Det ska fan vara en modern man!

Startsidan

Bli medlem » Glömt ditt lösenord?

Sex & sånt - Sex & samlevnad

Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet

Göm
trådstart

Hjälp

Det ska fan vara en modern man!

Fre 11 dec 2009 09:00 Läst 63112 gånger Totalt 1089 svar

Completorium
Visa endast

Det här skrevs först som ett inlägg i tråden "Varför vill tjejer ha mindre sex än killar" av rimmad lax
www.familjeliv.se/Forum-9-191/m49264120.html
men så insåg jag att det kantrade åt ett annat håll så jag startar en ny tråd istället. Kanske är detta ett gammalt ämne och jag är ny här, men ni får väl hänvisa till de trådar det detta har diskuterats förr!

Så här skrev jag:

Jag var för trött i natt för att börja skriva några längre tirader, men jag ska försöka utveckla mina erfarenheter lite här. Kallejohansson och Pappa jonthe bl.a. har redan varit inne på det här spåret som jag ska utveckla lite.

Det talas mycket om att män både vill ha en hora och en madonna. De vill ha en hora i sängen men på dagen ska deras kvinna vara en madonna, en respektabel kvinna som är en god mamma och husmor. Detta är väl känt och ett etablerad fenomen. Mycket skit har kastats på män för att de har de omänskliga kraven på sina kvinnor.

Motsvarigheten för kvinnor är mjukispappa/buse(alt. prins på vit springare)-problematiken. Det är detta ni har kommit in på i den här tråden. Kvinnor skriker högt och vilt över män som inte deltar i familjelivet, är gäster i sina barns liv, på sin höjd kan "hjälpa till" i hushållsarbetet osv. Kvinnor beklagar sig över sina lata sluskar till män och vill istället ha en "riktig" man som klarar att komma underfund med själv att det ska diskas, handlas mat och tvättas kläder och också göra det!

Alla terapeuter lär ut att vägen till sexlivet går genom diskbaljan. En trött och utarbetad kvinna är inte kåt, men en kvinna som känner att hon får fullt stöd i hushållet och med barnen har helt andra förutsättningar till att bli den eldiga älskarinnan mannen så hett åstundar.

Jag är en man som är som en fullfjädrad hemmafru. Jag kan allt om att sköta ett hem och gör det också. Det har alltid varit så. Jag är inne på mitt andra äktenskap. I mitt första äktenskap som varade från ungdomen så tog nog min fru bara det hela som nåt naturligt. Hon hade aldrig fått lära sig särskilt mycket om hushållsarbete och jag blev den naturliga auktoriteten på området i vår familj. Jag blev het enkelt den traditionella kvinnan i vårt förhållande.

Nå hjälpte det? Nej, inte blev det mer sex för det! När vi gått igenom den sedvanliga passionsfasen så dalade sexlivet till att vara något som hon accepterade som nåt nödvändigt ont som fick ske 1-2 ggr/månad. Jag tog upp och försökte prata om det om och om igen, men ändå accepterade jag tanken på att hon helt enkelt inte var så intresserad.

Nå, det förhållandet slutade på ett sätt som är vanligare åt "andra hållet", dvs. att kvinnan slänger ut en oduglig man som bara latar sig och inte deltar i familjelivet och hushållsarbetet. Jag tröttnade och bröt upp. Då reagerade hon med nån slags chock (för naturligtvis kunde hon inte föreställa sig att jag inte trivdes, trots att jag pratat med henne hundratals gånger om att jag inte ville vara den ende som gjorde nåt i hushållet och att jag var missnöjd med sexlivet). Hon blev plötsligt en sexgudinna! Hon använde sexet för att hålla mig kvar, men det funkade givetvis inte.

Min andra fru... Inte heller här fungerar det med att vara en mjukisman och sköta allt i hushållet. Vi hade jättebra sexliv c:a 3 år, tills vi hade flyttat ihop på allvar och gift oss.

