Kan ett förhållande överleva otrohet? Del 8

Jag vägrade beröring och kroppskontakt totalt i 2-3 månader. Han fick inte ens se mig naken. Detta tror jag ledde till att han (som valt bort mina närmanden i 9 fall av 10) blev så frustrerad. Han började drömma, och prata sex och vi hade någon gång sex bredvid varann men inte med varann, om du förstår. Detta tände oss båda och vi började diskutera hur vi skulle göra. Vi åkte iväg utan barn och bodde på hotell 2 nätter och hade innan bestämt oss för att försöka ha sex. Vi hade också bestämt att det var ok om det inte funkade men att det var värt ett försök.

När vi skulle börja så låste det sig totalt för mig och vi gick ut på stan och tog en öl istället och pratade om våra känslor. Sedan försökte vi igen och denna gången funkade det. Men, jag ville inte göra något på samma sätt som förut innan otroheten, alla gamla mönster skulle bort och det var min man lite förvånad över. Såklart grät jag efteråt och var jätteledsen, men han höll om och det kändes så bra.

därefter har vi varit noga med att inte tappa bort oss och vi har aldrig låtit det gå längre än en vecka mellan gångerna. Vi planerar (tråkigt kanske) in sex om det inte händer spontant, och bara man kommer igång så blir det ju bra, alltid. Förut hade vi sex 8-10 ggr./år, nu kanske 5-8 ggr./mån. så det är en jätteskillnad!

Jag tror sex är ett bra klister och jag skulle råda er att jobba på att få till det, det mår hela förhållandet bra av. Det är värt en ansträngning även om det känns jobbigt i början.

Anonym (en till):

Jo jag vill ju verkligen att det ska funka och vi har ju haft sex efter att allt uppdagades.. annars hade jag ju inte haft yngsta monstret ;) Jag är dessutom ganska så resonable och förstår självklart att jag inte kan förvänta mig att vi har sex 4 gånger om dagen som man hadde när man var nykär ;) Till en början nöjer jag mig med om vi kanske skulle kunna få till det en gång i månaden.

Jag vet bara inte hur jag ska få med mig honom. Han vill inte ha sex på morgonen för det tycker han inte är så fräsht, han vill inte på kvällen för då ska ju annat hinnas med, dator, tv, prata igenom dagen som varit, kanske käka något. Sen blir ju klockan mycket och så känner han att han inte vill göra något hafsigt 5 minuters så då får det vara..

Men tänk om man iaf kunde få nått 1 gång i månaden.. det är målet :D

Jag har följt er nu sedan start av ren nyfikenhet och sedan sexbiten kom upp måste jag kommentera en grej.... Man kunde ju tro att det liksom var bra sex och så åtminstone men inget verkar stämma utan ni verkar bara ha svårt att gå vidare och stannar således kvar hos mannen och kämpar kämpar kämpar.... kanske är ni envisa? Hoppas för er skull att det är värt det! Jag tycker dock att livet inte bara ska vara alljämnt grått och kämpigt!

Efterfrågar lite självrespekt.

synpunkt - Vi har haft ett bra sexliv. Och när vi väl har sex är det grymt bra med.  Men just nu har vi kommit in i någon dålig rundgång där han tror att allt måste leda till sex, som ska vara i flera timmar. Han vet om att jag i början mådde dåligt av att han var nära mig men det har ju släppt och jag har visat honom många gånger att jag är redo att försöka köra på igen. Jag har även satt mig ner med honom och pratat om att jag vill att vi får det att funka igen. Men just nu är det något som har spärrat fast det börjar släppa. Igår var andra kvällen av 2 sedan vi pratade senast som han självmant kom och la sig i soffan hos mig och pratade och mös och sen när vi väl gick och la oss så kom han självmant och kröp upp hos mig och höll om mig.
Det är ju sedan inte enbart jag som kämpar i förhållandet utan sambon med. Han har ju visat att det han gjorde verkligen var ett misstag och att han är villig att göra allt för att försöka reparera den skadan han gjort. Hade inte han visat att han var villig att göra allt för att få det att funka hade jag lämnat. Jag har familj och många vänner som vet om allt som har hänt och som ställer upp om jag skulle känna att nä det här funkar inte. Vi har pratat många gånger om att gå isär men vi vill inte det för vi älskar varandra fortfarande trots allt som hänt.

