Startsidan
  • Logga in med Facebook
Logga in automatiskt
Glömt ditt lösenord?
  • Du är här:
  • Familjeliv.se
  • Forum
  • Sex & samlevnad
  • Otrohet
  • Otrohet - mitt brev till alla därute med krossade hjärtan
Otrohet - Sex & samlevnad
  • Nytt inlägg
  • Sök inlägg
  • FAQ
Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet
Hela forumet
Otrohet
Sex & samlevnad
  • Visa:
  • Senaste inläggen
  • Senaste trådarna
  • Omröstningar
  • Quiz
  • Obesvarade
  • Hetaste
  • Mina favoriter
  1. Göm
    trådstart

    Hjälp Spara till DeliciousDela på Facebook

    Otrohet - mitt brev till alla därute med krossade hjärtan

    Ons 14 okt 2009 18:39 Läst 21380 gånger Totalt 55 svar
    Skogshuggarn
    Visa endast
    Jag har blivit bedragen av min fru.

    Vi har varit tillsammans i 14 år, och gifte oss för ca fem år sedan. Vi har levt ett bra liv, med dalar och toppar som alla andra. Tidigt i relationen hade vi lite fnurror på tråden, men vi var unga och inte särskilt mogna. På senare år har vi dock växt tillsammans och jag kan ärligt säga att det har varit de bästa åren i mitt liv.

    Min fru har också haft det väldigt jobbigt under de åren. Hennes mor är mycket sjuk, och vetskapen om detta kombinerat med ett mycket krävande arbete har gjort att hon har stängt av sina känslor i pressade lägen.

    I somras var hon med sina vänner på en resa de företar sig varje år. Jag stödjer henne 100% när hon vill resa utan mig, då jag anser att man även i ett förhållande bör ha ett liv med sina vänner. I år var allt som vanligt, och jag har inte haft några själ att oroa mig förrän jag vid en misstänkt urinvägsinfektion fick reda på att det inte var en sådan....

    Jag konfronterade min fru direkt, och vi hade en lång diskussion fylld med smärta, ångest och gråt. Jag kände, och känner fortfarande, som om jag ska gå av på mitten av känslorna som stormar inom mig, men jag står upp och jag ser klart trots det som skett.

    Ett one night stand med någon annan är något förjävligt att utsätta sin partner för. Jag skulle, med facit i hand, aldrig någonsin göra samma sak mot min fru. Jag kan inte säga att det var så innan allt detta uppdagades, men nu vet jag med 100% säkerhet. Frågorna jag har ställt min fru är många, och anklagelserna likaså. Men samtidigt så känner jag henne utan och innan; hon är och förblir min bästa vän. Jag förstår varför hon gjorde det; press från jobbet, ångest över sin mor, och en situation där alkohol, stämning och människor var perfekt sammanstrålade för att få en person att släppa taget.

    Jag är förbannad. Hon har svikit mig, sig själv och allt vi har tillsammans. Hon har för fan givit mig klamydia (galghumor...)! Ilskan, frustrationen och ångesten sitter som en kall sten i bröstet, och jag vet inte hur jag ska få bort den. Men jag tror att tiden läker alla sår, det har den gjort tidigare och för så många andra för så mycket värre lidanden.

    Jag är såld på min fru, nu och för alltid. När jag fick reda på vad som hänt var det enda jag ville att hon skulle trösta mig. Så många tankar strömmade genom mitt huvud, men det enda som var konstant var viljan att träffa henne och ställa allt till rätta igen. Jag funderade på att fly, att lämna henne och allt vi hade, men det gav mig ingen ro. Jag ville tillbaka för att reda ut situationen och börja laga sprickan i mitt hjärta.

    Jag litar på henne till 99.8%. Det har jag alltid gjort. De som litar på någon till 100% förbereder sig bara för att få sitt hjärta sönderslitet och trampat på av sina egna förväntningar. Min fru är bara människa, och i mitt sinne är vi människor aldrig 100% motståndskraftiga mot allt. Det är bara förjävligt att ha rätt om det.

