Nu vill bonus bo hos oss på heltid - jag orkar inte!

Det beror jo på om man skiljer sig för att barnet är stökigt och man inte pallar ha det mer än varannan vecka max, vilket ju är saken här.

Är du inte alls orolig för hur pappan kommer göra om ditt barn växer upp och blir en problematisk tonåring, nu när du vet hur han hanterar dom?  Eller älskar han ditt barn mer och kommer inte lämna det?

Skönt att den hårda metoden fungerade för dig men det är verkligen inte en uppfostringsmetod jag tror på. Hade du fått lära dig hantera ditt liv den mjuka vägen utan smisk hade du kanske inte blivit en monsterunge? För övrigt tippar jag att du menar "strama tyglar" när du skriver "fria tyglar"? Annars är jag inte helt med på vad du menar.

För mig är det en bättre lösning att i så fall vara särbo i ett par år, tills flickan blir myndig, än att bo i ett hem där det skriks och härjas varje dag. Tror också det är bättre för barnet. Men förhoppningsvis slipper vi sådana extremåtgärder. 

 

Hej TS, när jag skrev fria tyglar så menar jag att de bioligiska föräldrarna oftast är det som bestämmer ang. hennes uppfostran. Med andra ord har de fria tyglar ang uppfostran men förmodligen inte du. Om du ska straffa henne misstänker jag att du måste kontrollera detta med hennes mamma eller pappa först? Misstänker att det därför är svårt för dig att hantera vissa situationer som du kanske tycker är bäst?

För övrigt anser jag att det är många slapphänta föräldrar idag. Exempelvis:

1. På mitt kontor är det mycket barn som springer omkring i perioder. Alla är underbara men barn är barn och ibland sköter de sig inte exemplariskt direkt. Jag är den ända som vågar säga till de andras ungar på jobbet. Alla sa till mig att min hårda taktig skulle skrämma barnen. Konstigt att alla barn springer först in till mig, ska prata och rita teckningar till mig. Kramas och gosa. De andra kollegorna ägnar de inte en tanke. Trots att jag är den som kan komma och rycka tag i den som inte beter sig okey. Konstigt tycker de andra, helt jävla naturligt tycker jag. Barnen har ingen respekt för de andra helt enkelt. De fattar att jag säger till för att jag bryr mig. Barn är smarta helt enkelt!

2. Min fasters dotter var en mardröm ett tag. Hon lämnade henne hos mig en vecka. Mycket uppmärksamhet och extremt strikta regler satte stopp för massa. Jag fick fria tyglar från hennes mamma att uppfostra henne som jag ville. Vilket bla ledde till att jag slängde nästan alla hennes kläder och klädde henne i vanliga kläder som inte visar massa hud. (Jag vill inte bli sedd med någon som ser ut som en hora på stan helt enkelt.) Vi spenderade även 3 dagar boendes i tält i skogen utan kontakt från omvärlden och utan plattång, smink osv. Efter 2 dagar började hon prata med mig och lyssnade även på vad jag hade att säga. Tog extremt mycket energi men det fungerade. Min faster ringde sen och frågade hur jag fått hennes dotter att säga tack efter maten? Hon har slutat svära och skrika? Hur gjorde du? Jag berättade att om hon inte skärpte sig hemma så skulle hon få bo hos mig tills hon fyllde 18 år ;) Min regler innefattar att hjälpa till hemma också, något som lata barn är livrädda för ;) (3 år senare ringde hon mig och sa att hon ändrat sig och ville komma och bo hos mig en helg för att visa att hon var en annan person nu. Underbara flicka!)

Jag arbetar för övrigt inte med barn som yrke och jag definitivt inte utbildad att ha åsikter. Men mina erfarenheter säger mig att strikta regler och uppmärksamhet fungerar i alla lägen och i alla åldrar. Sunt förnuft tycker jag.

(Smisk fick jag för övrigt bara en gång när jag gjorde något som höll på att kosta mig mitt eget liv. En rejäl smäll på rumpan fick jag och ett blåmärke som satt flera dagar. Självklart INTE okey men samtidigt något som jag förlåtit mina föräldrar för.)

Jisses vad mkt det blev, sorry, hoppas du orkade läsa. Lycka till!

Så det är ok att ta ett barn ifrån pappan , deras gemensamma då ??

Hej anonym "bonusdotter" (ville citera ditt inlägg, men det verkar inte fungera idag). 

Tack för att du tar dig tid att dela med dig av synpunkter från "andra sidan". Jag förstår att det inte är så lätt att vara bonusdotter heller. Jag tycker också synd om min bonusdotter, jag tror hon har det tufft, men hon gör det också besvärligt för sig själv.