Jag har varit betydligt mer vaksam och tagit tag i problemen mycket tidigare nu. Först när jag märkte att sexlivet dalade så funderade jag över vad det kunde bero på. Jo, hon pluggade och var under stor press. Så jag backade, tjatade inte om sex, lät henne vara. Men det var som att hon aldrig kom tillbaka efter det, så jag har på olika sätt fört det hela på tal, försökt att lirka ur henne vad som är fel osv. Jag har gett henne tid, jag har gjort allt för att underlätta tillvaron för henne osv. Så, när det här tidsspannet av tid för möjlig återhämtning för henne vara några år och inget blivit bättre så krävde jag familjeterapi och det blev så.

Då framkommer några intressanta saker! Hon säger då bl.a. att hon såg det som att hon var inne i en passionsfas i början av vårt förhållande, dvs de första 3 åren. Ovanligt länge alltså, det brukar vara några månader. Hon använder sig också av den här bilden av mannen som en prins på en vit springare som ska ta henne ur den misär hon lever i. När vardagen infann sig så sprack föreställningen om att allt skulle bli så fantastiskt annorlunda. Hon hade alltså inte räknat med att även hon skulle behöva bjuda till för att hennes liv skulle bli bra.

Och så detta då med busen (eller prinsen) kontra hemmamannen, vaktmästaren... Det visade sig att hon, som längtat hela livet efter en man som var en hejare på att laga mat (så att hon skulle slippa göra det jämt), städa osv. nu, när hon hittat en sån, inte alls blev nöjd med det! Nej, istället kände hon sig undanskuffad från sin naturliga plats i hemmet!!! (Ändå sitter hon och skryter på jobbet om sin duktige man som lagat den goda maten som ligger i hennes matlåda...)

Hon kände sig mindervärdig, överflödig, förminskad... Och den där mannen som stod i köket... var han sexig? Nej... Det gick inte att tända på en man som beter sig som ett fruntimmer...

Fattar ni problematiken? Här har man fått höra hela livet att man ska dela på hushållsarbetet och vara en jämställd familj, men när man gör så, så blir man straffad med att kvinnan tappar respekten för en!

Det ska fan vara en modern man!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-09-20 18:54
Jag lämnar nu den här tråden och även FL.

(OBS! Ditt användarnamn syns)
Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till

2 känslor givna:

Tack (1) Du är inte ensam (2)
1. «
2. ‹
3. 102
4. 103
5. 104
6. 105
7. 106
8. 107
9. 108
10. ›
11. »
1. Madick
  Visa endast
  
  Mån 12 mar 12:44
  
  #1071
  
  Modern Man skrev 2012-03-12 12:39:26 följande:
  
  Nu vet jag inte om jag förstår dig rätt, men om jag ska behöva berätta för henne hur hon ska göra då faller det ju på sin eget grepp. Det jag vill uppleva är ju hennes inneboende åtrå, inte en inlärd handling.
  
  Jag förstår precis vad du menar faktiskt. Jag fick nämligen berätta för min partner vad JAG upplever och saknar, sånt han tar för givet för jag gör det för honom. Det fick honom att tänka till och han har bara inte tänkt på att han inte ger uttryck för det han faktiskt känner.
  
  Hon kan mycket väl känna en massa som hon inte vet hur hon ska uttrycka (hon verkar lite blyg?) och vissa saker behöver man träna för att det ska bli naturligt. Att säga "Jag älskar dig" var inte naturligt för mig, jag tränade aktivt, på barnen först, för att jag skulle vänja mig vid att öht använda de orden.
  
  Hon kanske inte kan uttrycka sig precis så som du önskar, men kanske på något annat sätt som ni båda mår bra av?
2. Modern Man
  Visa endast
  
  Mån 12 mar 12:58
  
  #1072
  
  Madick skrev 2012-03-12 12:44:24 följande:
  
  Jag förstår precis vad du menar faktiskt. Jag fick nämligen berätta för min partner vad JAG upplever och saknar, sånt han tar för givet för jag gör det för honom. Det fick honom att tänka till och han har bara inte tänkt på att han inte ger uttryck för det han faktiskt känner.
  
