Startsidan
  • Logga in med Facebook
Logga in automatiskt
Glömt ditt lösenord?
  • Du är här:
  • Familjeliv.se
  • Forum
  • Sex & samlevnad
  • Otrohet
  • Otrohet - mitt brev till alla därute med krossade hjärtan
Otrohet - Sex & samlevnad
  • Nytt inlägg
  • Sök inlägg
  • FAQ
Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet
Hela forumet
Otrohet
Sex & samlevnad
  • Visa:
  • Senaste inläggen
  • Senaste trådarna
  • Omröstningar
  • Quiz
  • Obesvarade
  • Hetaste
  • Mina favoriter
  1. Göm
    trådstart

    Hjälp Spara till DeliciousDela på Facebook

    Otrohet - mitt brev till alla därute med krossade hjärtan

    Ons 14 okt 2009 18:39 Läst 21381 gånger Totalt 55 svar
    Skogshuggarn
    Visa endast
    Jag har blivit bedragen av min fru.

    Vi har varit tillsammans i 14 år, och gifte oss för ca fem år sedan. Vi har levt ett bra liv, med dalar och toppar som alla andra. Tidigt i relationen hade vi lite fnurror på tråden, men vi var unga och inte särskilt mogna. På senare år har vi dock växt tillsammans och jag kan ärligt säga att det har varit de bästa åren i mitt liv.

    Min fru har också haft det väldigt jobbigt under de åren. Hennes mor är mycket sjuk, och vetskapen om detta kombinerat med ett mycket krävande arbete har gjort att hon har stängt av sina känslor i pressade lägen.

    I somras var hon med sina vänner på en resa de företar sig varje år. Jag stödjer henne 100% när hon vill resa utan mig, då jag anser att man även i ett förhållande bör ha ett liv med sina vänner. I år var allt som vanligt, och jag har inte haft några själ att oroa mig förrän jag vid en misstänkt urinvägsinfektion fick reda på att det inte var en sådan....

    Jag konfronterade min fru direkt, och vi hade en lång diskussion fylld med smärta, ångest och gråt. Jag kände, och känner fortfarande, som om jag ska gå av på mitten av känslorna som stormar inom mig, men jag står upp och jag ser klart trots det som skett.

    Ett one night stand med någon annan är något förjävligt att utsätta sin partner för. Jag skulle, med facit i hand, aldrig någonsin göra samma sak mot min fru. Jag kan inte säga att det var så innan allt detta uppdagades, men nu vet jag med 100% säkerhet. Frågorna jag har ställt min fru är många, och anklagelserna likaså. Men samtidigt så känner jag henne utan och innan; hon är och förblir min bästa vän. Jag förstår varför hon gjorde det; press från jobbet, ångest över sin mor, och en situation där alkohol, stämning och människor var perfekt sammanstrålade för att få en person att släppa taget.

    Jag är förbannad. Hon har svikit mig, sig själv och allt vi har tillsammans. Hon har för fan givit mig klamydia (galghumor...)! Ilskan, frustrationen och ångesten sitter som en kall sten i bröstet, och jag vet inte hur jag ska få bort den. Men jag tror att tiden läker alla sår, det har den gjort tidigare och för så många andra för så mycket värre lidanden.

    Jag är såld på min fru, nu och för alltid. När jag fick reda på vad som hänt var det enda jag ville att hon skulle trösta mig. Så många tankar strömmade genom mitt huvud, men det enda som var konstant var viljan att träffa henne och ställa allt till rätta igen. Jag funderade på att fly, att lämna henne och allt vi hade, men det gav mig ingen ro. Jag ville tillbaka för att reda ut situationen och börja laga sprickan i mitt hjärta.

    Jag litar på henne till 99.8%. Det har jag alltid gjort. De som litar på någon till 100% förbereder sig bara för att få sitt hjärta sönderslitet och trampat på av sina egna förväntningar. Min fru är bara människa, och i mitt sinne är vi människor aldrig 100% motståndskraftiga mot allt. Det är bara förjävligt att ha rätt om det.

    Det tog oss bara en kväll att gå igenom det värsta. Ett misstag på 14 år är inget misstag, det är näst intill ett statistiskt faktum. Jag förstår det även om jag hatar det. Jag tror på henne när hon säger att hon mår skit, att hon ångrar sig och att hon vill leva med mig i resten av våra liv. Jag vet att jag vill det, och jag vet att jag förlåter henne även om jag kommer vara en svår person att leva med den närmaste tiden. Jag vet också att jag aldrig kommer att glömma vad som hänt, och att jag aldrig skulle förlåta henne om det hände en andra gång.