Igår var vi på föräldramöte och det kändes så skönt för vi skämta och dummade oss på vägen och hade snöbollskrig och pussades och kramades och det var LÄNGE sedan han var så. Han tog min hand dessutom när vi skulle gå in i rummet och det kändes så skönt för det kändes lite som att han ville visa att "titta hon är med mig"

Han sa igårkväll att han tycker det är så skönt att jag verkar må så bra nu och han tycker att det är skönt att jag är glad och inte bekymrad och går och tänker och snurrar och har mig. För han vet inte hur han ska vara och agera runt mig då för han vill inte trampa mig på tårna och göra saker värre. Men när han nu märker att jag mår bra och är glad så kan han vara sig själv och sitt gamla jag. Och det är ju bra för då blir ju jag glad och mår bättre när han inte verkar konstig :D

Detta låter säkert jätte konstigt.
Och vet inte om jag får vara med i denna tråden..

Men jag var tyvärr otrogen mot min man för snart 3 år sedan.
Eller..
Svårt att förklara.
Jag ser det inte som att jag var otrogen.

Har varit medom grova sexuella övergrepp i yngre år som förstört min kontroll över min kropp och mina känslor.
För mig är sex vidrigt och jag har det bara om jag känner mig tvungen.
Har haft perioder då jag känt mig tvungen att ha sex med killkompisar för att duga åt dom.

Känner mig så värdelös som person..
Jag kan inte säga nej..

Så vet inte om det räknas som ren otrohet eftersom jag gjorde det fast jag inte ville..

Hoppas ni förstår.

Synpunkt: Detta med självrespekt och mitt eget värde har varit en stor stöttesten för mig som jag funderat fram och tillbaka på. Vi har även jobbat mycket både hos fr och hos min kurator med just detta ämnet, och det är verkligen inte lätt att förklara.

Men jag liksom många andra älskar fortfarande min man även om jag hatar det han gjorde. Och jag har lagt precis allt ansvar hos honom för detta, och ställt rätt hårda krav om jag över huvudtaget skulle stanna kvar. Och jag känner att han försöker och jobbar han med, annars hade jag aldrig stannat.  

Jag hade inte tolererat att inte få ta upp ämnet, eller skrika och gråta hur mycket jag ville. Men det är samtidigt lätt att sitta med bara lite information om andra här i tråden, vi vet ju inte allt, vi kan bara finnas här som ett bollplank för varandra och stötta så gott det går. Det kanske finns andra faktorer med i deras liv som vi inte vet. Jag kan bara berätta om hur det är för mig, och om det kan hjälpa någon annan så är det bra. För mig har livet blivit mer grått än rent svart/vitt efter detta och det kan vara antingen bra eller dåligt. Men jag lever idag ett b ättre liv än innan otroheten på många sätt, MEN det finns fortfarande demoner kvar emellanåt. Jag vill att allt bleknar, och hoppas att det blir så.

I mitt förra förhållande var min dåvarande tjej otrogen. Hon lämnade mig för en kollega på sitt jobb. Jag höll på att dö kändes det som. Viktminskning, gråtattacker varje dag i ett år, två års terapi, självmordstankar och sjukskrivning. Nu några år senare, när jag läser den här tråden så inser jag att det nog var bäst som skedde. Att det var tur att hon verkligen blev kär i han den andra och klippte allt och gav sig av.

 

När ni beskriver hur ni ”kämpar” tillbaka era förhållanden blir jag orolig. Hur ska ni någonsin kunna ha fungerande förhållanden efter modellen att ni för alltid ska behålla en trumf och att han för all framtid ska bevisa sig och kräla och be om förlåtelse? Ett förhållande måste ju vara jämnt? Det måste ju bygga på att båda ger och tar hand om den andre och att båda kan säga vad de behöver för att må bra?

 

Jag skulle aldrig ha kunnat göra det min dåvarande gjorde mot mig, tror jag, men jag tror ingen i längden kan leva i ett förhållande helt på den andres villkor. Oberoende av hur gravt man har syndat själv. Och vad är meningen? Vem blir glad? För vem gör det nytta?