    Det tog oss bara en kväll att gå igenom det värsta. Ett misstag på 14 år är inget misstag, det är näst intill ett statistiskt faktum. Jag förstår det även om jag hatar det. Jag tror på henne när hon säger att hon mår skit, att hon ångrar sig och att hon vill leva med mig i resten av våra liv. Jag vet att jag vill det, och jag vet att jag förlåter henne även om jag kommer vara en svår person att leva med den närmaste tiden. Jag vet också att jag aldrig kommer att glömma vad som hänt, och att jag aldrig skulle förlåta henne om det hände en andra gång.

    Jag älskar dig, min flicka. Snälla, gör mig inte illa igen.
    (OBS! Ditt användarnamn syns)
    Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till
    1. «
    2. ‹
    3. 1
    4. 2
    5. 3
    6. 4
    7. 5
    8.  
    9.  
    10. ›
    11. »
    1. förkrossad
      Visa endast
      Tors 22 okt 2009 12:16
      #41
      TS: känner igen känslorna du beskriver. Har precis fått redan på att min fru haft någonting med en annan, dessutom en gemensamt nära vän. Just nu vet inte hon att jag vet, då jag försökt få henne att berätta själv, men hon blånekar. (har alltså försökt lirka ut det och inte konfronterat ännu)

      En del av mig vill slänga ut henne med huvudet först och sen börja striden om att få vårdnade över vår son då jag är så jävla ledsen och förbannad samtidigt.

      En annan del av mig vill bara - som du säger - bli tröstad av henne, få höra henne säga att... säga någonting som gör att allt blir bra. Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma över detta, eller om vi kan försöka bygga vidare på det vi har. Just nu suger livet ruskigt hårt i alla fall.

      Det "roliga" i det hela är att när våra bekanta blivit bedragna så har hon varit den som varit fränast i sin kritik mot den otrogna parten. Dubbelmoralen som nu uppdagas gör inte saken bättre...

      Hade det inte varit för grabben hade hon åkt ut på gatan idag.
    2. Anonym
      Visa endast
      Tors 22 okt 2009 12:26
      #42
      X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
      TS: känner igen känslorna du beskriver. Har precis fått redan på att min fru haft någonting med en annan, dessutom en gemensamt nära vän. Just nu vet inte hon att jag vet, då jag försökt få henne att berätta själv, men hon blånekar. (har alltså försökt lirka ut det och inte konfronterat ännu) En del av mig vill slänga ut henne med huvudet först och sen börja striden om att få vårdnade över vår son då jag är så jävla ledsen och förbannad samtidigt. En annan del av mig vill bara - som du säger - bli tröstad av henne, få höra henne säga att... säga någonting som gör att allt blir bra. Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma över detta, eller om vi kan försöka bygga vidare på det vi har. Just nu suger livet ruskigt hårt i alla fall. Det "roliga" i det hela är att när våra bekanta blivit bedragna så har hon varit den som varit fränast i sin kritik mot den otrogna parten. Dubbelmoralen som nu uppdagas gör inte saken bättre... Hade det inte varit för grabben hade hon åkt ut på gatan idag.
      Får ont i magen när jag läser detta. Känner verkligen med dig.Har själv varit med om liknande. Suck! Tänk på lill-killen. Han behöver inte höra allt. Små koppar har också öron.
    3. Anonym
      Visa endast
      Tors 22 okt 2009 12:30
      #43
      Tycker alla ni gör helt rätt att förlåta,speciellt du ts.
      Släng aldrig bort så många år pga otrohet,svek och/eller lögner.
      Se alltid det som en chans att bli bättre,att bli starkare och att finna varandra igen.

      Jag själv och min man är väldigt förlåtande.Vi har "räknat" med att misstag eller lögner kan ske,vi är inte mer än människor.
    4. Anonym
      Visa endast
      Tors 22 okt 2009 12:50
      #44
      Har bara läst inlägget, inga svar.
      Vilken underbar man du är...
      Visserligen gravid så det är mycket hormoner, men det var vackert. Vilka vackra och äkta känslor du har.
    5. BigMama08
      Visa endast
      Tors 22 okt 2009 13:01
      #45
      Intressant att läsa och fint skrivet.

