Pappan är orättvis och får barnet att gråta. Är han "sjuk" på nåt sätt?

Startsidan

Bli medlem » Glömt ditt lösenord?

Relationsproblem - Känsliga rummet

Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet

Göm
trådstart

Hjälp

Pappan är orättvis och får barnet att gråta. Är han "sjuk" på nåt sätt?

Fre 19 mar 2010 08:53 Läst 8456 gånger Totalt 104 svar

Anonym (så ensam...)
Visa endast

Mitt barns pappa är väldigt grinig och sur i perioder. Då är det som om han inte ser verkligheten och reagerar utifrån föreställningar som är helt felaktiga och rena missuppfattningar. Det gäller att lyssna ordentligt på vad han säger för om man i det läget missförstår så får man skulden för att man inte lyssnat ordentligt. Det är aldrig HANS fel som inte förklarar så man förstår och min intelligens är det inte fel på.

Till saken: De senaste två dagarna har han kommit hem med ett barn som kokat av ledsenhet och återhållen ilska. Alldeles röd i ansiktet och när jag kramat henne börjar hon gråta. (Det är inte första gången det händer att han får henne att gråta fullständigt oprovocerat). I förrgår hade hon bestämt med en kompis att de skulle leka på em. De bor grannar och går i samma klass. Hon hade då sagt till pappan när han hämtade kl 13:00 att hon ville leka hos henne och att de bestämt så. Hon är 7 så det är okej tycker jag själv att hon leker hemma hos kompisar och får lite frihet. Hon är dessutom väldigt social.

Problemet är att han inte LYSSNAR på henne. Han ÖVERÖSER henne med anklagelser istället för att föra en dialog och nu hade han förmodligen hållit en "predikan" för henne i bilen hem som gjort henne ledsen. Vi bodde inte tillsammans förut och han ska hela tiden berätta för henne "hur det var när hon bodde ensam med mamma i den andra staden och hon bara sprang mellan grannarna och det var ingen ordning alls." Hon vet att det inte var så - att hon i själva verket hade brist på kompisar förr och jag vet och har alltid fått höra av förskolepersonal att hon överhuvudtaget är ovanligt välutvecklad både socialt, personligt och intellektuellt och stör mig på att han inte tillåter henne att säga att hon gillade sina kompisar där och sitt gamla hem och att det var en bra plats för henne att växa upp. Han DEFINIERAR hela tiden hur hon ska minnas sin barndom ensam med mig och menar att "NU när vi bor tillsammans är det äntligen ORDNING".

Han gick och lade sig när han kom hem och jag sa till henne att om hon bestämt med sin kompis att de skulle leka så var det ju viktigt att hon gick och knackade på hos henne så att hon inte satt och väntade. Hon gjorde så och hade jätteroligt hela em.

Hon behöver ju inte leka med grannbarn varje dag efter skolan, men hon ska inte behöva känna SKULD för att hon vill gå och knacka på. I den här åldern mår man ju bra av lite frihet och jag tycker att man ska uppmuntra till egna initiativ.

Han engagerar sig otroligt lite i henne och prioriterar nästan alltid datorn och Facebook där han sitter i timmar varje kväll gärna med en flaska vin 1-2 ggr/vecka. När han druckit (han är inte alkoholist) är han sur dagen efter och grinig men jag får ta ett stort lass när det kommer till hennes personliga utveckling. Han verkar tro att barn automatiskt och utan föräldrarnas stimulans blir välfungerande och mogna och fattar inte hur mycket det krävs av föräldrarna att sitta ner och prata, läsa, göra saker tillsammans, lyssna och föra en dialog. Sen får jag hela tiden förklara för henne när han gör henne ledsen. Jag säger till henne att "Pappa är sådär sur och besvärlig igen; strunta i honom etc." Hon vill inte på några villkor flytta ifrån honom och jag har sagt till henne när han varit riktigt jobbig att "OM hon tycker att det blir besvärligt att bo med honom så ska hon bara säga till mig så flyttar vi". Hon har då sagt att hon VILL bo med honom tillsammans som familj. Jag känner mig ensam i relationen men trivs ändå inte ensam, eller som ensamstående. Jag vill bara veta hur jag ska hantera situationen. Misstänker att han har psykologiska problem då han hela tiden ska skuldbelägga oss och det aldrig är han som har problemet. För det mesta är det han som AGERAR, och vi som REAGERAR. Hur ska jag bete mig?