    Jag älskar dig, min flicka. Snälla, gör mig inte illa igen.
    (OBS! Ditt användarnamn syns)
    Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till
    1. «
    2. ‹
    3. 1
    4. 2
    5. 3
    6. 4
    7. 5
    8.  
    9.  
    10. ›
    11. »
    1. Anonym
      Visa endast
      Tis 20 okt 2009 20:52
      #21
      X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
      för 2 veckor sedan fick jag missfall... en vecka senare var jag med om ungefär samma sak. Jag och min fästman hade vart ute på krogen, och väl därträffade vi en gemsam kompis. hon var ledsen och jag satt och tröstade henne, sa till henne att hon kunde följa med oss hem och sova på soffan är om hon inte ville vara ensam. så hon följde med. Väl hemma sitter jag och peratar med henne till halv 4 på morgonen. Jag är trött och full så jag säger till henne och min fästman att jag gå och lägger mig nu men du kan sitta kvar med henne och orata klart. så jag går till sovrummet längst ner i korridoren och dem sitter kvar i varagsrummet.,10 minuter går och dem pratar,, sen helt plötsligt hör jag henne börja stöna. jag tänker det ne helvete jag inbillar mig bara för dem e ensamma därute. ligger kvar på helsänn och lyssnar.. hör samma sak igen. sen blir hon tyst och söger men H gå til din flckvänn hon ligger ju och väntar på dig. Han svarar då "nej jag vill inte vara med henne, jag vil vara med dig nu". då brister det för mig. jag smyger ut till vardagsrummet och ställer mig i dörröningen. ingen av dem ser mig.. ghon börjar stöna igen...då går jag sakta ut i köket, helt nollad i huvudet... taer ett glas ur skåpet. går in i vardagsrummet igen och slänger den i huvet på han.går uti hallen börjar klä på mig.. hon ligger undet äcket och han på andra sidan soffa med huvet ner i dynan.. jag går dit vänder han på rygg och slår... och slår... han puttar undan mig och jag skriker i förtvivla "vad i helvete håller du på med ? hatar du mig så jävla mycket att det vi har inte betyder ett skit för dig ? att det är värt att kasta bort alting vi har för 5 minuter på soffan med henne?" visd det här laget ligger hon praktiskt taget naken på soffan.. sover som en stock o benen isär.. mår ila så jag kan dö vid det laget.han säger.. åk härifrån, stick dra etc... jag vägrar.. jag sa det jag ska fan ha svar innan jag åker nånstans ! du ska svara på varför du hatar mig så mycket, varför du för 15 minuter sen säger tt du älskar mig.. varför du inte bad mig fara åt helvete på krogen ist för o åka hem med mig. Han ligger med huvet neråt, tyst...går ut i köket tar telefonen och inger hasn mamma som blivit en underbar vän! säger till ghenne i telfonen " jag vill bara säga hej då nu om vi inte ses igen.." hon frågar vad som hänt och jag beröttar.. hon sger då sätt dig ner vännen, jag åker ocg köper cigaretter till dig, sen kommer jag direkt. vänta till jag kommit, vill du fortfaradne åka då så skjutsar jag dig. jag är helt som i en dimma... går tillbaka in dit kastar glas i väggen är helt tokig! har ladrig nånsin vart med om en sådan ilska. besvieklse.. sorg. Jag väntar och hans mamma kommer... vi sitter båda på soffan med äckel tjejen och honom..Hon frågar honom vad han håller på med.. och då brister de väll för honom.. han söger att han inte vet.. att han inte kan svara på varför. han berättar att han vart otrogen förr mot andra flickvänner och aldrig mått dåligt efter, att han inte brytt sig.. och han hade förvntat sig att kä'nna samma sak nu.. istället får han ångest.. panikångest. är en helt annan person.. jag går uti köket, sätter mig ner och röker.. han kommer dit. ber gång på gång om ursäkt. och det enda jag kan klä'mma utr mig är "du ringer en taxi direkt, kasta ut horan härifårn nu". han gör det.. väcker henne och säger du ska åka nu taxin kommer. hon går.Vi fortsätter att prata om allt... jag får svar.. frågar vad han gjorde och han berättar han säöger att hon sutti i hasn knä... att dem kysst varadra. att han sen tagit av henne trosorna och tagit på henne. att dem inte legat med varandra..han hade kläderna på sig-.... men att han tagit på henne både här och dör.. och jag mår så förbanant illa. nu envecka senare mår jag nog ännu sämre. vi är fortfarade ett par.. men jag litar inte ett dyft på han. jag vill så gjärna men de går inte än.. kommer ladrig gläömma synen av dem 2 tillsamans. vad han sa till henne om att han inte vuille vara med mig. Kommer aldrig glömma hnne naken på soffan... hans fingrar i henne.. sorgen, smärtan och oron fnns dygnet runt. när han är hemma känns saker ganska bra.. men såfort han lämnar huset så kommer ångesten.. vill bara sova mig genom dagarna. radera mitt minne.. vill inte se bilden av dem 2 när jag blundar. vill nte känna " samma sak gjorde han med henne" när vi skamysa med varadra. vill gläömma.. Jag känner mig som världens värst a människa. jag dög inte, jag är ful, världelös, och alla andra känslor man kan känna på samma gång. gråter mig tyst genom nätter och dagar... när jag vet att han int ser... Jag orkar inte.. men jag vill.. och därför förösker jag.. Kärlek kan göras mycket. och så länge man älskar kan man. och jag vet att han är dfen jag vill leva resten av mitt liv med, annars hade jag dragit redan. Men man får bara en chans hos mig.. ett enda misstag til så är allting borta. tack för din berättelse.