      Jag tycker det är starkt att förlåta. Var rädd om dig bara. Och låt det hela ta tid. Den tid som du behöver.
    6. bodegapeppe
      Visa endast
      Tors 22 okt 2009 13:27
      #46
      Jag hoppas en och annan kanske får hjälp att vara trogen efter att ha läst detta. Jag vet alltför väl vilka tragedier det kan innebära för människor att uppleva det som ts upplevt.
    7. jenny99
      Visa endast
      Tors 22 okt 2009 14:36
      #47
      Ja,det är starkt att förlåta.
      Starkare att förlåta och försöka än att lämna.

      Alla har sina kriser,gör sina misstag,eller felar,det är det som gör en starkare och däremed lyckligare,och en erfarenhet rikare.

      Otrohet händer,överallt faktiskt.
    8. Anonym (5 år sedan)
      Visa endast
      Tors 22 okt 2009 16:21
      #48
      Hej TS!
      Lycka till med ditt äktenskap! Min man var otrogen för ca 5 år sedan. Det har varit svårt, men nu kan jag uppriktigt säga att vårt äktenskap är bättre än innan. Mardrömmar och smärta dyker upp väldigt sällan nuförtiden. Så jag vill ge dig hopp. Håll ut, och låt din hustru trösta dig.
      Men det kan vara idé att söka professionell hjälp. Den otrogna parten kan behöva hjälp att arbeta med sig själv för att det inte ska hända igen. Det blev ett par återfall i vårt fall, innan det slutligen upphörde. Nu är jag inte längre orolig, han har jobbat hårt och är mycket mer medveten om vad han gör nu. Dock skulle jag aldrig i livet våga låta honom dricka alkohol, och det vill inte han heller.
    9. Dreamfall
      Visa endast
      Tors 22 okt 2009 20:36
      #49
      Hej du är en omtänksam man hoppas att allt ordnar sig för er .Men låt inte dina tankar cirkulera kring det som hände så de stör dej förlänge .Hälsningar Dreamfall
    10. Anonym (usch och fy)
      Visa endast
      Tors 22 okt 2009 21:13
      #50
      Ts mitt råd till dig
      vill du gå vidare
      vill din partner gå vidare
      då måste ni båda vända blad
      ge varandra löften igen
      och börja om

      du verkar ha mkt känslor
      och verkar må skit av vad som hänt
      Det är helt förståligt

      Mitt råd till dig
      bearbeta det som har hänt
      ev med proffesionell hjälp
      så att du kan gå vidare
      och veta att det är det du vill
    11. Anonym
      Visa endast
      Fre 23 okt 2009 06:04
      #51
      Här är en till som sitter i skiten!
      Min man har varit otrogen i flera omgångar..
      Den sista gången nu så har han byggt upp en realtion på nätet?!:
      Vi ska skiljas..
      Jag kommer aldrig mera acceptera eller förlåta en otrohet..
      Jag kommer heller aldrig mera gå in i en relation där det på något sätt finns en historia av otrohet tillbaka..
      Det är ett rent helvete att gå igenom detta..barnen lider..jag gråter..
      Det ska bli skönt när det är över..

      Hoppas du kan förlåta...jag menar till 100%
      Annars ligger otroheten och gnager i tankarna..

      Inte lätt när hjärtat gråter..
      Jag själv ser fram emot våren..
    12. Gojtan
      Visa endast
      Fre 23 okt 2009 08:31
      #52
      Det är fruktansvärt hur en otrohet kan splittra en familj. Själv har jag svårt för att tro att man älskar sin partner om man är otrogen mot henne/honom. Jag skulle i alla fall ha väldigt svårt för att tro på att jag var älskad om jag blev bedragen och det i sig, skulle göra att jag lämnade min sambo - speciellt om det egna sexlivet i förhållandet skulle ligga på sparlåga. Det skulle vara oerhört smärtsamt och skapa dödsångest utan dess like, men det skulle vara ett ultimatum för att kunna bli hel i mig själv, kunna ha kvar lite självrespekt och börja älska mig själv igen.
      Jag och min sambo ska ha barn vilken dag som helst.