  Hon kan mycket väl känna en massa som hon inte vet hur hon ska uttrycka (hon verkar lite blyg?) och vissa saker behöver man träna för att det ska bli naturligt. Att säga "Jag älskar dig" var inte naturligt för mig, jag tränade aktivt, på barnen först, för att jag skulle vänja mig vid att öht använda de orden.
  
  Hon kanske inte kan uttrycka sig precis så som du önskar, men kanske på något annat sätt som ni båda mår bra av?
  Jo, jag fattar...
  
  Nu är det så att vi har pratat en massa om sånt här (även hos terapeut), och när vi kommer på såna här saker så hänvisar hon bl.a. just till blyghet och osäkerhet, men det gäller mest handlingar under själva sexet. Hon kan visst visa mig uppskattning utanför sängen och i vardagen, men det är också väldigt styrt av hennes "allmäntillstånd", humör, trötthet osv.
  
  Detta är ju ett problem, för när vi har sex så får jag hela tiden styra och leda, och jag gör det gärna men bara till en viss gräns, för jag vill ha samma initiativförmåga tillbaka för att det ska funka för mig. Jag kan ta initiativ till sex och hon är med på det (men inte för ofta), jag kan föreslå saker och få henne göra det (men inte vad som helst; hon har ganska snäva gränser) osv. och det funkar ett tag men sen sätter min frustration in, frustrationen över att det är en envägskommunikation hela tiden. Hon tar aldrig initiativ själv till sex, spelar ingen roll hur länge jag "väntar ut" henne. Hon är inte drivande i sexet, föreslår aldrig nåt, tar aldrig initiativ till byte av ställning osv. osv.
  
  Det är då som jag mentalt faller ihop i en liten hög och försöker prata med henne och hon hänvisar då bara till att "det är sån här hon är, hon är blyg och osäker, vågar inte ta initiativ för hon känner inte att det är hennes "rätt", osv."
  
  Det känns ibland som att ha sex med en docka, lite drastiskt uttryckt, men det ligger nåt i det...
3. Madick
  Visa endast
  
  Mån 12 mar 13:09
  
  #1073
  
  Modern Man skrev 2012-03-12 12:58:36 följande:
  Det är då som jag mentalt faller ihop i en liten hög och försöker prata med henne och hon hänvisar då bara till att "det är sån här hon är, hon är blyg och osäker, vågar inte ta initiativ för hon känner inte att det är hennes "rätt", osv."
  
  Det känns ibland som att ha sex med en docka, lite drastiskt uttryckt, men det ligger nåt i det...
  
  Kanske hon kan gå själv till en terapeut och jobba igenom sina problem, för problem är det ju. Inte parterapi, utan att hon börjar ta reda på sig själv, för att må bättre själv och inte gömma undan problemen vilket är en stor del av vad som skapar det här.
4. Modern Man
  Visa endast
  
  Mån 12 mar 13:13
  
  #1074
  
  Madick skrev 2012-03-12 13:09:41 följande:
  
  Kanske hon kan gå själv till en terapeut och jobba igenom sina problem, för problem är det ju. Inte parterapi, utan att hon börjar ta reda på sig själv, för att må bättre själv och inte gömma undan problemen vilket är en stor del av vad som skapar det här.
  
  Mm... hon har gått i terapi, enskild, innan vi blev ett par, och hon tycker att "det räcker nu". Hon har ingen ork att rota mer i sitt förflutna, hennes relation till sin mor etc.
  
  Ja, jag vet, alla diskussioner här i den här tråden leder bara mot ett svar: Separation, för jag har redan testat allt.
5. Schna
  Visa endast
  
  Mån 12 mar 13:18
  
  #1075
  
  Modern Man skrev 2012-03-12 13:13:34 följande:
  
  Mm... hon har gått i terapi, enskild, innan vi blev ett par, och hon tycker att "det räcker nu". Hon har ingen ork att rota mer i sitt förflutna, hennes relation till sin mor etc.
  
  Ja, jag vet, alla diskussioner här i den här tråden leder bara mot ett svar: Separation, för jag har redan testat allt.
  