      Känner med dig...har varit med om nåt liknande. Är så ledsen för din skull....
    2. Anonym
      Visa endast
      Tis 20 okt 2009 20:53
      #22
      X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
      Jag har blivit bedragen av min fru.Vi har varit tillsammans i 14 år, och gifte oss för ca fem år sedan. Vi har levt ett bra liv, med dalar och toppar som alla andra. Tidigt i relationen hade vi lite fnurror på tråden, men vi var unga och inte särskilt mogna. På senare år har vi dock växt tillsammans och jag kan ärligt säga att det har varit de bästa åren i mitt liv.Min fru har också haft det väldigt jobbigt under de åren. Hennes mor är mycket sjuk, och vetskapen om detta kombinerat med ett mycket krävande arbete har gjort att hon har stängt av sina känslor i pressade lägen.I somras var hon med sina vänner på en resa de företar sig varje år. Jag stödjer henne 100% när hon vill resa utan mig, då jag anser att man även i ett förhållande bör ha ett liv med sina vänner. I år var allt som vanligt, och jag har inte haft några själ att oroa mig förrän jag vid en misstänkt urinvägsinfektion fick reda på att det inte var en sådan....Jag konfronterade min fru direkt, och vi hade en lång diskussion fylld med smärta, ångest och gråt. Jag kände, och känner fortfarande, som om jag ska gå av på mitten av känslorna som stormar inom mig, men jag står upp och jag ser klart trots det som skett.Ett one night stand med någon annan är något förjävligt att utsätta sin partner för. Jag skulle, med facit i hand, aldrig någonsin göra samma sak mot min fru. Jag kan inte säga att det var så innan allt detta uppdagades, men nu vet jag med 100% säkerhet. Frågorna jag har ställt min fru är många, och anklagelserna likaså. Men samtidigt så känner jag henne utan och innan; hon är och förblir min bästa vän. Jag förstår varför hon gjorde det; press från jobbet, ångest över sin mor, och en situation där alkohol, stämning och människor var perfekt sammanstrålade för att få en person att släppa taget.Jag är förbannad. Hon har svikit mig, sig själv och allt vi har tillsammans. Hon har för fan givit mig klamydia (galghumor...)! Ilskan, frustrationen och ångesten sitter som en kall sten i bröstet, och jag vet inte hur jag ska få bort den. Men jag tror att tiden läker alla sår, det har den gjort tidigare och för så många andra för så mycket värre lidanden.Jag är såld på min fru, nu och för alltid. När jag fick reda på vad som hänt var det enda jag ville att hon skulle trösta mig. Så många tankar strömmade genom mitt huvud, men det enda som var konstant var viljan att träffa henne och ställa allt till rätta igen. Jag funderade på att fly, att lämna henne och allt vi hade, men det gav mig ingen ro. Jag ville tillbaka för att reda ut situationen och börja laga sprickan i mitt hjärta.Jag litar på henne till 99.8%. Det har jag alltid gjort. De som litar på någon till 100% förbereder sig bara för att få sitt hjärta sönderslitet och trampat på av sina egna förväntningar. Min fru är bara människa, och i mitt sinne är vi människor aldrig 100% motståndskraftiga mot allt. Det är bara förjävligt att ha rätt om det.Det tog oss bara en kväll att gå igenom det värsta. Ett misstag på 14 år är inget misstag, det är näst intill ett statistiskt faktum. Jag förstår det även om jag hatar det. Jag tror på henne när hon säger att hon mår skit, att hon ångrar sig och att hon vill leva med mig i resten av våra liv. Jag vet att jag vill det, och jag vet att jag förlåter henne även om jag kommer vara en svår person att leva med den närmaste tiden. Jag vet också att jag aldrig kommer att glömma vad som hänt, och att jag aldrig skulle förlåta henne om det hände en andra gång.Jag älskar dig, min flicka. Snälla, gör mig inte illa igen.
      Hoppas ni reder ut det, det är fan inte lätt att vara människa.
    3. Kävlingetjej
      Visa endast
      Tis 20 okt 2009 23:29
      #23
      Du verkar vara en väldigt bra man, alla gör ju misstag någon gång och som sagt 1 misstag på 14 år är väl inget alls...?lite klumpigt o ge dig klamydia bara...=) men det kan ni nog skratta om om några år...
    4. Anonym (ett år sedan)
      Visa endast
      Ons 21 okt 2009 08:06
      #24
      TS, jag förstår dig så väl. Man kan verkligen inte veta alls hur man skulle reagera på situationen innan man är där. Och skulle det hända igen, då finns inga ord för att beskriva hur starkt mitt raseri skulle vara, hur intensiv min avsmak. Mitt i all kärlek... Jag känner igen mig i allt du skriver, och kan säga att så här drygt ett år efteråt är vi helt på rätt spår igen även om den där osäkerhetskänslan lurar bakom hörnet hela tiden. Jag behöver mycket bekräftelse, men får det oftast också. Vi planerar nu ett barn till, och jag tror på oss. Vi har fått lära oss mycket om varandra, och delar allt på ett annat och större sätt nu efter det här trots att vi varit tillsammans i 10 år och borde känna varandra väl.

