Jag och min numera fd man har varit gifta i 8 år. Vi har tre barn på 7, 4 och 3 månader.
Allting har varit perfekt. Inga konstigheter. Visst har vi bråkat ibland, men vilka par gör inte det?
När jag låg på BB så kom chocken. Min man dök upp för att hälsa på, han verkade lite konstig men jag trodde det berodde på att han var trött.
Då berättade han att han ville skiljas, att han har träffat en ny (en 23-åring, själv är han 39) och att det var henne han ville leva ihop med. Han sa att han var ledsen över att såra mig (bullshit) men visste att jag skulle klara detta.
Jag fick stanna kvar på BB en vecka och fick träffa en kurator, men blev inte så mycket hjälpt av det iaf.
När jag kom hem igen till vår hyresrättslägenhet så var den i stort sett tömd på saker. Han hade tagit med sig i stort sett allting!! Det enda jag hade kvar var min säng, en soffa och lite porslin samt mina böcker. Till och med tvättmaskinen hade han med sig, och den hade jag köpt för mina pengar fyra månade tidigare för att jag ville underlätta tvätten med en nyfödd bebis hemma och det visste han. (har efter mycket om och men fått tillbaka den nu, pga min pappa som åkte till mig ex och "pratade förstånd" med honom.
Känner mig så tom och kränkt just nu. Har två äldre barn som frågar efter pappa och en nyfödd med kolik, vilket gör att jag kanske får sova två timmar om dygnet. Mina föräldrar bor inte på samma ort så jag får ingen hjälp med barnen heller. Exet vill inte ha de två äldre barnen, han vill vara "fri" nu och umgås med sin nya flickvän. Barnen förstår inte detta alls naturligtvis och saknar honom. Hur kan man göra så här mot sina egna barn??
Vet inte vad jag vill med tråden, bara skriva av mig antar jag.
Finns det nån som har varit med om nåt liknande? Nån som har tips och råd hur man ska orka ta sig igenom allting själv? :(