  Du har verkligen testat allt...
  Jag tycker mig se apofeni överallt!
6. Madick
  Visa endast
  
  Mån 12 mar 13:49
  
  #1076
  
  Modern Man skrev 2012-03-12 13:13:34 följande:
  
  Mm... hon har gått i terapi, enskild, innan vi blev ett par, och hon tycker att "det räcker nu". Hon har ingen ork att rota mer i sitt förflutna, hennes relation till sin mor etc.
  
  Ja, jag vet, alla diskussioner här i den här tråden leder bara mot ett svar: Separation, för jag har redan testat allt.
  
  Ja faktiskt. Det går inte att kämpa ensam. Utan vilja att ens försöka är det ju meningslöst för dig att fortsätta slåss mot väderkvarnarna.
7. Vinterkvinna
  Visa endast
  
  Ons 4 apr 17:23
  
  #1077
  
  Modern Man skrev 2012-03-12 12:39:26 följande:
  
  Nu vet jag inte om jag förstår dig rätt, men om jag ska behöva berätta för henne hur hon ska göra då faller det ju på sin eget grepp. Det jag vill uppleva är ju hennes inneboende åtrå, inte en inlärd handling.
  
  Inte alltid, men kanske som en början för att komma över osäkerheten som byggts på under den här tiden?
8. Vinterkvinna
  Visa endast
  
  Tors 5 apr 11:02
  
  #1078
  
  Det är jag som är frun. Några i den här tråden har undrat hur TS fru har upplevt det hela. Här är jag nu. Jag har igår när jag letade efter andra trådar på Familjeliv (som jag inte brukar hänga på ) hittat den här tråden och förstod direkt att det var min man som skrivit.
  
  Jag har suttit och läst mest hela dagen och gråtit och är chockad. All frustration och sorg, det är så hemskt. Jag antar att det gått för långt nu, att det bara finns separation som utväg och det känns väldigt sorgligt. Och medan jag läser undrar jag hela tiden: varför har han inte gått? Det ger mig ändå ett litet hopp. Kanske har vi något som ännu inte är förstört. Jag förbannar min osäkerhet, dåliga självkänsla och konflikträdsla, man kan tro att man i den här åldern skulle klara sånt bättre men jag kan ju bara konstatera att allt blivit så fel. Jag har inte läst allt än, men jag ska ta mig igenom hela tråden, hur plågsamt det än är. Mina svar kommer inte i någon ordning. Jag tror inte att jag hittar tillbaka till olika inlägg utan jag svarar på saker som kommer upp i mitt huvud.
  
  Det stämmer som TS skriver (han har inte skrivit några osanningar även om det naturligtvis är hans upplevelser och genom hans ögon) att vi i början hade ett fantastiskt sexliv. Jag funderade på varför det helt plötsligt var så lätt med denne nye man när jag hade haft såna problem i mitt första äktenskap och kom fram till att det var för att vi inte hade några konflikter än. Och det tror jag fortfarande är en stor bov i hur vi har det nu eftersom vi båda är konflikträdda. Att man aldrig grälar betyder oftast inte att man inte är oense om något, utan att man inte vågar säga vad det är. Och så byggs det på.
  
  Att jag inte velat gå till min man (TS) för tröst när jag haft jobbigt stämmer inte helt. Det är flera gånger som jag gjort det, men då han inte förstått min frustration, sorg, osäkerhet (stress) el liknande inför en situation utan istället för att vara medkännande varit kanske inte föraktfull men tyckt att jag reagerar konstigt (när mina barn var vuxna och utflugna, när min mamma dog, när jag lämnade ett jobb och började på ett annat t.ex). Jag är uppvuxen med att man inte ska gråta, utan man ska antingen äta eller skoja bort det jobbiga. TS har helt riktigt uppfattat det som att jag dragit mig in i mig själv (som jag lärt mig att göra) och jag har inte lyckats förklara hur sårande det var att han sa som han gjorde, och att det gjorde det ännu svårare för mig att ty mig till honom nästa gång. Jag fick uppfattningen att han var ointresserad av att höra om hur jag mådde i de lägena, och att han var ganska kall som inte förstod.
9. Vinterkvinna
  Visa endast
  