 Jag vet inte hur din pappas sambo är, men jag känner litegrann att ditt inlägg och dina tankar är färgade av din egen situation (vilket inte är så konstigt, det är ju ofta så man gör när man läser andras inlägg, jag själv också). Jag skulle aldrig nånsin få för mig att blanda mig i min bonusdotters förehavanden. Jag struntar i princip i om hon går till skolan eller inte. Jag bryr mig inte vilken tid hon ska vara hemma. Jag har inga åsikter inför henne om vem hon umgås med på fritiden, även om jag ju för mig själv och inför min sambo kan tycka att hon borde göra sig av med vissa vänner. 

MEN jag kan inte förneka att jag har svårt att slappna av när hon är hos oss. Hon har ett temperament som jag och min sambo saknar, kan börja gapa och skrika för att hon tycker hennes pappa "provocerar henne" (när han försöker få henne att komma i tid till skolan t ex). Jag är osäker på om hon rotar i min garderob. Jag försöker handla hem mat och planera, men jag vet aldrig om hon ska äta hos oss, eller om hon kommer hem sent när jag gått och lagt mig och börjar rota i kylskåpet. Och faktum är att jag försöker ta all möjlig hänsyn till henne och hennes behov när hon är här, och hon försöker faktiskt också vara trevlig mot mig, men när hon måste göra uppror mot sin pappa då går det ut över alla som bor i hemmet. Det förstår hon inte.  Alltså: för mig spelar det ingen roll om hon går till skolan eller ej, men när det leder till bråk mellan henne och hennes pappa så går det ut över mig också, jag har ingenstans att ta vägen om jag inte vill lyssna på bråk och skrik. Hon tycker ju förstås att det bara är hennes pappa som provocerar henne, men han MÅSTE ju försöka hjälpa henne på rätt spår. 

Inför min bonusdotter skulle jag aldrig visa att jag helst ser att hon bor hos sin mamma. Jag önskar att hon mognar till lite så att vi kan vara här allihopa och ha det trevligt ihop. Men det är hon inte intresserad av just nu. Vi fungerar som ett hotell, hon kommer hit och sover, tömmer kylskåpet, ibland tillsammans med vänner när vi gått och lagt oss, och dricker upp öl och cider från kylskåpet.  Ibland äter hon här, men tar inte del i matlagning eller disk eller annat. 

Nu har hon bott hos sin mamma denna veckan och kommer till oss igen söndag kväll. Jag tycker det är jobbigt, men håller god min. Värst är den där "explosiviteten" som följer med henne, man vet aldrig om det blir bråk eller ej. Det går inte att slappna av.

Häromveckan fyllde hon år, då fick hon 4000 kr av sin mormor och morfar till en ny cykel. Hon köpte en cykel för 800 kr (enligt egen uppgift) och har lagt resten av pengarna på annat. Vad hon köpt vet bara hon. Förmodligen är cykeln stulen, hon har i alla fall presenterat en rad olika ursäkter till varför hon inte kan visa något kvitto på den. Detta har naturligtvis också lett till storbråk med både mamman och pappan. Men aldrig, aldrig aldrig någonsin kan hon se sin egen del i det hela. Bråken är ju BARA mammas och pappas fel, för att de tjatar om det där kvittot.....  Att det är fel att använda mormor och morfars gåva på cigg och hasch (eller vad hon nu köpt) tycker hon tydligen inte. 

Spännande att de valde att ge en sådan unge 4000kr. De gör henne ingen nytta, de skadar henne bara även om hon inte förstår det själv just nu. Om de nu inte anser att cigg och hasch är vettigt. Hon kommer inte tacka dem i framtiden...och inte vi andra i samhället heller. Missbrukare kostar oss alla!

Aha. Jag trodde du skrev typ att barnen skulle ha fria tyglar, men du menar fria tyglar för föräldrarnas uppfostringsmetoder då... Jo, jag kan ju inte direkt ge några konsekvenser för flickan, det får föräldrarna göra. För övrigt är det inte heller min metod. Jag är inte själv uppfostrad så och kommer inte uppfostra mitt eget barn så. Jag kommer satsa på att lära mitt barn tänka själv och ta ansvar själv, tidigt. Den här flickan har skyddats från omvärlden hela uppväxten i princip, med hundratusen regler om vad hon inte får göra och vem hon inte får umgås med. Så när hon nu blivit gammal nog att skita i vad föräldrarna säger så har hon ingen som helst erfarenhet i att ta ansvar eller klara sig själv. 

 

Du ska inte få barn med någon annan då? Jag menar, den andra föräldern kommer också att ha sitt att säga till om när det kommer till barnuppfostran.