(OBS! Ditt användarnamn syns)
Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till
1. «
2. ‹
3. 4
4. 5
5. 6
6. 7
7. 8
8. 9
9. 10
10. ›
11. »
1. HonSomVet
  Visa endast
  
  Lör 20 mar 2010 19:04
  
  #91
  
  Anonym (han med) skrev 2010-03-20 19:01:14 följande:
  han har försökt att få en psykolog, konstigt nog så anser dom att han inte e nog dålig för att få hjälp, bråkade nyss i telefonen så nu sitter man och gråter igen på jobbet. hur mycke ska han göra för att verkligen få hjälp? att ta strypgrep på mej flera gånger och även framför barnen räcker inte, i och med att han gav förklaringen att han orkade inte höra på mitt tjat. tycker inte att det e nog med anledning till att ta till våld
  Men gud! Ta dig samman människa och ta dina barn och fly! DU väljer att misshandla dina barn just nu ju! Och det är DIG de kommer bli arga på senare i livet för du tog inte ditt ansvar och drog! Jag lider oerhört med dina barn.
2. Miss Maya
  Visa endast
  
  Lör 20 mar 2010 19:07
  
  #92
  
  Anonym (han med) skrev 2010-03-20 19:01:14 följande:
  han har försökt att få en psykolog, konstigt nog så anser dom att han inte e nog dålig för att få hjälp, bråkade nyss i telefonen så nu sitter man och gråter igen på jobbet. hur mycke ska han göra för att verkligen få hjälp? att ta strypgrep på mej flera gånger och även framför barnen räcker inte, i och med att han gav förklaringen att han orkade inte höra på mitt tjat. tycker inte att det e nog med anledning till att ta till våld
  Hur kan du stanna kvar? Hur kan du stå ut med att du utsätter barnen för allt det här? Det spelar ingen roll i dagsläget att han försöker få hjälp, han får det uppenbarligen inte precis nu och under tiden skadar han dig och barnen! Du får inte låta det ske människa!
  
  Min pappa tog strypgrepp på mamma när jag var runt 13. Jag såg det inte personligen, men mamma grät efteråt och visade mig blåmärkena på hennes hals. Detta har satt själsliga spår i mig för resten av mitt liv! Jag kommer aldrig glömma det och jag blir ett litet barn när jag tänker på det. DU utsätter dina barn för exakt samma sak nu. Du SKADAR dem genom att stanna kvar! LÄMNA HONOM NU!
3. Kali B
  Visa endast
  
  Lör 20 mar 2010 19:07
  
  #93
  
  Moonis skrev 2010-03-20 18:50:14 följande:
  Frågan är ju om han stämmer in på någon diagnos Min sambo kan vara väldigt upp och ner i hummöret, inte riktigt pedagogisk mot barnen om man säger så. Inte heller alltid riktigt se vad han gör fel men lärt sig med åren att be om ursäkt mycket bättre och snabbare. Sen är han rätt speedad och blir lätt rastlös. Men han har diagnosen ADHD och tar tabletter. Tycker ni ska stå på er så han får prata med någon och se om det kan vara någon diagnos/personlighetsstörning. Då finns det ju hjälp att få.
  Jag har också ADHD och visst har man sämre impulskontroll, det är riktigt, men att sitta och blås upp sig och trycka ner sin omgivning i skoskaften har ingenting med ADHD att göra.
  Det luktar mer personlighetsstörning såsom Borderline.
  Där är det väldigt vanligt med känslokast från ena känsloregistret till det andra.
  Mycket dras till ytterligheter och det spelas på känslor.
  Älskade Ophelia 20081025 --- Sagogryn BF 20100515
4. Kali B
  Visa endast
  
  Lör 20 mar 2010 19:13
  
  #94
  
  Det är något som brister i en barnasjäl av att se föräldrarna slåss eller en förälder utsättas för våld.
  Snälla du, inga argument kan vara nog för att ta dina barn och flytta till en kvinnojour.
  Älskade Ophelia 20081025 --- Sagogryn BF 20100515
5. Moonis
  Visa endast
  
  Lör 20 mar 2010 20:07
  
  #95
  
  Kali B skrev 2010-03-20 19:07:38 följande:
  Jag har också ADHD och visst har man sämre impulskontroll, det är riktigt, men att sitta och blås upp sig och trycka ner sin omgivning i skoskaften har ingenting med ADHD att göra. Det luktar mer personlighetsstörning såsom Borderline. Där är det väldigt vanligt med känslokast från ena känsloregistret till det andra. Mycket dras till ytterligheter och det spelas på känslor.
  Fast han kan ju ha grejer från barndomen som skapar det, men självklart har det inte med själva ADHD att göra. Men något verkar det vara som är fel i alla fall.
6. ZsaZsa
  Visa endast
  
  Lör 20 mar 2010 20:56
  
  #96
  
  Att det där varken är friskt eller bra vet du redan. Däremot är det utifrån ditt inlägg naturligtvis helt omöjligt att säga vad felet är. Det krävs ett proffs för att ta reda på det. Men jag tror inte att du får honom till något. Det är ju inga fel på honom enligt honom själv, eller hur?
  