 

Det är där ett av dom stora tunga sakerna ligger på oss som blivit utsatta för otroheten. Det är viktigt att inte sätta i system att använda "trumfkortet" Visst behövs det i början för att man ska komma någonstans i tilliten. Där är det viktigt att föra en öppen dialog så att båda parterna vet vad som gäller. Kan man inte sluta att älta och fortsätta att påminna och skylla på den otrogna så har man svaret framför sig. Då kan man inte gå vidare tillsammans. Jag vet inte hur det är med dom andra men jag använder det sällan numer till att beskylla och få sambon att må dåligt. Jag nämner det i samband med att jag mår dåligt. Eller om sambon undrar hur det är och om det då i det fallet är det här som gnager mig. Jag känner själv att jag inte har något behov av att älta längre och mår dåligt när jag gör det. Sambon vet om att jag vill att han ska säga till mig när han tycker det är dags att lägga av med "trumfkortet" men han säger att han känner inte att han behöver säga något för han känner själv att det mattas ut. Han är medveten att det är något jag behöver få ut ur kig och kroppen och att det kan ta ett tag. Men vi är båda överens om att det självklart en dag måste sluta helt annars kan man inte leva tillsammans på lika villkor. Sambon säger till när han inte mår bra och då försöker vi hitta en mellanväg som fungerar för oss båda. Och jag kan faktiskt säga att vi idag funkar mycket bättre som par (om man bortser från sexbiten, men där är det nog har jag kommit fram till den vanliga vardagsstressen som spelar stor roll). Vi är framför allt medvetna om varandras och våra egna brister och vi kan prata om det. Jag tror att man som par måste sätta någon gräns att "nu får det vara nog - nu måste man släppa det här eller så får vi gå ifrån varandra" men att båda parter även måste vara medvetna om att allt inte löser sig om en natt, man får hitta en gemensam rimlig tidsplan på hur länge det är värt att ge det ett försök.

och av någon anledning försvann mina radbrytningar..

Exact! Man hade kunnat tro att jag var du, stämmer till fullo.

Livet går vidare för mig, om det är bra eller dåligt vet jag inte, jag känner bara att jag måste här i från. Min man fattar inget, totalt hjärndöd.
ett stort problem jag fått är att min man springer omkring och beter sig som nyförälskad. Lite irriterade och jobbigt. När han vill pussas och jag stöter bort för ibland känner jag sådant obehag, fattar han inte alltid förrän jag får ryta till, så tråkigt att behöva göra det.
När vi har sex, (vilket sker ibland, lusten finns där ändå) måste jag tvinga honom att använda skydd. Jag har inget själv då jag inte vill tillsätta mer skräp i min kropp längre.
Men min man vill göra mig gravid, igen. Han vill ha fler barn med mig, bra eller dåligt.

Jag vet inte vilken fot jag skall stå på, jag behöver vara från honom ett tag men har ingen stans att ta vägen, det är så frustrerande. Han behöver bli av med mig ett tag så han får "känna" på vad han gjort, och även börja bete sig som en man och inte an lat tonåring.

Här vill jag hålla med en till; det är verkligen inte så att jag ska leva med någon sorts trumf på hand i all framtid. Och jag tror också på dina ord om att ge och ta om hand i ett fungerande förhållande. Så vill jag ha det!

Men jag tror också på ansvar och konsekvenser! I min värld måste man ta ansvar för det man gjort och ta de konsekvenser det för med sig när man gjort någon annan så illa.

Här tycker jag att det är hans ansvar att göra allt för att jag/vi ska må bra igen. Men det är också mitt ansvar att se till att detta inte ältas, vilket jag faktiskt inte tycker att jag gör. Vi kanske tar upp ämnet någon gång/månad och då när något kommit upp som påminnt....När det bleknar kommer det att bli ännu mer sällan.

Måste komma med en synpunkt till; tror nämligen att det inte handlar om att en person - den otrogne - ska vinna den andres förtroende och gottgöra utan om två viktiga frågor den bedragne/a måste ställa sig... för oavsett vad som har hänt är du och din partner fortfarande samma personer och ingenting kan ändra nuet - det är det ni har tillsammans. Vad som varit det har varit och framtiden kan ingen sia om. Ingenting partnern gör kan göras ogjort men dock finns ett val som är en förutsättning för bättring att rikta fokus till dig/er och nuet som ju gäller båda. Detta tror jag är viktigt samt följande centrala frågor:


1. Självrespekt eller ej så är ju frågan om otrohet någonsin är förlåtligt? Är det så för dig dvs. förlåtligt, kanske man kan behålla självrespekten, förlåta och gå vidare tillsammans. Vill man inte förlåta men ändå stannar kvar så förlorar man självrespekten och måste bryta anser jag.

