... Jag vet inte vad annars man kan göra just nu.
15. Anonym (Helt galet)
  Visa endast
  
  Tis 16 mar 2010 13:03
  
  #95
  
  Det låter som att ni egentligen skulle behöva samtalshjälp av en tredje part, för jag tror inte riktigt dom repekterar sin son... Men vem sjutton drar med svärisarna på familjeterapi
  Det låter iaf väldigt jobbigt att leva så här. Hoppas det löser sig och att brevet ger något! Kram till dig.
16. Anonym (Bestört) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Tis 16 mar 2010 15:06
  
  #96
  
  Anonym (Helt galet) skrev 2010-03-16 13:03:11 följande:
  Det låter som att ni egentligen skulle behöva samtalshjälp av en tredje part, för jag tror inte riktigt dom repekterar sin son... Men vem sjutton drar med svärisarna på familjeterapi Det låter iaf väldigt jobbigt att leva så här. Hoppas det löser sig och att brevet ger något! Kram till dig.
  Tack för stödet! Ja, jag hoppas också att brevet ger en bra början till en lösning. En respektfull sådan.
  Jag har också tänkt tanken att man skulle ha behövt någon tredje part, som är oberoende och som inte känner oss sedan förut. Någon form av medlare...?
  
  Jag kan meddela här framöver hur det går.
  
  Tack igen!
  
  Kram tillbaka
17. Anonym (Bullmamma)
  Visa endast
  
  Tis 16 mar 2010 21:57
  
  #97
  
  Får din man någon samtalshjälp gällande detta? Kan det gå genom familjerådgivningen eftersom din mans problem med sina föräldrar blir både ett problem mellan du och honom samt mellan dig och svärföräldrarna.
  
  Det är nog pissigt att ha oempatiska svärföräldrar, tänk att ha dem som föräldrar!!!!
  
  Jag tror att det är början på lösningen, att han får hjälp med att klippa sin navelsträng och acceptera sina föräldrar för det som de är. Sedan får man välja mellan att jobba vidare på relationen dem emellan eller helt enkelt välja att mer eller mindre avstå.
  
  Jag tror dock att dina problem med dina svärföräldrar får svårt att lösa sig sålänge inte din man klarar av att stå upp mot sina föräldrar och att skydda dig så att du kan respektera honom och lita på att han inte blir överkörd. Lycka till!
1. «
2. ‹
3. 3
4. 4
5. 5
6. 6
7. 7
8. 8
9. 9
10. ›
11. »