  Du måste välja om du ska leva så här och framförallt om ditt barn ska leva så här. Hon ska absolut inte ha det ansvaret! Då lägger du större ansvar på henne än på dig själv, vilket inte bara är orättvist, utan väldigt fegt.
  
  Problemet om du lämnar honom är ju att du inte bara kan ta barnet med dig om pappan också vill ha del i boendet/umgänget. Du måste i så fall kunna bevisa att det är bäst för barnet att inte bo hos pappa exempelvis varannan vecka. Men du kan ju spara på dig stöd för det en tid innan du väljer att lämna honom.
  
  Väljer du att stanna kvar så ska du vara medveten om att det är så här det kommer att vara, i bästa fall. Han kommer inte en dag att vakna och vara någon annan med någon automatik.
7. Anonym
  Visa endast
  
  Lör 20 mar 2010 21:00
  
  #97
  
  Läste TS bara och konstaterade att det finns alltså fler som har som mig. Både tragiskt och skönt att veta att det finns fler...
8. Anonym
  Visa endast
  
  Lör 20 mar 2010 23:03
  
  #98
  
  Anonym skrev 2010-03-20 21:00:45 följande:
  Läste TS bara och konstaterade att det finns alltså fler som har som mig. Både tragiskt och skönt att veta att det finns fler...
  Fast vi bor inte ihop, men annars stämmer det in....
9. Mandarina
  Visa endast
  
  Lör 20 mar 2010 23:06
  
  #99
  
  Uppenbart att din man inte mår bra. Det är något eller många saker som trycker i hans inre som han behöver ta tag i. Uppenbarligen klarar han inte det på egen hand utan tar ut det över er. Tycker han borde söka upp hjälp och gå i egenterapi för att lösa sina känslomässiga problem.
  
  Ni borde prata och försöka till kommunikation. Å försöka inse att han borde ta sitt förnuft till fånga och ta ansvar för sitt liv och hur han behadlar sin omgivning. För just nu så skiter han i det, för han vet inget bättre.
  Läste att ni hade svårt att prata. Kommunikation är A och O i ett förhållande och då handlar det inte bara om att prata utan om att faktiskt försöka förstå vad det är den andra personen menar och säger.
  
  Hoppas att det kan lösa sig för er på bästa sätt. Problemet är ju helt klart mannen och tycker inte att ni ska behöva gå i terapi alla 3 utan snarare att han måste ta anvar för sig själv och sitt liv och bör därför börja gå i terapi på egen hand.
10. Anonym
  Visa endast
  
  Sön 21 mar 2010 01:23
  
  #100
  
  Anonym (så ensam...) skrev 2010-03-19 10:38:56 följande:
  Det kan se ut så här när han får henne att gråta: Hon hjälpte mig att städa nere en förmiddag när han låg och sov. Han vaknade efter ett tag och sa till henne: "Kom och ge mig en kram." Hon svarade: " Nej, inte nu, jag städar" Då blev han sur och sa: "Du älskar inte mig." Hon sa: "okej då, jag kommer." Då svarade han: Nej det får du inte, jag vill inte ha en kram nu." Hon började gråta och sprang sedan runt resten av förmiddagen som en osalig ande och försökte på olika sätt att få honom att se hur mycket hon älskade honom, men han bara negligerade henne. Totalt självgod. Hela scenariot helt i onödan enligt min åsikt. Han är ju den vuxna och hon är barnet.
  Oj oj oj, vad grymt. Jag lider med er lilla dotter.
11. Barnsemester
  Visa endast
  
  Sön 21 mar 2010 02:36
  
  #101
  
  Anonym skrev 2010-03-21 01:23:37 följande:
  Oj oj oj, vad grymt. Jag lider med er lilla dotter.
  Grymt grymt sa grisen
12. Tjohalia
  Visa endast
  