2. Avseende förtroende så är ju frågan om man efter förlåtelse och att man bestämt att gå vidare tillsammans kan "förstå" otroheten i den bemärkelsen att man kan fortsätta lita på sin partner igen, återfå förtroendet.

Jag skulle nog ha jävligt svårt för båda så jag beundrar er som klarar av detta.

Min sambo var otrogen mot mig. Tack och lov INNAN jagvart gravid. Ja visste det egentligen hela tiden, men han förnekade ständigt. Ett halvår senare kom allt fram genom henne, hans Ex.

I tre dagar låg jag bara i sängen och sov, grinade eller stirrade upp i taket. Klev endast upp för att gå på toa nån gång, varken åt eller drack. Jag pratade inte med honom, klarade inte av att han tog i mig. Dom hade sex i vår säng.

Men på nått sätt.. Så trots sveket så kände jag att det var skönt att ha fått det bekräftat. På såvis kunde jag gå vidare och släppa det där. I efterhand borde jag kanske lämnat honom, för dte varen tuff tid därefter och jag blev dessutom gravid i samma veva. Samtidigt är jag glad att jag stannade, annars hade jginte haft mina barn. Det är 3 år sedan detta hände, och även om ärren alltid kommer finnas kvar så tycker jag inte otroheten påvärkar oss nu.

Jag har hel enkelt bestämt mig för att lita på honom. Skulle han vara otrogen igen så ryker han. Då kommer jag inte tvivla en sekund. Trots barnen. Men tills dess tänker jag vara lycklig och leva i nuet.

Har suttit och läst i den här tråden... Fick veta igår att min sambo varit otrogen med en gemensam bekant till oss. Jag har aldrig varit så förbannad i hela mitt liv, och nu har det gått ett dygn och det känns som att han har förstört hela mitt liv. Jag mår illa, kan inte äta, jag vill bara döda honom. Vi har ett barn som inte hunnit fylla ett år än och vi skulle börja jobba på nästa barn till sommaren. Vi har haft det ganska dåligt sista halvåret men han har inte velat prata med mig, han har pustat och stånkat och stönat de gånger jag försökt prata, himlat med ögonen när pustandet inte räckt till. Men att gå skilda vägar har inte funnits i min värld, jag har tagit upp familjerådgivning som en väg att gå men han var inte intresserad. Och nu det här.

Rationellt så vet jag att jag borde lämna honom. Han har förstört vårt förhållande och jag kan inte för mitt liv se att tilliten någonsin kan byggas upp igen. Jag har slagit honom, skrikit åt honom, jag blir rädd av min egen reaktion. Just nu känns det som att det kan bara bli hat av det här. Vi pratade igår kväll och efter det kändes det helt kört. Det var väl mest jag som spydde galla visserligen, men han var så passiv att det kändes som att han gav upp för länge sedan. Idag lät det som att han vill bli förlåten och fortsätta med mig. Men jag orkade inte ta en diskussion idag igen, jag är fullkomligt slut i både kropp och själ. Diskussionen tas imorgon istället.

Det är inte första gången det händer. Han gjorde en liknande grej för 4 år sedan, om han hade sex då eller inte vet jag inte och kommer heller aldrig att få veta. Jag valde att tro på honom och det tog lång tid att lita på honom igen. Nu känns det som det aldrig kommer gå att återställa.

hateful: välkommen hit till oss. Även om jag blir lika ledsen varje gång det kommer någon "ny".

Jag tror att vi alla vet precis hur du har det just nu och vilken vånda, ångest och panik du har inom dig.

Du säger att diskussionen om er framtid kommer idag (i morgon?) men jag tycker verkligen inte att du behöver bestämma dig just nu, just här. Detta är en livskris och jag brukar råda alla nya till samtalsterapi då jag själv fått väldigt god hjälp.

Vi går både hos fr och hos varsin kurator genom vårdcentralen och det har varit jättebra!

Nu måste du bara fokusera på att överleva dag för dag. Styrkekram till dig!

Hej!
Ser att tråden snart stänger så jag har öppnat en fortsättning, del 9.
Hoppas ni följer med dit.

www.familjeliv.se/Forum-9-202/m51363067.html