      Men jag tror du har en jobbig tid framför dig. Man slits lätt mellan hopp och förtvivlan, och de där bilderna du pratar om kommer att finnas kvar länge - även om du kommer märka att de visar sig mer och mer sällan. Det är så det är, går allt åt rätt håll så märker man det nästan mest på att de bra stunderna successivt blir fler än de dåliga. Kram på dig, jag hoppas verkligen ni hittar tillbaka till varandra igen - det är värt det.
    5. Anonym (tingeling)
      Visa endast
      Ons 21 okt 2009 08:45
      #25
      TS, din historia ger mig tröst, jag hoppas jag är lika stark som dig.... Jag sitter i samma båt, tyvärr har jag även ett ansikte på "den andra". Känner igen mig i så mkt du skriver, även vi har varit ihop i många år (snart 20 år, gifta i 10) & har gått igenom tunga saker förut. Det fanns en tid då vårt yngste barn var svårt sjuk & ingen trodde att han skulle klara det, det är det absolut värsta jag hittills varit med om, inte det här... Dock är jag förvånad över att jag har så mkt blandade känslor & jag mår verkligen skit just nu. Hade någonstans trott att med tanke på att vi klarade sonens svåra tid så skulle vi klara allt, men jag vet inte ... Jag ser ju att även min man mår fruktansvärt dåligt just nu, men i min elaka stunder tycker jag att det är rätt åt honom. För honom kom insikten om att han även svikit sina barn som en chock, han hade uppenbarligen inte tänkt alls på några konsekvenser....
      Jag har, liksom du alltid litat stenhårt på min man, aldrig varit svartsjuk, men kommer jag någonsin kunna göra det igen?! Jag har "henne" som en ständig följeslagare i mitt huvud just nu, & jag vill verkligen inte ha henne där, men hur gör man? Dessutom springer vi ju på varann då & då (barn i samma skola, umgås i samma kretsar mm) så det går ju liksom inte att undkomma... Jag inser också att vi har en tuff period framför oss & vi tänker ta hjälp utifrån, för jag misstänker att inte heller jag kommer bli lätt att leva med framöver. Jag har försökt förbereda min man på vad som komma skall, ifrågasatt om han verkligen kommer att orka med det här. Han säger att han är beredd att göra vad som helst & har kommit med så tokiga förslag, i princip skulle jag kunna låsa in honom i 1 år & han skulle gå med på det, finns absolut inget förnuft i det han säger... Det blev långt det här, men jag vill iaf säga att du med ditt brev ändå inger mig lite hopp... Hoppas verkligen att det löser sig för er & att ni hittar tillbaks till varann.....

