Jag har blivit bedragen av min fru.
Vi har varit tillsammans i 14 år, och gifte oss för ca fem år sedan. Vi har levt ett bra liv, med dalar och toppar som alla andra. Tidigt i relationen hade vi lite fnurror på tråden, men vi var unga och inte särskilt mogna. På senare år har vi dock växt tillsammans och jag kan ärligt säga att det har varit de bästa åren i mitt liv.
Min fru har också haft det väldigt jobbigt under de åren. Hennes mor är mycket sjuk, och vetskapen om detta kombinerat med ett mycket krävande arbete har gjort att hon har stängt av sina känslor i pressade lägen.
I somras var hon med sina vänner på en resa de företar sig varje år. Jag stödjer henne 100% när hon vill resa utan mig, då jag anser att man även i ett förhållande bör ha ett liv med sina vänner. I år var allt som vanligt, och jag har inte haft några själ att oroa mig förrän jag vid en misstänkt urinvägsinfektion fick reda på att det inte var en sådan....
Jag konfronterade min fru direkt, och vi hade en lång diskussion fylld med smärta, ångest och gråt. Jag kände, och känner fortfarande, som om jag ska gå av på mitten av känslorna som stormar inom mig, men jag står upp och jag ser klart trots det som skett.
Ett one night stand med någon annan är något förjävligt att utsätta sin partner för. Jag skulle, med facit i hand, aldrig någonsin göra samma sak mot min fru. Jag kan inte säga att det var så innan allt detta uppdagades, men nu vet jag med 100% säkerhet. Frågorna jag har ställt min fru är många, och anklagelserna likaså. Men samtidigt så känner jag henne utan och innan; hon är och förblir min bästa vän. Jag förstår varför hon gjorde det; press från jobbet, ångest över sin mor, och en situation där alkohol, stämning och människor var perfekt sammanstrålade för att få en person att släppa taget.
Jag är förbannad. Hon har svikit mig, sig själv och allt vi har tillsammans. Hon har för fan givit mig klamydia (galghumor...)! Ilskan, frustrationen och ångesten sitter som en kall sten i bröstet, och jag vet inte hur jag ska få bort den. Men jag tror att tiden läker alla sår, det har den gjort tidigare och för så många andra för så mycket värre lidanden.
Jag är såld på min fru, nu och för alltid. När jag fick reda på vad som hänt var det enda jag ville att hon skulle trösta mig. Så många tankar strömmade genom mitt huvud, men det enda som var konstant var viljan att träffa henne och ställa allt till rätta igen. Jag funderade på att fly, att lämna henne och allt vi hade, men det gav mig ingen ro. Jag ville tillbaka för att reda ut situationen och börja laga sprickan i mitt hjärta.
Jag litar på henne till 99.8%. Det har jag alltid gjort. De som litar på någon till 100% förbereder sig bara för att få sitt hjärta sönderslitet och trampat på av sina egna förväntningar. Min fru är bara människa, och i mitt sinne är vi människor aldrig 100% motståndskraftiga mot allt. Det är bara förjävligt att ha rätt om det.
Det tog oss bara en kväll att gå igenom det värsta. Ett misstag på 14 år är inget misstag, det är näst intill ett statistiskt faktum. Jag förstår det även om jag hatar det. Jag tror på henne när hon säger att hon mår skit, att hon ångrar sig och att hon vill leva med mig i resten av våra liv. Jag vet att jag vill det, och jag vet att jag förlåter henne även om jag kommer vara en svår person att leva med den närmaste tiden. Jag vet också att jag aldrig kommer att glömma vad som hänt, och att jag aldrig skulle förlåta henne om det hände en andra gång.
Jag älskar dig, min flicka. Snälla, gör mig inte illa igen.