  Tors 5 apr 12:37
  
  #1079
  
  Anonym (lika) skrev 2010-01-02 16:01:29 följande:
  Det här sovandet, förresten … Plötsligt slår det mig hur trötta många kvinnor runtomkring mig är. Och det handlar om kvinnor som lever i förhållanden som liknar det mellan mig och min fru, dvs de har män som är mycket aktiva i hemmet och tar mycket ansvar – kanske mer än de själva gör – för hemmet, barnen och vardagen. Vi pratar här alltså om kvinnor som ofta inte ens hinner plocka undan tallriken efter sig när de har ätit för det har deras man redan gjort, i samband med att han har plockat i diskmaskinen, satt på kaffe och fixat efterrätten. De rör sig i en smidig miljö där hindren är få, och där det alltså mer än väl borde finnas utrymme för att prioritera andra saker. Men det är de som är tröttast, de som i de flesta lägen hellre väljer sömn framför sex.
  
  Klokt inlägg. Kan det vara så att man väljer att sova för att det är enklaste utvägen för att slippa ta itu med saker? Jag menar inte att man gör det medvetet men vi som är väldigt trötta och sover mycket, vill sova i stället för att ha sex osv kanske använder det som ett sätt att stoppa huvudet i sanden? Att det mer är ett psykiskt tillstånd som vi inte klarar att hantera (konflikträdsla eller att inte våga ta itu med sina egna problem) än att vi rent fysiskt behöver sömn. Jag undrar vad som fått oss att reagera så. Och hur man ska komma åt problemet?
10. Ridmi
  Visa endast
  
  Tors 5 apr 12:49
  
  #1080
  
  möjligen har jag missat hela kärnan i denna tråd. Men vad är modernt för oss män? Det som var inne igår är ute idag. Nu har jag hört ute är inne, ja det ska vara bondstuk på allt.
11. Vinterkvinna
  Visa endast
  
  Tors 5 apr 14:15
  
  #1081
  
  Det som TS klagar på att man inte har nåt för att man är "en modern man" och gör sin del i hemmet skulle jag vilja kommentera. Det som TS glömt att berätta är att han är en besserwisser och att han tycker att han alltid har rätt. Jag menar att han själv har del i problemet att han fått ta så mycket av hushållsarbetet. Vi var båda vana vid att sköta matlagning, inköp osv och jag tyckte om att laga mat och var enligt vänner väldigt duktig och de såg fram emot att komma på middag. Eftersom jag är en osäker person i grund och botten klarade jag inte av att hela tiden få höra att jag skulle göra på ett annat sätt, så som jag alltid gjort var fel osv. Istället för att bara säga att "ja ja jag gör så här och det tänker jag fortsätta med" lät jag mig påverkas och drog mig undan. Det är ett mönster som jag känner igen sen barndomen, att inte ta konflikter utan att gå undan. Jag tror att allt började där.
  
  TS tycker att han har gjort allt för att få den här relationen att fungera men jag tror han glömde en sak. Han glömde att se MIG. Han lyckades inte lyssna när jag försökte säga något, han tog inte till sig det jag sa och tyckte. Det kan se ut som i TS inlägg att han är väldigt lätt att leva med, för han "gör ju allt hemma", men han är en väldigt komplicerad person
  
  Naturligtvis har jag haft otroligt stora problem med att lösa mina och våra problem, jag är inte stolt över att jag hellre sticker huvudet i sanden. Jag är inte stolt över att jag inte orkade gå mer i terapi, att jag inte tagit tag i mig själv, att jag inte "tänkt mindre och knullat på mer" som nån uttryckte det. Det kanske hade hjälpt.
  
  Den stora frågan för mig just nu är att bestämma mig för vad jag vill göra. Jag vet inte än.
12. Modern Man
  Visa endast
  
  Tors 5 apr 17:54
  
  #1082
  
  Vill bara bekräfta att Vinterkvinna är min fru.
  
  Nu när saker och ting är på bordet här hemma så finner jag för gott att lämna Familjeliv.
  
