X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
Hej! Till att börja med vil jag önska dig varmt Lycka Till Sandra73! Sen vill jag säga ang alla kommentarer till "far" om varför man inte ska adoptera i stället: Jag förstår helt & hållet att vissa tar illa vid sig som inte kan/får adoptera, tex Irma 01. Men, ni som säger att adoption inte är ett alternativ för att man då inte delar gener eller att adopterade mår dåligt. Då måste jag bara få skriva att jag inte bryr mig ett smack om gener. Min make är adopterad & har inga traumatiska minnen eller obearbetade svåra upplevelser pga hans bakgrund. Jag skulle gärna adoptera. Tur att det finns många som vill det, annars skulle de föräldralösa barnen få ännu mer traumatiska, svåra upplevelser att bearbeta- utan föräldrar som älskar dom. Personligen skulle jag hellre finnas där för någon som mår dåligt än att välja bort den personen, jag orkar vara ett stöd för mina barn. Jag är Mamma till en pojke via ÄD & är överlycklig över hans existens helt utan att sakna mina gener & skulle vi adoptera syskon skulle jag vara lika lycklig över det barnet. Vill inte skälla på någon med detta inlägg, tycker bara att man kan vara lycklig över det man har utan att negga på andra alternativ alltför mycket, särskilt om man inte upplevt det själv. Jag tror att de allra flesta föräldrar till adopterade barn som mår dåligt fortfarande är lyckliga över att de har adopterat just de barnen.Kram
Tack!
Jag tror inte någon här har naggat ner på adoption som alternativ. För en del går det inte, för andra känns det helt enkelt för svårt. För mig käns tanken främmande och svår att hantera, trots att jag kan se att det finns en massa barn i världen som skulle behöva ett trygt hem. Rent logiskt skulle ju det vara en bra lösning. Logik kan tyvärr inte alltid vinna. Du gjorde också en ÄD innan du gick in för en adoptionsprocess, ifall jag förstår saken rätt, så du vet att det inte är enkla eller okomplicerade känslor eller frågor inblandade.
En sak som gör mig illa berörd är att många verkar anse att det är ens "plikt" att adoptera ifall man inte kan få egna barn. Om man inte gör det är man bara självisk. Jag säger inte att du tycker det, jag tror inte du gör det. Ofta bara känns det så. Par med egna genetiska barn kan i många fall också adoptera, men eftersom de har lyckats få barn på annat sätt "behöver" de inte det, så de lämnar det till oss ofrivilligt barnlösa. Jag får ofta känslan att en del tycker jag är självisk för att jag inte känner att adoption är rätt för mig, och det gör mig väldigt ledsen.
Jag beundrar alla som kan och vill adoptera. De är starka människor som vågar tackla stora känslor. Jag kanske inte är tillräckligt stark, helt enkelt.
