ni som är poly*

vet inte riktigt om man kan kalla oss poly

vi har en öppen relation och det är ok med såväl sex som känslor med/för andra.

fast det är inte särskilt ofta som någon av oss är intresserade av någon annan.

ingen av oss är svartsjuk, om det någon gång inte känns bra att den andre är med någon annan pratar vi om det och det går över.

även om det skett? och då har ni pratat om det före också?

lite osäker på hur du menar...

jag frågar ju självklart maken om lov innan jag är med någon annan. skulle det inte kännas ok för honom av någon anledning säger han nej och då blir det inget, förmodligen pratar vi med varandra om hur o varför vi känner som vi gör också.

åt andra hållet är maken väldigt bra på att se o känna av om jag är lugn, nöjd o trygg med vad han gör. är jag inte bekväm med att han är intresserad av någonan annan brukar vi prata om det o det går över.

ibland känns det ok innan men lite konstigt efteråt men det brukar också gå över. finns innerlighet, uppriktighet, omtanke, kärlek o god kommunikation är det sällan några problem tror jag.

Tror att det är som med alla andra. Det finns bra relationer och det finns dåliga.

Har haft sex med två olika tjejer som båda hade öppna förhållanden. En av tjejerna verkade det inte fungera bra för. Hon var svartsjuk och blev sur när jag låg med andra fastän hon var gift.

Jag antar att det kan vara bra om det fungerar men man måste vara ärlig mot sig själv. Alla mår inte bra av att dela.

Vi har det precis som Kaji78. Dock så kan vi prata väldigt mycket om vi är intresserade av någon och reta varann lite för det.

X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
Alltså var du i tredje led kan man säga? Ja, jag är rätt nöjd med svaren men fortsätt gärna svara så jag kan analysera. Jag tror inte jag är redo att ta ett sånt steg själv ännu (att pröva öppet förhållande).

För mig och min man är det förhållandevis nytt att ha ett öppet förhållande. Men vi känner båda att vi har "hittat hem" och funnit och själva i det här. För oss är det naturligt att vara intresserade av andra - både sexuellt och känslomässigt - trots att man lever i ett fast förhållande. Vi pratar en del om vilka vi gillar och så, men inte så mycket mer. Vi har regeln att det man gör när den andra inte är med behöver den andre inte veta. För mig så kunde vi lika gärna ha pratat öppet om det, men min man vill ha det så här och det funkar för mig. Jag är inte särskilt svartsjuk, det jag och min man har är så starkt och det kan inte hotas av ett öppet förhållande. Så för min del är det bara guld och gröna skogar.

*funnit OSS själva...

tur för er, jag är avis på att ni funnit varandra :)

Det är ändå en del frågetecken, tycker jag. På det här viset handlar ju förhållandet om fler än två personer.
Finns det någon nr 1 resp 2, 3 etc? Dvs om behov kolliderar - vems går först, den ordinarie partnern eller? Tycker de "andra" att det här är OK? Är de alltid nöjda och glada?
Jag menar, för att vara poly är det ju liksom fler än två som ska godkänna arrangemangen. Uppstår verkligen aldrig problem?