  Tack alla för era synpunkter!
13. Anonym (been there.....)
  Visa endast
  
  Tors 5 apr 19:29
  
  #1083
  
  Önskar er bägge två varmt lycka till. Ni verkar vara fina människor båda två, och jag hoppas att ni finner den lösning som är bäst för er!
14. Vinterkvinna
  Visa endast
  
  Tors 5 apr 20:53
  
  #1084
  
  Anonym (been there.....) skrev 2012-04-05 19:29:44 följande:
  Önskar er bägge två varmt lycka till. Ni verkar vara fina människor båda två, och jag hoppas att ni finner den lösning som är bäst för er!
  
  Tack så mycket!
15. Anonym
  Visa endast
  
  Fre 6 apr 11:44
  
  #1085
  
  Vinterkvinna skrev 2012-04-05 11:02:47 följande:
  
  Det är jag som är frun. Några i den här tråden har undrat hur TS fru har upplevt det hela. Här är jag nu. Jag har igår när jag letade efter andra trådar på Familjeliv (som jag inte brukar hänga på ) hittat den här tråden och förstod direkt att det var min man som skrivit.
  
  Det måste ha varit att hitta en nåli en höstack med tanke på att tråden varit inaktiv i flera veckor. Var det den här typen av inlägg du specifikt letade efter eller misstänkte du att din man skrev här eller hade fått något annat tips?
  
  Känner du igen dig av beskrivningen eller tycker du att din man har gett en skev bild av dig? Är det kritik du håller med om?
16. Vinterkvinna
  Visa endast
  
  Fre 6 apr 16:59
  
  #1086
  
  Anonym skrev 2012-04-06 11:44:11 följande:
  
  Det måste ha varit att hitta en nåli en höstack med tanke på att tråden varit inaktiv i flera veckor. Var det den här typen av inlägg du specifikt letade efter eller misstänkte du att din man skrev här eller hade fått något annat tips?
  
  Känner du igen dig av beskrivningen eller tycker du att din man har gett en skev bild av dig? Är det kritik du håller med om?
  
  Jag letade efter liknande trådar på ett annat forum men hittade inget som hjälpte mig. Tänkte då att min man brukar vara på Familjeliv och började leta efter något som kunde hjälpa mig - nån i en liknande situation. Sen slog det mig att han kanske hade skrivit något själv och när jag såg det alias han valt och började läsa en tråd förstod jag direkt att det var han. Sen hittade jag tråden om mig... Det är inte som att leta efter en nål i en höstack. Jag tror att man ska tänka på att världen ändå är ganska liten. Det känns kränkande att han skrivit om hur jag fungerar (eller inte fungerar) i sexlivet och lämnat ut mig till okända människor, men vad gör man när man är frustrerad? Jag förstår honom också. Jag hoppas den här tråden kan hjälpa några andra. Det är många kloka kommentarer av människor som är seriöst intresserade av hur vi fungerar i förhållanden.
  
  Jag hade tänkt besvara flera inlägg för att ge min syn på saken, men i det här läget orkar jag ändå inte göra det. Han har skrivit om sin upplevelse. Det får stå för honom. Men för mig känns det inte som att han provat allt, för jag anser att jag inte heller nåt fram till honom när jag försökt. Men att han oftast tagit initiativet stämmer, och jag har varit alldeles för dålig på att ta tag i problemen, helt klart. Vi hade helt olika förväntningar på det här förhållandet, och vi förstod det alldeles för sent. Jag förstod inte hans starka sexdrift trots att han försökte förklara för mig. Han förstod inte mina behov, fast han tycker att han har gjort allt.
  
