Startsidan
  • Logga in med Facebook
Logga in automatiskt
Glömt ditt lösenord?
  • Du är här:
  • Familjeliv.se
  • Forum
  • Sex & samlevnad
  • Otrohet
  • Otrohet - mitt brev till alla därute med krossade hjärtan
Otrohet - Sex & samlevnad
  • Nytt inlägg
  • Sök inlägg
  • FAQ
Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet
Hela forumet
Otrohet
Sex & samlevnad
  • Visa:
  • Senaste inläggen
  • Senaste trådarna
  • Omröstningar
  • Quiz
  • Obesvarade
  • Hetaste
  • Mina favoriter
  1. Göm
    trådstart

    Hjälp Spara till DeliciousDela på Facebook

    Otrohet - mitt brev till alla därute med krossade hjärtan

    Ons 14 okt 2009 18:39 Läst 21379 gånger Totalt 55 svar
    Skogshuggarn
    Visa endast
    Jag har blivit bedragen av min fru.

    Vi har varit tillsammans i 14 år, och gifte oss för ca fem år sedan. Vi har levt ett bra liv, med dalar och toppar som alla andra. Tidigt i relationen hade vi lite fnurror på tråden, men vi var unga och inte särskilt mogna. På senare år har vi dock växt tillsammans och jag kan ärligt säga att det har varit de bästa åren i mitt liv.

    Min fru har också haft det väldigt jobbigt under de åren. Hennes mor är mycket sjuk, och vetskapen om detta kombinerat med ett mycket krävande arbete har gjort att hon har stängt av sina känslor i pressade lägen.

    I somras var hon med sina vänner på en resa de företar sig varje år. Jag stödjer henne 100% när hon vill resa utan mig, då jag anser att man även i ett förhållande bör ha ett liv med sina vänner. I år var allt som vanligt, och jag har inte haft några själ att oroa mig förrän jag vid en misstänkt urinvägsinfektion fick reda på att det inte var en sådan....

    Jag konfronterade min fru direkt, och vi hade en lång diskussion fylld med smärta, ångest och gråt. Jag kände, och känner fortfarande, som om jag ska gå av på mitten av känslorna som stormar inom mig, men jag står upp och jag ser klart trots det som skett.

    Ett one night stand med någon annan är något förjävligt att utsätta sin partner för. Jag skulle, med facit i hand, aldrig någonsin göra samma sak mot min fru. Jag kan inte säga att det var så innan allt detta uppdagades, men nu vet jag med 100% säkerhet. Frågorna jag har ställt min fru är många, och anklagelserna likaså. Men samtidigt så känner jag henne utan och innan; hon är och förblir min bästa vän. Jag förstår varför hon gjorde det; press från jobbet, ångest över sin mor, och en situation där alkohol, stämning och människor var perfekt sammanstrålade för att få en person att släppa taget.

    Jag är förbannad. Hon har svikit mig, sig själv och allt vi har tillsammans. Hon har för fan givit mig klamydia (galghumor...)! Ilskan, frustrationen och ångesten sitter som en kall sten i bröstet, och jag vet inte hur jag ska få bort den. Men jag tror att tiden läker alla sår, det har den gjort tidigare och för så många andra för så mycket värre lidanden.

    Jag är såld på min fru, nu och för alltid. När jag fick reda på vad som hänt var det enda jag ville att hon skulle trösta mig. Så många tankar strömmade genom mitt huvud, men det enda som var konstant var viljan att träffa henne och ställa allt till rätta igen. Jag funderade på att fly, att lämna henne och allt vi hade, men det gav mig ingen ro. Jag ville tillbaka för att reda ut situationen och börja laga sprickan i mitt hjärta.

    Jag litar på henne till 99.8%. Det har jag alltid gjort. De som litar på någon till 100% förbereder sig bara för att få sitt hjärta sönderslitet och trampat på av sina egna förväntningar. Min fru är bara människa, och i mitt sinne är vi människor aldrig 100% motståndskraftiga mot allt. Det är bara förjävligt att ha rätt om det.

