Trodde aldrig att jag skulle vara den som skulle skriva ett inlägg om otrohet. För ca tre veckor sedan konfronterade jag min sambo sedan 10 år. Jag "råkade" hitta en konversation i hennes mobil som inte gick att missförstå. Jag pressade henne att säga sanningen och under ca 4 månader hade hon haft ihop det med en av hennes kollegor på jobbet. Fick riktigt ont i bröstet, pulsen på max och började gråta. Hoppade in i bilen och stack iväg. Vi har ju två barn tillsammans också ett som går i skolan och ett som går på dagis.
Vi har kunnat prata om det och har också gått på familjerådgivning då båda ville det. Det som har kommit fram är att det var en flört från bådas håll som spårade ur, minst sagt. Hon har verkligen visat att hon ångrar alltihopa och vill vara med mig. Nu så här i efter hand förstår jag att det har varit något som hon har funderat på när jag har sett att hon har mått dåligt sista tiden. Känner mig så lurad. Varför kunde hon inte säga till mig direkt när det hände? Hon säger att det inte finns några känslor kvar för han och hon hade velat avslutat det tidigare då det inte alls blev/var som hon trodde, jag har dock svårt att lita på det.
Den här mannen har själv sambo med barn och visste om våran situation, hur fan tänker man då? För tydligen är det han som har varit den som har drivit på mest och velat träffas mer ofta.
Bara några dagar efter avslöjandet kände jag att jag vill försöka lappa ihop det här och det vill min sambo med. Så här tre veckor efter så känner jag att det kanske går och vill verkligen försöka. Det som jag för tillfället stör mig mest på är ilskan både mot min sambo men kanske mer mot hennes kollega. Jag känner att jag borde ringa upp hans sambo och tala om allting för henne. Att hon lever i en lögn som jag har gjort. Öga för öga och tand för tand. jag vet att det kanske är fel men jag kan inte låta bli att tänka på det. Hur har ni andra gjort som varit i denna sits?
