När ger man upp?

Det går väl inte att sätta någon specifik ålder på när det är dags att "ge upp"? Så länge man inte har kommit i klimakteriet, har man ju fortfarande en teoretisk chans att lyckas, även om ganska få kvinnor föder barn efter 45 och väldigt få efter 50.

Det handlar väl snarare om hur länge man orkar hålla på. Och det måste ju var och en avgöra, utifrån de odds som finns. Chanserna minskar ju tyvärr för varje år efter 40, men därmed inte sagt att det är "kört". Man får väl försöka så länge man vill och orkar.

Ja man funderar ju! Hur länge man orkar. Ja vi har försökt sen 2006 och det känns tungt emellanåt. Dessutom fyller jag 42 nu i dec. Och alla blir gravida utom en. Jag en arbetskamrat som är 43 kom med magen upp i vädret här om dagen och jag blev riktig förvånad men samtidigt kändejag lite hopp. Jag har pratat om vår väg till barn och hon sade inte att hon var gravid. Känns lite tråkigt men jag jobbar inte så mycket 50% och studerar resten så vi har inte haft så många chanser till samtal. Det ger hopp men samtidigt många nya frågor. Hon hade försökt med sin gamla man och nu en ny  och pang så är hon gravid. När jag kom hem häromdagen berättade jag detta till mannen. Han sa ja då får du väl ut och vänsterprassla. Vi skrattade men tänk om det bara skulle funka med någon annan? Näää jag får sluta tänka på det. Nu måste jag göra mig ordning för det är dags att gå till jobbet.
Styrke kramar till ER alla kämpare för vi behöver det!

Jag tror inte jag kommer sluta hoppas förrän jag är i klimakteriet, men egentligen har jag redan gett upp. Jag har att barn som snart är fem och är så otroligt lycklig över det, men skulle verkligen vilja ha ett barn till. Jag har testat IVF och käkat Pergotime, men nu försöker jag bara "hemma" och inte ens särskilt seriöst. Det finns inga "fel" på mig utan jag har bra värden, men något fel är det ju uppenbarligen eftersom det inte blir något.

Flera av mina vänner jag lärde känna i samband med vårt barns födsel har nu fått sitt tredje barn och det känns ledsamt. Även kompisar i samma ålder som mig själv har lyckats bli gravida nästan direkt så det känns som sagt rätt kämpigt. Men jag njutar av mitt enda barn och försöker att inte haka upp mig på det jag inte har, utan njuta av det jag har! Går oftast ganska lätt, men idag på förskolan sa en av pedagogerna att hon precis fått veta att två till av föräldrarna till barnen i gruppen väntade sitt tredje barn. Sån't känns tungt.

Det beror på hur gärna man vill ha ett barn.
För min/våran del kämpade vi i 6 år.Läste allt man kom över och forskade på FL.Lärde mig en hel dem om immunologi.
Fick 5 mf under tiden.
Gick sedan över till äggdonation och har nu 2 tvillingar.
De är alldeles underbara och inte en sekund att det inte känns som mina alldeles egna barn

Grattis igen till era tvillingar!!

Men hur gärna man vill ha barn är det som avgör?
<jag tycker även livet, ekonomin påverkar då det faktiskt kostar och är man normal så är pengar inte bara att ta från träden...hellst inte om det ev visar sej att det sedaninte funkade, men jag är givetvis glad åt att det funkade för er. Men någon i ert hem tjänar endel om ni inte behövt två löner för att få ihop allt menar jag.  Jag kan tycka att det påverkar mina funderingar just för det kasnke inte funkar efter 2 försök som känns som en rimlig kostnad att prova ytterligare.Det har inget att göra med om jag vill eller ej för man vill ju inte hamna i klaveret ekonomiskt, det ska ju gå ihop på alla sätt.

Jag är ensamstående och särbo.Trädgårdsanläggare.
Jag tog sparpengar ,jobbade extra som personlig ass efter mitt arbetet och tog lån.

Det är också skillnad i pris på olika kliniker.Du kan välja AVA för 60.000 eller en klinik i Polen för 23.000.
Det tog 6 år för oss,många bonusar på jobbet och mycket extra arbete.
Vi gjorde 5 ÄD behandlingar.

Vad i Polen var du och hur tog du kontakt? Låter intressant.