    Det tog oss bara en kväll att gå igenom det värsta. Ett misstag på 14 år är inget misstag, det är näst intill ett statistiskt faktum. Jag förstår det även om jag hatar det. Jag tror på henne när hon säger att hon mår skit, att hon ångrar sig och att hon vill leva med mig i resten av våra liv. Jag vet att jag vill det, och jag vet att jag förlåter henne även om jag kommer vara en svår person att leva med den närmaste tiden. Jag vet också att jag aldrig kommer att glömma vad som hänt, och att jag aldrig skulle förlåta henne om det hände en andra gång.

    Jag älskar dig, min flicka. Snälla, gör mig inte illa igen.
    (OBS! Ditt användarnamn syns)
    Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till
    1. «
    2. ‹
    3. 1
    4. 2
    5. 3
    6. 4
    7. 5
    8.  
    9.  
    10. ›
    11. »
    1. Skogshuggarn
      Visa endast
      Ons 21 okt 2009 19:28
      #31
      Tack igen för alla svar.

      Jag lider med er alla som blivit förrådda av era älskade. Samtidigt känner jag också stöd i att jag inte är ensam, och att ni visar att livet faktiskt går vidare oavsett hur man hanterar otroheten. Jag tror stenhårt på att tiden helar, men det är en klen tröst när man känner som om världen har blivit kall och tyst och det enda man förnimmer är det onda.

      Bilderna är nog värst. Jag kan inte sova om nätterna. Jag ser henne med någon annan, trots att hon ligger bredvid mig, och jag kan inte komma undan. Sedan vaknar jag trots allt efter att ha fått ett par timmars sömn, och där är hon fortfarande bredvid mig. Först blir jag lättad, men snart kommer undran: var det så här hon vaknade med honom?

      Dagarna är långa. Jag sysselsätter mig med... ingenting. Jobbet känns långt borta, och jag tänker dystra tankar om när jag måste tillbaka. Jag jobbar på oljeriggar i Nordsjön, och att vara därute i två veckor utan henne kommer bli svårt. Hur ska jag kunna få ro, när sinnet febrilt kommer påminna mig om vad hon kan göra?

      Ni som sitter i samma båt som jag; kom ihåg att det är ni som kan gå rakryggade. Det är ni som kan visa upp ett klanderfritt facit. Det är ni som visar vad trohet betyder. Äktenskap, löften, ord... allt faller till föga inför svek, men ni står fortfarande kvar.

      Var rädda om er, och se framåt. Jag gör det, i alla fall så mycket jag orkar. Det som hänt har hänt, och allt jag kan göra är min del för att det inte ska hända igen. Jag tror inte på hämnd, på att någon ska betala. Det slutar bara där det började; mer smärta, mer skit, mer osäkerhet. Jag ska göra allt rätt, är inte det allt jag kan göra?
    2. pygmalion
      Visa endast
      Ons 21 okt 2009 21:13
      #32
      Lycka till Ts! Låt tiden gå och känn efter hur du/ni mår och känner. Det _kan_ faktiskt bli bra igen. Människans förmåga till empati och förlåtelse är enorm...om rätt förutsättningar finns

      Fast dum var hon!
      Misstänker att hon mår sämre än dig vilket inte säger lite.
      Hoppas på en ljus framtid för et
    3. Anonym (thea)
      Visa endast
      Ons 21 okt 2009 21:33
      #33
      Jag önskar att det varit min man som skrivit texten, att han kunde känna likadant. I mitt fall rör det sig om en kyss och ett långt intimt samtal- som jag berättade om direkt. Ändå vägrar han se allt positivt som varit under våra år tillsammans, allt det bra jag har gjort... Han vill skiljas och jag sitter här fullt övertygad om att jag skulle förlåta honom om han gjort samma sak. Han hade ett ONS i början av vårt förhållande, som jag förlät. Nu är dock situationen annorlunda, men han vägrar se att han själv gjort likadant..

      Det gör ont även för den andra parten, även om det är ens eget val.

      Vilken tur din fru har som har som har dig, påminn henne om hon glömmer det.
    4. Mamsis
      Visa endast
      Ons 21 okt 2009 21:37
      #34
      *darrar lite med underläppen* Vackert.
    5. Anonym (tingeling)
      Visa endast
      Ons 21 okt 2009 22:56
      #35
      Anonym (ett år sedan) Din far verkar vara en klok man ....