      När man har barn, så ställs man lite i en annan situation, tror jag för då har man ju inte bara sig själv att tänka på. Men jag skulle nog ändå inte klara av att stanna i förhållandet.

      Sex och närhet är en viktig komponent i ett kärleksförhållande för mig - framför allt närhet, och skulle min sambo vara otrogen mot mig, så skulle min självrespekt och mitt självförtroende inte tillåta mig att någonsin vara nära honom igen. Inte för att jag skulle ha ett bra självförtroende alltså, utan pga att jag för alltid skulle tvivla på hans kärlek till mig. Jag skulle dessutom antagligen jämföra mig själv med den person han varit otrogen med, och det skulle varken gynna min självkänsla, mitt självförtroende eller min självrespekt. Deet skulle inte göra mig till någon vidare mamma heller eftersom så mycket av vårat känsloliv påverkar våra barn helt omedvetet.

      Men... jag beundrar er som kan fortsätta förhållandet och ändå tro på kärleken, utan att ifrågasätta er själva och låta det gå ut över ert eget självförtroende och er självkänsla! INTE illa att fixa det!
    13. Anonym (ett år sedan)
      Visa endast
      Fre 23 okt 2009 08:53
      #53
      Gojtan: Jag resonerade precis lika innan vi fick barn och allt hände. Har man en stark känsla för sin familj och ser till alternativen, samt inser att man fortfarande i allt elände älskar sin respektive, så är det svårare att se det svart eller vitt. Sen beror det ju väldigt mycket på HUR allt utspelade sig. Jag hade väl "tur" i oturen, min man mådde psykisk dåligt (post partum depression) och sökte bekräftelse. Det skedde som samtal via dator och till viss del sms under ett par månader, sen träffades de fysiskt EN gång. Jag uppdagade inte det hela förrän efter ca fyra månader, eftersom deras kontakt bröts när vårt andra barn föddes.

      Hade han haft en relation helt vid sidan om (det hade han ju, men jag hoppas ni förstår vad jag menar), ljugit och gått för att träffa henne, så vill jag tro att jag inte skulle kunnat lämna det bakom mig. Men egentligen tror jag numer att jag ändå hade velat att vi skulle försöka övervinna det. Jag VILL ha min familj, jag vill inte vara varannan vecka förälder, jag vill åldras med min man.
    14. Gojtan
      Visa endast
      Fre 23 okt 2009 09:31
      #54
      X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
      Gojtan: Jag resonerade precis lika innan vi fick barn och allt hände. Har man en stark känsla för sin familj och ser till alternativen, samt inser att man fortfarande i allt elände älskar sin respektive, så är det svårare att se det svart eller vitt. Sen beror det ju väldigt mycket på HUR allt utspelade sig. Jag hade väl "tur" i oturen, min man mådde psykisk dåligt (post partum depression) och sökte bekräftelse. Det skedde som samtal via dator och till viss del sms under ett par månader, sen träffades de fysiskt EN gång. Jag uppdagade inte det hela förrän efter ca fyra månader, eftersom deras kontakt bröts när vårt andra barn föddes.Hade han haft en relation helt vid sidan om (det hade han ju, men jag hoppas ni förstår vad jag menar), ljugit och gått för att träffa henne, så vill jag tro att jag inte skulle kunnat lämna det bakom mig. Men egentligen tror jag numer att jag ändå hade velat att vi skulle försöka övervinna det. Jag VILL ha min familj, jag vill inte vara varannan vecka förälder, jag vill åldras med min man.

