Snart 22 år och har blivit erbjuden IVF

Hej!

Nu har ni en orsak till varför det inte fungerat på naturlig väg.
IVF är en otrolig bra möjlighet för er att bli föräldrar.

I korta drag så går man igenom en hormonbehandling för att stimulera och få fram flera ägg. Sedan plockas man på ägg och samma dag lämnar mannen spermaprov så de kan låta spermierna befrukta äggen inne i labbet. Efter mellan 2-5 dagar (beror på hur länge de låter odla äggen) så får kvinnan tillbaka det befruktade ägget. Sedan är det bara väntan i minst 2 veckor innan graviditetstest.

I samband med fertilitetsbehandling som IVF, kan man ha kuratorkontakt om man känner för det. Det är bra att man är införstådd med vad det hela innebär.
Tipsar dig om www.fertilitetsguiden.nu, där finns det att läsa om proceduren kring provrörsbefruktning.

Jag var också 22 när vi gjorde vår första IVF. Nu väntar vi på vårt andra IVF, som vi hoppas blir snart. Mer finns att läsa på min presentation.

Tack så mycket för ditt svar.

det är jätteolika hur krävande behandingen upplevs. För mig var det inga problem. Jag är mkt äldre än du, men absolut inte så gammal att det var p.g.a. åldern jag hade svårt att bli med barn, har jättebra ägg (har endometrios). Jag tror alla dessa månader av naturliga försök slet mer på vårt förhållande än IVF, alla gånger! Tänk på att kön till IVF kan vara jättelång, bor ni i sthlm så är det 1,5 år! Jag skulle ställa mig i kön om jag var som ni, så har ni en plats. Skulle ni sen inte vilja göra det när det är er tur är det ju bara att säga nej. Lycka till!

Vi bor i Jämtland, så det blir Umeå som blir närmast för oss och som jag förstod det rätt så bjuder dom bara på första försöket. Vet häller inte hur lång kö det är..... 

Menar att det förhoppningsvis kommer lyckas så det blir vårat gemensamma barn. Känns ju bra om han vet vad det är vi/jag går igenom.

jag är precis fyllda 23 och har precis gjort mitt första IVF :)
vi är oförklarligt barnlösa och det har ju varit mycket funderingar om det, men sambon är felfri så problemet ligger hos mig. man undrar ofta vad felet är, om det är nåt farligt osv.
men fina ägg hade jag och dom blev värsta superäggen när dom var befruktade!
faktiskt så har jag tjuvtestat positivt en vecka före den riktiga testdagen :)

jag och min sambo har försökt skaffa barn i 3½ år nu, vägen hit har varit skumpig minst sagt. men vi tyckte att det var superskönt att få börja med IVF efter alla misslyckade behandlingar, för med IVF så ökar chanserna att bli gravid!

jag fick börja min behandling med att nedreglera min kropp med en nässpray, så att hormonerna ska kunna skötas på bestämt vis. man hamnar i ett klimakterieliknande tillstånd, jag märkte bara av svallningar när jag tog den.

sen fick jag börja ta sprutor som stimulerar äggtillväxten, kollade med blodprov och ultraljud så att det såg bra ut. sen fick jag ta ägglossningssprutan, och på andra dygnet efter den var det dags för äggplock.

när det var dags för äggplocket kändes det plötsligt som att ÄNTLIGEN händer det nåt!
fick byta om till fina sjukhuskläder och lägga mig på en säng i väntan på att få plocka ägg, fick en kanyl i armvecket så att dom kunde ge mig nåt morfinliknande under själva ingreppet.
fick en bedövningsspruta i murran, men den kände jag inte eftersom jag hade fått starkare bedövning i armvecket.
ingreppet gick ganska fort, max 10 minuter.. men jag minns inte så mycket eftersom jag var ganska väck av medicinen. men man kan se på ultraljudsskärmen vad som händer :)

dagen efter ringde dom och berättade hur många som var befruktade och när vi skulle tillbaka och sätta in.
vi fick tillbaka på dag 3, ett mycket fint och välutvecklat ägg. efter det började jag ta vagitorier med progesteron, så att slemhinnan ska hålla sig bra längre. och här är vi nu, på ruvardag 10 med ett plus :D

Jag tycker att ni ska ställa er i kön och under tiden läsa på om allt som kommer hända och prata mycket om saken er emellan. Om ni sen inte känner er redo när ni är framme så kan ni säkert be att få skjuta på det lite och fundera en stund till. På de flesta ställen får man stå kvar på sin plats på väntelistan ändå, man behöver inte backa tillbaka till sist i kön igen menar jag.


En jättebra sida att läsa på om allt som har med sånt här att göra är www.fertilitetsguiden.nu. Se till att din karl också engagerar sig! För det som är mest avgörande för hur detta påverkar förhållandet är hur mycket ni pratar med varandra och uttrycker era känslor kring det! För att det inte ska bli slitningar mellan er tror jag att det är viktigt att ni ligger på samma nivå och strävar mot samma mål. Sen är vi alla olika, men om du känner att han intresserar sig för lite eller inte verkar bry sig så säg det till honom rakt ut. Var tydlig med vad som är viktigt eller inte viktigt i processen för dig och lyssna på vad som är viktigt eller inte för honom. Att mannen sen bara behöver runka i en burk medan vi får gå igenom det jobbiga med sprutor och undersökningar och allt det där betyder inte att han inte behöver vara involverad i allt som du ska gå igenom.

Jag förstår att det kan kännas tungt och överväldigande just nu när ni just har fått beskedet, men jag kan lova dig att det är en spännande resa ni har framför er!
Lycka till!

Tack så mycket för alla svar. Känner mig lugnare och säkrare i hur vi ska göra nu......