      TS
      Du kommer med kloka ord, & visst är det så att det är vi som står kvar rakryggade, men på något konstigt sätt känns det ändå så misslyckat att ha blivit bedragen. Har mycket tankar på om någon annan vet, vad tycker de när de ser mig?? Vet att det är galna tankar, men dem finns där
      Din fru kan skatta sig lycklig som har dig....
    6. Anonym
      Visa endast
      Ons 21 okt 2009 23:09
      #36
      Vad gör man nu då.

      En tjej och hennes kille planerar barn, deras förhållande är inte jättebra.
      det går i vågor under sommaren, och mot slutet resulterar detta i otrohet från hennes sida. jag som vet om detta frågar varför,
      och får ett leende tillbaka, och ett : jag vet inte!

      Några veckor senare händer det igen. med samma person.
      och de flirtar öppet, inför familj och pojkvän.
      frågar ytterligare en gång varför, då jag inte ser varför hon nu ska ha sin pojkvän om hon nu, som är uppenbart attraheras så av denne andra.
      svaret blir återigen : inte vet jag, och ett leende.

      Nu till saken. han vet inget om deras intima affärer och de försöker som sagt bli med barn. det är inte mer än 3 månader sen den sista gången hon träffade den andre
      Hur kommer han må om det någon gång kommer fram?

      Kan han va lika förlåtande som dig...

      Det här känns mer som ett medvetet svek. avslutat med ett leende!
    7. Anonym (en positiv)
      Visa endast
      Ons 21 okt 2009 23:59
      #37
      Har också varit med om en liknande grej en gång. Det tog lång tid innan jorden slutar gunga! Och fortfarande gör det ont när jag tänker på det. Om det bara gick att sudda ut. Men allt händer av en anledning. Allt jag varit med om har format mig till den jag är idag, av någon anledning skulle jag gå genom det. Och jag är glad att jag inte har gjort något liknande själv, för det skulle vara ännu värre att leva med.

      Folk har så lätt för att säga "lämna honom/henne". Men vad ska man göra? Helst vill man ha tillbaka sitt förhållande som det var innan men det går förstås inte. Man kan lämna en person man älskar och vill vara med. Eller stanna trots det som hänt. Det går ju inte att lämna någon man älskar!

      Ge er tid att smälta det här. Bara låt allt sjunka ner. Kämpa för att få ut något positivt av detta till slut. Försök att inte fastna i negativa känslor och tankar. Låt det inte forma er negativt.

      Lycka till!
    8. FemaleX
      Visa endast
      Tors 22 okt 2009 07:49
      #38
      Ts du är verkligen storsint och väldigt snäll av dig.
      Hoppas innerligt att din fru uppskattar dig för den du är och att ni lyckas reda ut detta och att erat förhållande står pall för detta.
      Kan bara ana hur det kan kännas men som sagt jag beundrar dig och din fru är verkligen lyckligt lottad som har dig.
      Önskar dig en bra dag o lycka till
    9. Familytime
      Visa endast
      Tors 22 okt 2009 08:41
      #39
      Jag måste bara säga en sak till, TS. Om du än väljer att förlåta henne för det hon gjort, så kom då också ihåg att du just FÖRLÅTIT henne. Att efter detta ta upp ämnet och ge henne skam och skuld för detta är inte OK. Tro mig, jag förstår att det är svårt, men vänta hellre med just orden; jag förlåter dig. För de orden betyder också att man lägger det bakom sig och vill gå vidare, då ska man oftast vara färdig med alla jobbiga känslor, alla bilder och alla tankar om att man själv är rättfärdig och vet vad kärlek, äktenskap, trohet osv är.

      Mitt tips till er är att ta hjälp av familjerådgivare och faktiskt ta tag i situationen från grunden. Gå igenom alla faser av krisen, låt känslorna vara, men ha målet att gå vidare. Tänk dock på vad man säger, men låt tankarna härja fritt. Det är inte alltid som orden gör samma verkan som man tror, det kan få motsatt verkan också.