Det finns 2 bra kliniker i Polen jag känner till.Invimed och Invicta.
Men de har rätt lång väntetid.Ca 7 mån.Plus förbesök.Men det kan det vara värt.
Man tar kontakt genom hemsidan,även om det är en polsk sida.
Alla kliniker har en kontaktruta på hemsidan som man kan skriva på engelska i ,och få svar på engelska.
Det är bara att googla IVF (inte eggdonation) och olika städer.
Du får upp en mängd olika kliniker,bara att skriva din historia kort och fråga.
Jag har haft mailkontakt med kanske ett 20 tal kliniker ute i Europa.Minst.

När jag började i ÄD trådarna var det bara EGV och AVA som var kända.(för 6 år sedan nånting).
Tack vare flitiga envisa googlare"tjejer" så finns det många fler kliniker att välja på som är jättebra.
Kompetensen är stor över hela Europa.

Ja vem vet jag kanske inte har någon längtan efter barn

Jag vill vara lycklig här och nu hela livet så att avstå från allt för att spara för att testa i massor kommer nog aldrig att hända här, just för att det kanske inte händer. Dock testar vi enheldel så vem vet det kanske lyckas ändå .

Jag unnar dock alla som får barn deras barn och lycka på vilket sätt det än är barnet blir till.  Tror inte man har mer eller mindre barnlängtan bara mindre panik över frågan och mindre ångest inför ålderdom utan barn eller vad det nu är. Livet är som det är; funkar det blir jag glad , funkar det inte så är det så för man har ju testat mycket så jag ångrar inget.   

Självklart har ju alla en gräns för när man ger upp.Och självklart tror jag du önskar barn lika mycket som vem som helst.

Ja det är frågan, när ger man upp? Har en underbar dotter född i feb-10. Jag var då 42 år och 9 månader. När hon var 6 mån (aug-10) kom mensen tillbaka och då började vi försöka med ett syskon. Hände inget förrän i slutet av sep -11 och då blev det mf i v.6 i slutet av okt. Sedan dess har min cykel blivit betydligt längre och ÄL diffusare. när jag tror att jag har ÄL kommer den dag 24-25 och sedan mens dag 33-35. Innan mf ÄL dag 17-18 och mens dag 29-30. Har börjat med rosenrot, folsyra och Larginin. Någon som har några tips om något mer man kan göra eller får man inse att man passerat bäst före datum? Blir 45 i maj, men hoppet är det sista som överger människan.

Hej,


Jag är kanske inte rätt person att svara men vill ändå försöka ingjuta lite hopp om ni verkligen vill fortsätta försöka.


Jag har haft väldigt lätt att bli gravid och fick precis som du en dotter i mars 2010 då jag var 43 och 6 månader. Innan dess hade jag haft två tidiga missfall och en MA som upptäcktes i vecka 20. Vi tänkte då dottern föddes att vi nog bara haft en väldig tur att det lyckades med tanke på åldern. När längtan efter ytterligare ett barn inte gav med sig bestämde vi oss för att försöka än en gång, och det lyckades faktiskt. Jag fyller 45 om ett par månader och BF är den 29/7.


Det är trots allt inte så länge sedan du födde barn och jag tror inte att man blir infertil över en natt, det sker nog väldigt gradvis. Jag tror alltså inte att hoppet ute än, men man behöver kanske ställa sig frågan hur länge man orkar hoppas och kanske bli besviken.

Har egentligen inte så många råd att ge förutom det du redan gör. Skippa kaffe, te, alkohol, undvik stress. Det finns flera trådar här på FL som handlar om hur öka chanserna till en graviditet även långt efter 40.

Lycka till!                

Ingen aning om när man ger upp. När jag var 38 år fick vi efter 12 IVF-behandlingar vår efterlängtade son. I november 2011 (när han var 1.5 år och jag närmare 40) gjorde vi vår 13 IVF-behandling i hopp om ett syskon. Behandlingen misslyckades (jag fick bara tillbaka 1 ägg av dålig kvalité) men månaden efter blev vi för första gången någonsin spontant gravida. Tyvärr slutade det i mars i missfall i vecka 11/12. Har nu gjort vår 14 IVF-behandling där jag tyvärr inte fick tillbaka något ägg (det ägg läkaren trodde på lossnade innan äggplockning och det andra befruktades aldrig). Eftersom de två senaste behandlingarna misslyckats vill kliniken inte låta oss fortsätta. Förstår deras beslut samtidigt som det känns väldigt konstigt att ge upp bara 2 månader efter att vi faktiskt varit gravida.