      Myyyycket starkt gjort, måste jag säga! :)

      Själv hade jag inte kunnat ta i min sambo utan att få ångest. Du måste ha en ganska så bra självkänsla i grunden som fixar detta utan att lägga skuld på dig själv? Just det här med det egna sexlivet är nog viktigt också, tror jag - alltså - hur det varit innan otroheten. Om man själv gått och suktat efter sex men partnern av olika anledningar inte är intresserad och han eller hon sen är otrogen, så tror jag det blir myyyyycket svårt att inte kritisera sig själv. Oavsett, så skulle jag nog ha svårt för närhet över huvud taget efter en otrohet. Sex skulle vara uteslutet.
    15. Anonym (ett år sedan)
      Visa endast
      Fre 23 okt 2009 12:34
      #55
      Jag har nog en hyfsad självkänsla, men det går inte att komma undan att man lägger skuld på sig själv också. Man pratar väldigt mycket, förklarar allt och förtydligar. Vårt samliv hade varit ganska begränsat länge, pga barn (komplikationer efter förlossningen med första barnet, sen visade det sig att hon var en riktig liten närhetsjunkie), så visst mådde jag väldigt dåligt i början. Men har man en god relation i grunden och pratar om hur det kunde bli som det blev, så hjälper det mycket. Sen var det nog så att i början gick jag vidare i chock, kunde inte reagera, sen valde jag att försöka för barnens skull. Men ganska snart insåg jag att jag inte ville förlora honom heller, det gjorde bara så ont att tro att han inte ville ha mig. (Det trodde han inte själv heller i början, vilket är ett vanligt tecken på depression.) Vi hade en otroligt jobbig period under ett drygt år (egentligen längre tid) innan det här hände, och hade börjat leva våra liv ganska parallellt pga allmän trötthet och tidsbrist. Det var säkert en ganska klassisk situation för småbarnsföräldrar på många vis.

      Nu är det faktiskt så att sexbiten är betydligt bättre än någonsin. Vi har ett annat intresse för varandra, jag har släppt gamla hangups och efter andra barnet så är jag en av de som känner allt mycket mer och kan njuta på ett annat sätt. När vi till slut kommit dithän att vi närmade oss varandra sexuellt, så hade jag längtat efter honom så länge. Och för honom var det en rejäl nytändning, eftersom hans bristande sexuella intresse för mig när han mådde som sämst var en av anledningarna till att han trodde att vi inte skulle överleva som par. Det berodde uteslutande på hans depression. Vad som är svårast nu är inte det, utan att jag helt enkelt är jättekänslig för alla eventuella tecken på att han inte mår bra, och på att han inte söker min närhet. Jag har ett stort bekräftelsebehov nu, och vill ha närhet hela tiden. Dock är han väldigt följsam, och så länge kommunikationen funkar så mår vi bra. Ska faktiskt bli spännande att se hur vi har det om tio år, det trodde jag inte för ett år sedan. När det var som värst, önskade jag att han skulle dött istället för slutat att älska mig. Hade det varit så, hade jag kunnat ta mig igenom sorgen och lämnat det bakom mig. Dessutom gått vidare utan risk att förlora den dagliga kontakten med barnen. Blotta tanken på att inte få vara tillsammans med dem varje dag, gjorde att jag inte kunde andas. Jag var livrädd, och det skapade den värsta ilskan - utan tvekan.
    1. «
    2. ‹
    3. 1
    4. 2
    5. 3
    6. 4
    7. 5
    8.  
    9.  
    10. ›
    11. »
Gå till toppen av sidan

Svara i tråden:

Du är inte inloggad, du måste vara inloggad för att svara på inlägg eller starta trådar!

Logga in här!
Laddar...
Du har loggat in med Facebook Connect,
för att gå vidare måste du välja ett användarnamn.
Användarnamn
Hämta min profilbild
Fortsätt
Inte medlem? Logga in för att starta trådar eller skriva inlägg i forumet.
Logga in snabbt och anonymt
med ditt Facebook-konto
eller
E-post:
Lösenord:
Logga in automatiskt på denna dator
Logga in
Glömt ditt lösenord?

Innehåll

Vi rekommenderar

Testfakta Stort test av febertermometrar.

Gravidkalendern Följ graviditeten, vecka för vecka.

Min förlossning Allt om andras förlossningar.