  Sön 21 mar 2010 08:23
  
  #102
  
  Anonym (så ensam...) skrev 2010-03-19 08:53:05 följande:
  Mitt barns pappa är väldigt grinig och sur i perioder. Då är det som om han inte ser verkligheten och reagerar utifrån föreställningar som är helt felaktiga och rena missuppfattningar. Det gäller att lyssna ordentligt på vad han säger för om man i det läget missförstår så får man skulden för att man inte lyssnat ordentligt. Det är aldrig HANS fel som inte förklarar så man förstår och min intelligens är det inte fel på.Till saken: De senaste två dagarna har han kommit hem med ett barn som kokat av ledsenhet och återhållen ilska. Alldeles röd i ansiktet och när jag kramat henne börjar hon gråta. (Det är inte första gången det händer att han får henne att gråta fullständigt oprovocerat). I förrgår hade hon bestämt med en kompis att de skulle leka på em. De bor grannar och går i samma klass. Hon hade då sagt till pappan när han hämtade kl 13:00 att hon ville leka hos henne och att de bestämt så. Hon är 7 så det är okej tycker jag själv att hon leker hemma hos kompisar och får lite frihet. Hon är dessutom väldigt social. Problemet är att han inte LYSSNAR på henne. Han ÖVERÖSER henne med anklagelser istället för att föra en dialog och nu hade han förmodligen hållit en "predikan" för henne i bilen hem som gjort henne ledsen. Vi bodde inte tillsammans förut och han ska hela tiden berätta för henne "hur det var när hon bodde ensam med mamma i den andra staden och hon bara sprang mellan grannarna och det var ingen ordning alls." Hon vet att det inte var så - att hon i själva verket hade brist på kompisar förr och jag vet och har alltid fått höra av förskolepersonal att hon överhuvudtaget är ovanligt välutvecklad både socialt, personligt och intellektuellt och stör mig på att han inte tillåter henne att säga att hon gillade sina kompisar där och sitt gamla hem och att det var en bra plats för henne att växa upp. Han DEFINIERAR hela tiden hur hon ska minnas sin barndom ensam med mig och menar att "NU när vi bor tillsammans är det äntligen ORDNING".Han gick och lade sig när han kom hem och jag sa till henne att om hon bestämt med sin kompis att de skulle leka så var det ju viktigt att hon gick och knackade på hos henne så att hon inte satt och väntade. Hon gjorde så och hade jätteroligt hela em.Hon behöver ju inte leka med grannbarn varje dag efter skolan, men hon ska inte behöva känna SKULD för att hon vill gå och knacka på. I den här åldern mår man ju bra av lite frihet och jag tycker att man ska uppmuntra till egna initiativ.Han engagerar sig otroligt lite i henne och prioriterar nästan alltid datorn och Facebook där han sitter i timmar varje kväll gärna med en flaska vin 1-2 ggr/vecka. När han druckit (han är inte alkoholist) är han sur dagen efter och grinig men jag får ta ett stort lass när det kommer till hennes personliga utveckling. Han verkar tro att barn automatiskt och utan föräldrarnas stimulans blir välfungerande och mogna och fattar inte hur mycket det krävs av föräldrarna att sitta ner och prata, läsa, göra saker tillsammans, lyssna och föra en dialog. Sen får jag hela tiden förklara för henne när han gör henne ledsen. Jag säger till henne att "Pappa är sådär sur och besvärlig igen; strunta i honom etc." Hon vill inte på några villkor flytta ifrån honom och jag har sagt till henne när han varit riktigt jobbig att "OM hon tycker att det blir besvärligt att bo med honom så ska hon bara säga till mig så flyttar vi". Hon har då sagt att hon VILL bo med honom tillsammans som familj. Jag känner mig ensam i relationen men trivs ändå inte ensam, eller som ensamstående. Jag vill bara veta hur jag ska hantera situationen. Misstänker att han har psykologiska problem då han hela tiden ska skuldbelägga oss och det aldrig är han som har problemet. För det mesta är det han som AGERAR, och vi som REAGERAR. Hur ska jag bete mig?
  Nu har jag bara läst TS. Jag tycker inte att du ska lägga över ansvaret för om ni ska flytta på barnet. Ett barn är otroligt lojalt mot sina föräldrar hur dåligt det än mår och det är upp till föräldrarna att ta beslutet, det ska inte en 7-åring behöva göra.
  Jag förstår att du inte vill leva som ensamstående, men i det här läget vore det kanske det bästa för barnet.
  JOLINE 050414 * ALEX 070309
13. Anonym
  Visa endast
  
  Sön 21 mar 2010 15:21
  
  #103
  
  Det finns bara en sak att gora och det ar att flytta ifran denne man som skadar din dotter. Sluta med alla dina ursakter och stick sa fort du bara kan innan han skadar henne annu mer!
14. Anonym (han med)
  Visa endast
  
  Sön 21 mar 2010 18:46
  
  #104
  
  försökte prata med honom i går och i dag, och sa till honom att slutar det inte upp med allt bråkande så blir det skillsmässa, jag tänker inte leva i hop med nån som beter sig på det viset.
  
  men som vanligt så skyller han allt på mej.
  är ute på jobb fram till onsdag, men är det ingen ändring när jag kommer hem, så tar jag ut skillsmässa, e så trött på detta, och vill inte att mina barn ska hamna i kläm, även om han e jätte bra med "sina" barn
1. «
2. ‹
3. 4
4. 5
5. 6
6. 7
7. 8
8. 9
9. 10
10. ›
11. »