      Så gå hos familjerådgivare och ta sen beslut om hur du vill göra. Vill du förlåta henne, ja då har du gett henne upprättelse. Då har du ingen rätt att i framtiden förkasta det här beteendet, eller låta henne för alltid känna sig mindre värd som hustru för detta. Har du förlåtit, ja då har du.

      Det är ett misstag som många gör, att förlåta för tidigt, men att inte vara färdig med sina känslor. Allt är ett virrvarr. Säg istället; jag älskar dig, men så här känner jag. Jag vill förlåta dig, men då vill jag kunna säga det utan de där bilderna i huvudet, då vill jag kunna säga det utan att äcklas av tanken, då vill jag kunna säga det utan att emellanåt känna ilska över detta.

      Det är bara ett tips, men kanske något värt att tänka på?
    10. Anonym (ett år sedan)
      Visa endast
      Tors 22 okt 2009 09:23
      #40
      Jag tror att förlåtelsen har olika faser. Jag började förlåta när jag bestämde mig för att jag ville fortsätta, att jag ville försöka. Jag tog ytterligare ett steg när jag vågade öppna mig och berätta om inte bara ilskan utan också sorgen, rädslan och otryggheten. Jag tog nästa steg när jag började släppa in honom ordentligt, och kunde känna att han gjorde detsamma. Jag fortsatte med att verkligen gå in för att ändra det som inte varit bra; att uppskatta honom för den har är, hjälpa honom med det han behöver hjälp med, tänka steget längre innan jag låter känslorna ta överhanden och istället jobba på att prata om det som inte känns bra och aldrig låta oss somna innan vi har en positiv känsla mellan oss. Nu jobbar jag med att lita på honom och på att vi ska behålla den nyvunna gläden och förälskelsen.

      Jag tycker att vi har kommit väldigt långt, vi behandlar varandra helt annorlunda nu och pratar jättemycket. Men raseriet är fortfarande oerhört starkt när bilder och minnen kommer över mig, rädslan fortfarande lika gastkramande. Allt ligger så färskt i minnet, och det kan jag inte göra något åt.
      Jag vet inte om det någonsin kommer att försvinna helt, jag tror faktiskt inte det. Det här är förutsättningarna för vårt förhållande nu, vi kan inte göra det ogjort. Vi kan bara förstå varför det hände, och kämpa för att vara lyckliga med varandra. Det är sorgligt, men jag tror att det varit huvudsaken för mig. Jag vet att jag måste jobba med att komma över, för att lämna är inte ett alternativ. I och med det har jag valt, och får inte använda det mot honom - bara be honom om hjälp att komma över/igenom. Sen lärde familjerådgivningen mig just att uppmärsamma hur det onda successivt kommer allt längre emellan, för det gör det om man är på väg åt rätt håll.

      Blir rörd när jag läser tråden. Jag hade behövt den här gemenskapen för ett år sedan. Vårt stora problem bottnade i att maken hade en odiagnosticerad depression, och hade gått med den länge. Till slut mådde han så dåligt att han gav upp på oss och letade kort bekräftelse någon annanstans. När jag fick veta var jag tvungen att vänta i fem månader ungefär innan han mådde så pass bra att han klarade rådgivning, sen ytterligare fem-sex månader innan vi verkligen närmade oss varandra på alla plan. Det var en djävulsk period, och jag har aldrig känt mig så ensam.
    1. «
    2. ‹
    3. 1
    4. 2
    5. 3
    6. 4
    7. 5
    8.  
    9.  
    10. ›
    11. »
Gå till toppen av sidan

Svara i tråden:

Du är inte inloggad, du måste vara inloggad för att svara på inlägg eller starta trådar!

Logga in här!
Laddar...
Du har loggat in med Facebook Connect,
för att gå vidare måste du välja ett användarnamn.
Användarnamn
Hämta min profilbild
Fortsätt
Inte medlem? Logga in för att starta trådar eller skriva inlägg i forumet.
Logga in snabbt och anonymt
med ditt Facebook-konto
eller
E-post:
Lösenord:
Logga in automatiskt på denna dator
Logga in
Glömt ditt lösenord?

Innehåll

Vi rekommenderar

Testfakta Stort test av febertermometrar.

