X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
Ja det är faktiskt jätte skönt att gå till samma. Jag tycker till och med att det känns skönt att gå dit, det blir lite som att prata med en psykolog faktiskt. Nej, jag känner likadant. Man är ju så ung, det ska inte behöva vara så här. Det är ju nu man ska vara som mest aktiv. Ibland kan jag inte fatta att det är sant, jag hoppas verkligen att det kommer att bli bättre en dag. Men du kan inte ha sex alls eller? Har du någon lust för att göra något annat? Hur ställer sig din partner inför problemet? Själv är jag jätte rädd för att detta ska förstöra vårt förhållande, även fast han är jätte stöttande och försående.
Jag tror verkligen det är jätteviktigt att man har en bra kontakt gällande detta, håll fast vid din. Jag ska få komma till danderyd i sthlm (bor i sthlm) till deras kvinnomottagning och få göra undersökningar där och även ha en person som man kan prata med....de sa att de skulle höra av sig snart så det är bara och vänta.
Det är exakt samma här "jag kan inte försåt att det är sant" jag kan bli så arg på lichen, jag hatar det så mycket, det har förstört så mycket för mig. Ibland kan jag känna att hela min kvinnlighet har försvunnit.
Nej jag kan inte ha sex, eller det går du vet "in ut", men "det går inte" förstår du vad jag menar? det gör bara för ont, jag går sönder, blöder och det bara känns som allt faller samman där nere typ...sen har jag blivit otroligt trång, har växt ihop med raketfart. Så nu har jag valt att ta lite avstånd från allt vad sex har med att göra för jag är fortfarande väldigt känslosam kring det och mår bara dåligt över det så jag lägger det på hyllan ett tag (fastän man så gärna vill men kroppen lyder en inte).
Känner du ngn annan eller träffat ngn som har detta? för det känns som om verkligen ingen som hört talas om det.
Min kille är stöttande, absolut, han finns där men det är svårt för andra att förstå. Jag fick diagnosen under själva förhållandet, så vad ska han göra, sticka? Nej, han finns för mig men självklart är jag, precis som du, orolig för ens förhållande, dels för att man själv mår dåligt av att inte kunna ha det som "vanligt" och sen har jag iaf känslan av att inte räcka till, jag känner mig otillräcklig. Även fast jag mycket väl vet att man inte ska känna så är det inte konstigt att de känslorna kommer upp. Även fast jag fick diagnosen för två år sen nästan så är jag fortfarande otroligt ledsen och känslosam kring det, grinar typ varje gång man ska försöka! Känns det så för dig också?
Vilken stad bor du i? är du också från sthlm?
