Pappan är orättvis och får barnet att gråta. Är han "sjuk" på nåt sätt?

Mitt barns pappa är väldigt grinig och sur i perioder. Då är det som om han inte ser verkligheten och reagerar utifrån föreställningar som är helt felaktiga och rena missuppfattningar. Det gäller att lyssna ordentligt på vad han säger för om man i det läget missförstår så får man skulden för att man inte lyssnat ordentligt. Det är aldrig HANS fel som inte förklarar så man förstår och min intelligens är det inte fel på.

Till saken: De senaste två dagarna har han kommit hem med ett barn som kokat av ledsenhet och återhållen ilska. Alldeles röd i ansiktet och när jag kramat  henne börjar hon gråta. (Det är inte första gången det händer att han får henne att gråta fullständigt oprovocerat). I förrgår hade hon bestämt med en kompis att de skulle leka på em. De bor grannar och går i samma klass. Hon hade då sagt till pappan när han hämtade kl 13:00 att hon ville leka hos henne och att de bestämt så. Hon är 7 så det är okej tycker jag själv att hon leker hemma hos kompisar och får lite frihet. Hon är dessutom väldigt social.

Problemet är att han inte LYSSNAR på henne. Han ÖVERÖSER henne med anklagelser istället för att föra en dialog och nu hade han förmodligen hållit en "predikan" för henne i bilen hem som gjort henne ledsen. Vi bodde inte tillsammans förut och han ska hela tiden berätta för henne "hur det var när hon bodde ensam med mamma i den andra staden och hon bara sprang mellan grannarna och det var ingen ordning alls." Hon vet att det inte var så - att hon i själva verket hade brist på kompisar förr och jag vet och har alltid fått höra av förskolepersonal att hon överhuvudtaget är ovanligt välutvecklad både socialt, personligt och intellektuellt och stör mig på att han inte tillåter henne att säga att hon gillade sina kompisar där och sitt gamla hem och att det var en bra plats för henne att växa upp. Han DEFINIERAR hela tiden hur hon ska minnas sin barndom ensam med mig och menar att "NU när vi bor tillsammans är det äntligen ORDNING".

Han gick och lade sig när han kom hem och jag sa till henne att om hon bestämt med sin kompis att de skulle leka så var det ju viktigt att hon gick och knackade på hos henne så att hon inte satt och väntade. Hon gjorde så och hade jätteroligt hela em.

Hon behöver ju inte leka med grannbarn varje dag efter skolan, men hon ska inte behöva känna SKULD för att hon vill gå och knacka på. I den här åldern mår man ju bra av lite frihet och jag tycker att man ska uppmuntra till egna initiativ.

Han engagerar sig otroligt lite i henne och prioriterar nästan alltid datorn och Facebook där han sitter i timmar varje kväll gärna med en flaska vin 1-2 ggr/vecka. När han druckit (han är inte alkoholist) är han sur dagen efter och grinig men jag får ta ett stort lass när det kommer till hennes personliga utveckling. Han verkar tro att barn automatiskt och utan föräldrarnas stimulans blir välfungerande och mogna och fattar inte hur mycket det krävs av föräldrarna att sitta ner och prata, läsa, göra saker tillsammans, lyssna och föra en dialog. Sen får jag hela tiden förklara för henne när han gör henne ledsen. Jag säger till henne att "Pappa är sådär sur och besvärlig igen; strunta i honom etc." Hon vill inte på några villkor flytta ifrån honom och jag har sagt till henne när han varit riktigt jobbig att "OM hon tycker att det blir besvärligt att bo med honom så ska hon bara säga till mig så flyttar vi". Hon har då sagt att hon VILL bo med honom tillsammans som familj. Jag känner mig ensam i relationen men trivs ändå inte ensam, eller som ensamstående. Jag vill bara veta hur jag ska hantera situationen. Misstänker att han har psykologiska problem då han hela tiden ska skuldbelägga oss och det aldrig är han som har problemet. För det mesta är det han som AGERAR, och vi som REAGERAR. Hur ska jag bete mig?