Gravidkalendern Följ graviditeten, vecka för vecka.

Min förlossning Allt om andras förlossningar.

Fråga experten

BarnmorskanStäll din fråga

Barnmorskorna Jenny och Aleksandra har lång erfarenhet. I samarbete med Pampers.

BVC-sköterskanStäll din fråga

Carmen och Helena är BVC-sköterskor på Lillugglans BVC. 

FörlossningsrädslaStäll din fråga

Lena är förlossningsspecialist. I samarbete med Ekens barnmorskemottagning.

Missa inte ANNONS

Sverigemamman 2011

En rapport från 9000 svenska mammor

Maximera din pension.

Carina Blomberg är trygghetsekonom på AMF och svarar här på dina frågor om pension.

  • Startsidan
  • Forum
    • Mina favoriter
    • Mina trådar
    • Info & Regler
    • Nytt inlägg
    • Medlemsgrupper
    • Kategorier
    • Allmänna rubriker
    • Adoption
    • Fråga experten
    • Förälder
    • Gravid
    • Känsliga rummet
    • Medlemstrådar
    • Pappagrupp
    • Planerar barn
    • Sex & samlevnad
      • Senaste inläggen
      • Föräldraskap
      • Homo/bi/trans
      • Könssjukdomar
      • Leksaker/hjälpmedel
      • Minskad lust
      • När man inte vill
      • Otrohet
      • Sex & graviditet
      • Sex & Sånt
      • Sex efter förlossning
      • Skydd
      • Smärta/Obehag
      • Ställningar
    • Svårt att få barn
    • Änglarum
  • Min förlossning
  • Testa dig själv
  • Gravidverktyg
  • Första tiden hemma
  • Lekliv
  • Faktaguider
  • Bloggar
  • Galleri
  • Medlemmar
  • Medlemsgrupper
  • Planerar barn
  • Väntar barn
  • Förälder
  • Matliv
  • Resliv
  • Fråga experten
  • Chattliv
  • Köp & Sälj
  • Shoppingguiden
  • Tävla & vinn
  • Testpanelen
  • Hetaste debatterna
    • Fler som skrattar och tjockisars klädval?
    • Kom hem från jobbet, hittade mannen med HANS ex! :'(
    • Ge mig EN bra anledning till abort
    • Sexuellt svartsjuk på våran katt
    • Min dotter stal massa godis från affären!
    • Gett min son fel ersättning i 3 veckor!!!!!
    • Hur ser soc på detta? Långt
  • Mest lästa bloggarna
    • Anna's blogg
    • Mama Elle
    • Antitanti i Vitabergen, södermalm
    • Mina diktkort
    • Från cup till dl
  • Mest sedda klippen
    • MOV09244.MP4

INNEHÅLL

Forum
Allmänna rubriker
Adoption
Fråga experten
Förälder
Gravid
Känsliga rummet
Medlemstrådar
Pappagrupp
Planerar barn
Sex & samlevnad
Svårt att få barn
Änglarum
Avdelningar
Planerar barn
Väntar barn
Förälder
Matliv
Resliv
Fråga experten
Köp & Sälj
Shoppingguiden
Tävla & vinn
Testpanelen
Bloggar
Hem & Fritid
Hälsa & Vård
Kultur
Media
Personligt
Politik
Samhälle

Galleri
Bildduellen
Bilder
Video
Faktaguider
Astma och allergi
Barns hälsa
Barnsjukdomar
Bli med barn
Cancer
Graviditet
Kvinnors hälsa
Sex
Övrigt
Fråga experten
Allergiexperten
Barndietisten
Barnmorskan
Barnpsykologen
BVC-sköterskan
Fråga Försäkringskassan
Förlossningsrädsla
Förskolepedagogen
Parterapeuten
Pensionsrådgivaren
Sexologen
Träningsexperten
Information
Om Familjeliv
Annonsera
Kontakt
Info & Support
Säkerhetspolicy
Om cookies
Om Familjeliv Annonsera Kontakt Info & Support Säkerhetspolicy Om cookies
© 2003-2012 - All rights reserved     Familjeliv Media AB     Valhallavägen 117 K     SE-115 31 Stockholm