"Lukas och jag vill ge hopp"

Pernilla75, eller Pernilla Lindquist som hon egentligen heter, drabbades av bröstcancer när hon bara var 28 år. Beskedet kändes som en dödsdom, men Pernilla var beredd att kämpa. Kämpa för att få vård, kämpa för att överleva. Och hon klarade det. Men sjukdomen hade lämnat en otäck biverkning - risken fanns att Pernilla blivit steril. Här berättar Pernilla själv hela historien - från sjukdomsbeskedet till mammalyckan.

"När jag fick mitt bröstcancerbesked den 17 augusti 2004 rasade min värld samman. Jag har aldrig tidigare upplevt en sådan dödsångest. Dagen efter beskedet ville jag och maken tänka på roligare saker så vi åkte in till Liseberg. När vi skulle åka hem igen kunde vi snabbt konstatera att min bil blivit stulen. Psykbryt modell större! "Inte nog med att jag har bröstcancer, sno min bil också era jävlar", skrek jag ut på parkeringen. So what ifall folk tittade, jag skulle ju ändå dö snart.

Det hela började på sommaren 2004. Jag var då 28 år. Efter en varm grillkväll i juli klädde jag av mig och kände en knöl, nästan vid bröstbenet, i mitt vänstra bröst. Efter att snabbt ha konstaterat att jag inte hade en likadan knöl i mitt högra bröst ropade jag på maken som också fick känna efter. Vi kom fram till att jag borde få knölen undersökt.

Jag började med att ringa mödravården som hänvisade till vårdcentralen, ringde vårdcentralen som hänvisade tillbaka till mödravården. Vårdcentralen klämde till slut fram att jag skulle ringa bröstmottagningen på Mölndals Sjukhus (har idag flyttat till Sahlgrenska). Döm om min förvåning när kvinnan på bröstmottagningen säger till mig att jag var så ung så det var säkert inget farligt och jag behövde minsann inte oroa mig. - Då vill jag få det konstaterat att jag inte behöver oroa mig, var mitt svar. - Vi har inga tider förrän om flera månader, fick jag till svar. - Nähä, och vad tycker du att jag ska göra då, frågade jag. - Ja, du kan ju alltid ringa Axessakuten. Så det gjorde jag!

Ibland funderar man på hur sjukvården är funtad. Bröstmottagningen, som definitivt borde veta bättre, skickade mig bokstavligen talat rätt in i döden om jag trott på vad kvinnan sa till mig och inte fått bröstet undersökt. Men på Axessakuten tog det 55 minuter och sedan hade jag blivit inskriven, pratat med en sköterska, blivit undersökt (palpation), fått en remiss för mammografi, ultraljud och punktion samt fått en tid för dessa provtagningar en vecka senare. Hoppet är alltså inte helt ute för svensk sjukvård, den är bara lite seg i starten.

I september 2004 genomgick jag en tårtbitsoperation och det konstaterades att jag inte hade någon spridning till lymfan. Jag började så smått inse att jag kanske inte alls skulle dö. Kämpa för livet blev min inställning! Än så länge levde jag, Herr Cancer skulle inte knäcka mig!!

Efter operation blev det 6 x FEC (cytostatika/cellgift) vilket var det värsta jag någonsin upplevt. Efter första behandlingen sov jag i tre dygn. Efter den andra blev jag helt speedad och kunde inte sova alls. Sedan tappade jag håret, mådde illa, åt massor men blev ändå väldigt smal, doftsinnet ändrades och vissa lukter kan än idag få mig att bli illamående. Därefter var det dags för strålbehandling och 33 strålningar senare hade jag ett mörkt lila/rött vänsterbröst och läkaren på Jubileumskliniken berättade att det var första gången i hans karriär han sett en sådan strålskada. Tack för den... Klarade mig ändå från öppna sår och annat elände som drabbar många i samband med strålning. Efter några veckor hade såväl svullnad som färgen försvunnit så numera ser jag bara lätt solbränd ut på en ruta över bröstet.

Vid första återbesöket på mammografin 12 månader senare hittades en knöl i mitt högra bröst. Efter många turer, telefonsamtal och veckor av väntan kom så beskedet på makens födelsedag. Allt var OK!

2007, två år efter cytostatikabehandlingarna, anses medicinerna ha lämnat kroppen och vi skulle återuppta den fertilitetsutredning vi fått lägga på is några år tidigare. Men livet tog en annan väg. Vi skilde oss! Ett gemensamt beslut som växt fram under åren som gått.

Ett tag senare dök en gammal vän upp på Facebook, vi började umgås och några månader senare flyttade vi ihop. Eftersom han har barn sen tidigare så planerade vi inte att försöka få några egna, men en morgon möttes jag av ett väldigt blått streck på ett graviditetstest. Jag var gravid!

Jag begärde ett samtal med kirurgen som opererat mig och han berättade att eftersom min cancer inte var hormonell, så borde en graviditet inte påverka sjukdomen. Det var dessutom väldigt positivt att jag kunde bli gravid eftersom man kan bli steril av cancerbehandlingen. Jag och min sambo diskuterade riskerna, i värsta fall kunde han bli ensam förälder, men vi valde att lita på min kirurg. Den 26 april 2009 födde jag en liten son - Lukas - och det var den mest fantastiska dagen i mitt liv. Eftersom jag riskerat att bli steril kändes det smått overkligt att jag faktiskt blivit mamma. Men där var han, liten (46 cm, 2500 gram) men naggande god och han var min. Helt underbart!

Ett nytt orosmoln finns dock fortfarande i tankarna. Min mamma fick också bröstcancer, 52 år gammal. Beslutet att göra en ärftlighetsutredning var inte svårt att ta. Grävandet efter släktingar pågick under våren och nu har vi äntligen fått en tid till cancergenetiska mottagningen i slutet av oktober. Om det visar sig att vi bär på ärftlig cancer så tvekar jag inte en sekund att operera bort mina bröst i förebyggande syfte. Med direktrekonstruktion så hinner jag inte ens sakna dem. Att jag födde en son var på sätt och vis en lättnad. Pojkar kan också drabbas av bröstcancer men risken är avsevärt mindre.

Nu har det gått fem år sedan jag fick min diagnos och jag anses vara utom fara. Risken att jag får bröstcancer är lika stor för mig som för någon som inte haft det tidigare, såvida jag inte bär på en ärftlighetsgen vill säga. Cancern känns mest som ett avlägset, ont minne. Ett minne som lärde mig otroligt mycket om mig själv, vad jag värderar i livet och vad som egentligen är viktigt. Jag och Lukas kanske kan förmedla lite hopp. Livet tog ju inte slut. Det har i själva verket nyss börjat!"

/Pernilla75