Kan en mamma lämna sin familj?

Se verkligen till att få bättre hjälp! Det är jättebra att du vågade öppna upp och söka hjälp - förlora bara inte förtroendet för alla psykologer!

ja varför skulle inte mamma kunna lämna sin familj?!
det som händer är att pappan får ta ansvaret över barnen istället vilket är fullt lagligt och överkommligt.

Visst kan en pappa ta hand om sina barn lika bra.Men det är fortfarande oerhört belagt med skuld och skam om en mamma väljer att inte ta huvudansvaret för sina barn. Man skuldbelägger sig själv och blir skuldbelagd av andra i omgivningen.

Jag har mina älskade ungar på helgerna, när jag och exet separerade så flyttade han en bra bit bort och vid det tillfälllet jobbade jag skift och kunde inte lämna och hämta på dagis som han kunde. Jag har inte körkort och bil och hinner inte lämna och hämta på vardagarna då jag börjar vid 7 på mornarna, kan ej gå ner i tid pga kass ekonomi.

Jag har ALDRIG sett det som att jag har övergivit dem och det tycker inte dom heller. Jag har dom nästan varje helg och vi hinner få jättemycket kvalitetstid ändå. Visst det är skitjobbigt att inte ha samma inblick i skola/dagis som exet har men jag går på alla föräldramöten och ser till att vara med på alla aktiviteter osv.
Min dröm är att ha dom på heltid och vi får se när dom är lite äldre när dom kan välja vart dom vill bo, då kanske dom kommer bo hos mig.
Min tröst är att dom har det jättebra där dom bor nu, det är en superbra skola och dagis och dom har drösvis med kompisar och dom vet alltid vart dom har mig.
Jag har tampats med mitt dåliga samvete sen den dagen dom flyttade men har nu insett att det bara är jag som mår dåligt över att inte ha all kontroll över dom, dom mår jättebra och är världens härligaste ungar och har jättemånga som älskar dom. ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig men det kan bli bra ändå....

Det är så jäkla pinsamt och jobbigt att söka hjälp. Det krävs så mycket för mig att göra det. Och när jag tar tjuren vid hornen så blir det aldrig som jag tänkt. Verkar ju inte som att det går att få tag på någon inom psykvården som kan lyssna. Ringde och pratade med samma ställe jag var på förut, hon som svarade tyckte att jag skulle prata med den jag var hos sist, så hon kopplade mig... Men det var telefonsvarare, hon skulle återkomma mitten på nästa vecka. Kände att det inte fungerar, så jag tog mod till mig igen och ringde det vanliga nummret igen, i hop om att få prata med någon annan. Hon som svarade försökte hänvisa mig till samma person igen, och jag gav upp. Ville ju få höra något, kanske boka någon till eller nått!

Varför är det ingen som lyssnar, jag orkar inte med det här. Jag kan inte ta hand om mig själv eller min familj. Jag har inte tålamod och blir hårdhänt med min äldsta, sitter i soffan och gråter när han ser på (hur hälsosamt är det för han att se). Helammar min yngsta... men jag äter inget ordentligt, dricker bara kaffe och trånar efter att få röka (har inte rökt under hela graviditeten)! Jag vet att det är fel, jag vet att jag är destruktiv och jag är redo att erkänna det för vården, men jag får ju inte någon chans att göra det.

Vill bara försvinna så kan någon annan ta över efter mig!!

Det är så dumt att röka när man ammar, och det är dumt att börja när man inte rökt på hur länge som helst. Men ni som hört min berättelse, vad tror ni? Spelar det så stor roll om jag röker eller inte. Jag kan hantera situationer mycket bättre när jag får koppla av med att röka. Visst vill jag inte vara en mamma som röker, men kanske de kan hjälpa mig på kortare sikt.

Jag har hört mammor lämna familjer ibland.

Andra kvinnor i din närhet blir kanske lite dömmande.

Men vad du kan göra för att göra det enklare för barnen och för mannen också är att förbereda dom för det om du nu har det i planerna och att inte tappa kontakten helt.

Försök tänka i banorna att åtminstone sköta det snyggt, så kanske du kan läka det du behöver ha läkt och återkomma hem en gång och vara välkommen.

TS: Jag lämnade ju min familj och det fick mig att må bättre. Jag kämpar och har börjat i terapi. Försök att komma bort INNAN du skadar dina barn mer än nödvändigt, det som fick mig att ta steget var att jag till slut var säker på att det snart skulle brista. Att jag snart skulle bli så arg och irriterad att jag skulle slå dem.

Det kanske räcker med en helg på annan ort för att samla lite ork och kraft?

Jag började med att ringa till bvc och fick telenr till familjeenheten där jag fick en urbra kontakt.

Du skriver att du älskar dina barn, det är ju toppen!! (Det gör inte jag...) Du måste du kämpa också. Så är det. Det kommer att lösa sig och bli bra bara du vill, okej?

Stor kram!!

Det är inte säkert att den enda utvägen är att lämna barnen för gott. Det kanske kan räcka med att du får en vecka för dig själv, där du kan tänka och känna efter. Om du älskar dina barn, lämna dem inte. Att pappan har dem den mesta tiden behöver inte betyda att du har lämnat dem. Det kan ju betyda att han har vårdnad och du har helger, som pappor ofta har när de lämnar en familj.

Hur länge har du känt så här?
Du skrev att du ammar, du tror inte att det kan vara en post partum-depression?

Tryck på hos psykiatrin! Låt dem inte avvisa dig. Berätta det du skriver här för dem.

Jo tack... Jag vet inte hur ofta jag får höra konstiga saker och sedan väninnorna som säger saker som "men det är så klart att du älskar dem, det vet jag", ungefär som att det vore ett måste... Man får värja sig åt höger och vänster hela tiden och när man träffar nya människor, som inte känner en och vet att man är en normal människa i övrigt, så tittar det alltid snett när man berättar. Ibland väljer jag att inte ens berätta att jag har barn, det är lättare då.