  När jag läser hans inlägg kan jag verkligen känna hans frustration. Kanske borde han visat mig tråden (som några skrivit) - kanske redan för tre år sen eller när det var han skapade den. Som vi pratat nu har vi aldrig pratat tidigare.
17. Anonym
  Visa endast
  
  Sön 8 apr 23:17
  
  #1087
  
  Vinterkvinna skrev 2012-04-05 14:15:18 följande:
  Det som TS klagar på att man inte har nåt för att man är "en modern man" och gör sin del i hemmet skulle jag vilja kommentera. Det som TS glömt att berätta är att han är en besserwisser och att han tycker att han alltid har rätt. Jag menar att han själv har del i problemet att han fått ta så mycket av hushållsarbetet. Vi var båda vana vid att sköta matlagning, inköp osv och jag tyckte om att laga mat och var enligt vänner väldigt duktig och de såg fram emot att komma på middag. Eftersom jag är en osäker person i grund och botten klarade jag inte av att hela tiden få höra att jag skulle göra på ett annat sätt, så som jag alltid gjort var fel osv. Istället för att bara säga att "ja ja jag gör så här och det tänker jag fortsätta med" lät jag mig påverkas och drog mig undan. Det är ett mönster som jag känner igen sen barndomen, att inte ta konflikter utan att gå undan. Jag tror att allt började där.
  
  TS tycker att han har gjort allt för att få den här relationen att fungera men jag tror han glömde en sak. Han glömde att se MIG. Han lyckades inte lyssna när jag försökte säga något, han tog inte till sig det jag sa och tyckte. Det kan se ut som i TS inlägg att han är väldigt lätt att leva med, för han "gör ju allt hemma", men han är en väldigt komplicerad person
  
  Naturligtvis har jag haft otroligt stora problem med att lösa mina och våra problem, jag är inte stolt över att jag hellre sticker huvudet i sanden. Jag är inte stolt över att jag inte orkade gå mer i terapi, att jag inte tagit tag i mig själv, att jag inte "tänkt mindre och knullat på mer" som nån uttryckte det. Det kanske hade hjälpt.
  
  Den stora frågan för mig just nu är att bestämma mig för vad jag vill göra. Jag vet inte än.
  Jag har anat att moderna mannen var så som du beskriver honom. Jag har själv levt med en sån o tycker mej ha läst, ibland mellan raderna, att denna moderna man påminde mycket om min egen. precis som du beskriver dej så skulle jag beskriva mej.
  
  Idag några år senare vet jag exakt vad jag vill o ingen kommer att sitta på mej igen. Jag har gjort karriär o är framgångsrik i det jag gör. Jag har växt som människa o kommer att fortsätta att låta mitt liv vara mitt.
  Önskar dej allt gott o all lycka kära vinterkvinna! Kunde jag så kan du!
18. LeHannes
  Visa endast
  
  Mån 9 apr 00:26
  
  #1088
  
  Hejsan.
  Jag har läst litet till och från på den här tråden, det är häpnadsväckande att se att den varit vid liv i så många år.
  Jag har inte läst hela alltet... så jag vet inte allt som har hänt.
  Kul att ni verkar kunna prata nu iallafall, jag hoppas det går bra för er.
  
  Relationen till din mor har nämnts i något inlägg, det får mig att tänka på en sak. En sak som har hjälpt mig väldigt mycket.
  ACA
  (Google is your friend)
19. jonte02
  Visa endast
  
  Mån 9 apr 09:01
  
  #1089
  
  Vinterkvinna skrev 2012-04-06 16:59:34 följande:
  
  När jag läser hans inlägg kan jag verkligen känna hans frustration. Kanske borde han visat mig tråden (som några skrivit) - kanske redan för tre år sen eller när det var han skapade den. Som vi pratat nu har vi aldrig pratat tidigare.
  Det är alltid lätt att vara klok i efterhand. Tänk om osv. Att ni faktiskt kan prata nu och genom en tråd som denna förstår varandra bättre är enl. mig bara positivt. Sen om det är för sent eller inte är ju helt upp till dig och din man att avgöra/ta ställning till. Ibland tar det tid...ibland för lång tid...men tyvärr tror jag att alltför många hittar orsaker/anledningar till att inte fortsätta i stället för att se möjligheterna. Att inte fortsätta försöka förstå varandra och vara totalt öppna med sina tankar och funderingar ...när det som i ert fall ändå verkar finnas mkt gott att bygga på.
  
  Lycka till.
1. «
2. ‹
3. 102
4. 103
5. 104
6. 105
7. 106
8. 107
9. 108
10. ›
11. »