      Anonym (ett år sedan)
      Även ditt inlägg ger mig hopp, lycka till & hoppas ni får ett nytt kärleksbarn ihop...
    6. isako
      Visa endast
      Ons 21 okt 2009 12:30
      #26
      Meinen gotten! Du är då verkligen en storsint man som lyckas förlåta din fru. Jag själv vet inte om jag hade haft samma styrka.
      Lycka till!
      ♥ Isak 040804 ♥ Miriam 081012 ♥
    7. Anonym (ett år sedan)
      Visa endast
      Ons 21 okt 2009 14:19
      #27
      Hoppas det är ok med TS om jag pratar lite "vid sidan om".

      Tingeling: Vi gick hos familjerådgivning, utan det tror jag inte vi hade klarat det. Jag har inget ansikte på henne, och hon bor sex mil härifrån, umgås i helt andra kretsar. Men hon finns fortfarande kvar i mitt huvud. Många olika situationer väcker minnen, och jag förundras över hur stark ilskan och sorgen fortfarande kan vara. Men det blir längre och längre emellan, och maken har stor förståelse och långt tålamod med mig. Han vet vad han gjort.

      Det ÄR väldigt orättvist, att helt plötsligt kastas in i en situation man inte gjort något för att förtjäna. Jag vet nu att allt inte var ok innan, men det är aldrig ok att gå den vägen ändå. Grejen är bara att man på något vis får acceptera att livet inte är rättvist. Saker och ting händer, och valet är ju att försöka förlåta och övervinna eller lämna det bästa man har. Min far sa till mig när jag var som lägst, att "man kan aldrig ångra att man försökte, bara att man gav upp för lätt" och det är väldigt sant. Vi kommer båda två alltid att önska att detta aldrig hade hänt för det förstör, man kan inte säga annat. Men jag väljer att acceptera vad som hänt, kämpa för att det inte ska hända igen, och tro på att det vi nu går igenom faktiskt kan göra oss starkare i framtiden. Vi pratar på ett annat sätt, ser varandra annorlunda, och ser till att värna om det vi har. Innan hade jag nog fallit in i tron att det var så säkert att det knappt behövde arbetas med. Så säkert är inget, det vet jag nu.
    8. Familytime
      Visa endast
      Ons 21 okt 2009 14:27
      #28
      TS!

      Jag beundrar din storsinthet och jag hoppas jag själv blir välsignad med det om det skulle hända mig. Du har ett otroligt moget och fantastiskt sätt att se på saker och ting och framför allt; att sätta ord på det.

      Jag önskar dig och din familj all lycka i framtiden! Hon borde vara glad att hon har dig som make! Och det hoppas jag hon är.

      Stor kram till dig!
    9. Familytime
      Visa endast
      Ons 21 okt 2009 14:27
      #29
      TS!

      Jag beundrar din storsinthet och jag hoppas jag själv blir välsignad med det om det skulle hända mig. Du har ett otroligt moget och fantastiskt sätt att se på saker och ting och framför allt; att sätta ord på det.

      Jag önskar dig och din familj all lycka i framtiden! Hon borde vara glad att hon har dig som make! Och det hoppas jag hon är.

      Stor kram till dig!
    10. Puffpinglan
      Visa endast
      Ons 21 okt 2009 15:51
      #30
       Jag är mållös... vet inte vad jag ska skriva... Jag hoppas att ni hittar tillbaka till varandra, och till tilliten. Det förtjänar du. Det var ett otroligt välskrivet brev..... Vill aldrig vara med om något sådant.... *ryser* Känner med dig!
      Rasmus och Ebba är det bästa jag gjort!
    1. «
    2. ‹
    3. 1
    4. 2
    5. 3
    6. 4
    7. 5
    8.  
    9.  
    10. ›
    11. »
Gå till toppen av sidan

Svara i tråden:

Du är inte inloggad, du måste vara inloggad för att svara på inlägg eller starta trådar!

Logga in här!
Laddar...
Du har loggat in med Facebook Connect,
för att gå vidare måste du välja ett användarnamn.
Användarnamn
Hämta min profilbild
Fortsätt
Inte medlem? Logga in för att starta trådar eller skriva inlägg i forumet.
Logga in snabbt och anonymt
med ditt Facebook-konto
eller
E-post:
Lösenord:
Logga in automatiskt på denna dator
Logga in
Glömt ditt lösenord?