Fråga experten

BarnmorskanStäll din fråga

Barnmorskorna Jenny och Aleksandra har lång erfarenhet. I samarbete med Pampers.

BVC-sköterskanStäll din fråga

Carmen och Helena är BVC-sköterskor på Lillugglans BVC. 

FörlossningsrädslaStäll din fråga

Lena är förlossningsspecialist. I samarbete med Ekens barnmorskemottagning.

Missa inte ANNONS

Sverigemamman 2011

En rapport från 9000 svenska mammor

Maximera din pension.

Carina Blomberg är trygghetsekonom på AMF och svarar här på dina frågor om pension.

  • Startsidan
  • Forum
    • Mina favoriter
    • Mina trådar
    • Info & Regler
    • Nytt inlägg
    • Medlemsgrupper
    • Kategorier
    • Allmänna rubriker
    • Adoption
    • Fråga experten
    • Förälder
    • Gravid
    • Känsliga rummet
    • Medlemstrådar
    • Pappagrupp
    • Planerar barn
    • Sex & samlevnad
      • Senaste inläggen
      • Föräldraskap
      • Homo/bi/trans
      • Könssjukdomar
      • Leksaker/hjälpmedel
      • Minskad lust
      • När man inte vill
      • Otrohet
      • Sex & graviditet
      • Sex & Sånt
      • Sex efter förlossning
      • Skydd
      • Smärta/Obehag
      • Ställningar
    • Svårt att få barn
    • Änglarum
  • Min förlossning
  • Testa dig själv
  • Gravidverktyg
  • Första tiden hemma
  • Lekliv
  • Faktaguider
  • Bloggar
  • Galleri
  • Medlemmar
  • Medlemsgrupper
  • Planerar barn
  • Väntar barn
  • Förälder
  • Matliv
  • Resliv
  • Fråga experten
  • Chattliv
  • Köp & Sälj
  • Shoppingguiden
  • Tävla & vinn
  • Testpanelen
  • Hetaste debatterna
    • Fler som skrattar och tjockisars klädval?
    • Kom hem från jobbet, hittade mannen med HANS ex! :'(
    • Ge mig EN bra anledning till abort
    • Sexuellt svartsjuk på våran katt
    • Min dotter stal massa godis från affären!
    • Gett min son fel ersättning i 3 veckor!!!!!
    • Hur ser soc på detta? Långt
  • Mest lästa bloggarna
    • Anna's blogg
    • Mama Elle
    • Antitanti i Vitabergen, södermalm
    • Mina diktkort
    • Från cup till dl
  • Mest sedda klippen
    • MOV09244.MP4

INNEHÅLL

Forum
Allmänna rubriker
Adoption
Fråga experten
Förälder
Gravid
Känsliga rummet
Medlemstrådar
Pappagrupp
Planerar barn
Sex & samlevnad
Svårt att få barn
Änglarum
Avdelningar
Planerar barn
Väntar barn
Förälder
Matliv
Resliv
Fråga experten
Köp & Sälj
Shoppingguiden
Tävla & vinn
Testpanelen
Bloggar
Hem & Fritid
Hälsa & Vård
Kultur
Media
Personligt
Politik
Samhälle

Galleri
Bildduellen
Bilder
Video
Faktaguider
Astma och allergi
Barns hälsa
Barnsjukdomar
Bli med barn
Cancer
Graviditet
Kvinnors hälsa
Sex
Övrigt
Fråga experten
Allergiexperten
Barndietisten
Barnmorskan
Barnpsykologen
BVC-sköterskan
Fråga Försäkringskassan
Förlossningsrädsla
Förskolepedagogen
Parterapeuten
Pensionsrådgivaren
Sexologen
Träningsexperten
Information
Om Familjeliv
Annonsera
Kontakt
Info & Support
Säkerhetspolicy
Om cookies
Om Familjeliv Annonsera Kontakt Info & Support Säkerhetspolicy Om cookies
© 2003-2012 - All rights reserved     Familjeliv Media AB     Valhallavägen 117 K     SE-115 31 Stockholm