Innehåll

Vi rekommenderar

Testfakta Stort test av febertermometrar.

Gravidkalendern Följ graviditeten, vecka för vecka.

Min förlossning Allt om andras förlossningar.

Fråga experten

BarnmorskanStäll din fråga

Barnmorskorna Jenny och Aleksandra har lång erfarenhet. I samarbete med Pampers.

BVC-sköterskanStäll din fråga

Carmen och Helena är BVC-sköterskor på Lillugglans BVC. 

FörlossningsrädslaStäll din fråga

Lena är förlossningsspecialist. I samarbete med Ekens barnmorskemottagning.

Missa inte ANNONS

Sverigemamman 2011

En rapport från 9000 svenska mammor

Maximera din pension.

Carina Blomberg är trygghetsekonom på AMF och svarar här på dina frågor om pension.

  • Startsidan
  • Forum
    • Mina favoriter
    • Mina trådar
    • Info & Regler
    • Nytt inlägg
    • Medlemsgrupper
    • Kategorier
    • Allmänna rubriker
    • Adoption
    • Fråga experten
    • Förälder
    • Gravid
    • Känsliga rummet
    • Medlemstrådar
    • Pappagrupp
    • Planerar barn
    • Sex & samlevnad
      • Senaste inläggen
      • Föräldraskap
      • Homo/bi/trans
      • Könssjukdomar
      • Leksaker/hjälpmedel
      • Minskad lust
      • När man inte vill
      • Otrohet
      • Sex & graviditet
      • Sex & Sånt
      • Sex efter förlossning
      • Skydd
      • Smärta/Obehag
      • Ställningar
    • Svårt att få barn
    • Änglarum
  • Min förlossning
  • Testa dig själv
  • Gravidverktyg
  • Första tiden hemma
  • Lekliv
  • Faktaguider
  • Bloggar
  • Galleri
  • Medlemmar
  • Medlemsgrupper
  • Planerar barn
  • Väntar barn
  • Förälder
  • Matliv
  • Resliv
  • Fråga experten
  • Chattliv
  • Köp & Sälj
  • Shoppingguiden
  • Tävla & vinn
  • Testpanelen
  • Hetaste debatterna
    • Fler som skrattar och tjockisars klädval?
    • Kom hem från jobbet, hittade mannen med HANS ex! :'(
    • Ge mig EN bra anledning till abort
    • Sexuellt svartsjuk på våran katt
    • Min dotter stal massa godis från affären!
    • Gett min son fel ersättning i 3 veckor!!!!!
    • Hur ser soc på detta? Långt
  • Mest lästa bloggarna
    • Anna's blogg
    • Mama Elle
    • Antitanti i Vitabergen, södermalm
    • Mina diktkort
    • Från cup till dl
  • Mest sedda klippen
    • MOV09244.MP4

INNEHÅLL

Forum
Allmänna rubriker
Adoption
Fråga experten
Förälder
Gravid
Känsliga rummet
Medlemstrådar
Pappagrupp
Planerar barn
Sex & samlevnad
Svårt att få barn
Änglarum
Avdelningar
Planerar barn
Väntar barn
Förälder
Matliv
Resliv
Fråga experten
Köp & Sälj
Shoppingguiden
Tävla & vinn
Testpanelen
Bloggar
Hem & Fritid
Hälsa & Vård
Kultur
Media
Personligt
Politik
Samhälle

Galleri
Bildduellen
Bilder
Video
Faktaguider
Astma och allergi
Barns hälsa
Barnsjukdomar
Bli med barn
Cancer
Graviditet
Kvinnors hälsa
Sex
Övrigt
Fråga experten
Allergiexperten
Barndietisten
Barnmorskan
Barnpsykologen
BVC-sköterskan
Fråga Försäkringskassan
Förlossningsrädsla
Förskolepedagogen
Parterapeuten
Pensionsrådgivaren
Sexologen
Träningsexperten
Information
Om Familjeliv
Annonsera
Kontakt
Info & Support
Säkerhetspolicy
Om cookies
Om Familjeliv Annonsera Kontakt Info & Support Säkerhetspolicy Om cookies
© 2003-2012 - All rights reserved     Familjeliv Media AB     Valhallavägen 117 K     SE-115 31 Stockholm