Hej!

En dag kommer kanske jag och min pojkvän faktiskt skaffa barn. Både han och jag vill, men resan mot det målet är knappt påbörjad. Trots det befinner jag mig i ett skede i livet där längtan är stor, viljan att fokusera på något annat än min egen utveckling och jobb känns central samtidigt som att jag mer än någonsin gör det jag vill göra både när det gäller vänner och karriär. 

Jag är 31 år nu. Är det en ålder? Vissa av mina vänner är betydligt mycket äldre än jag och andra är mycket yngre. Ålder är nog till viss del bara en siffra, precis som det sägs. Däremot tror jag inte att det är åldern som utgör livet utan snarare upplevelserna och tankarna kring dem. Slutligen är det nog också lärdomarna och insikterna som har betydelse för vem man är, var man vill och ur man utvecklas. I alla fall för mig. 

Vissa händelser har nog spelat mer roll än andra för mig, eller i alla fall påverkat mig mer. Dels är jag adopterad från Sri Lanka, uppvuxen i en typisk arbetarförort till en medelstor stad med Stockholmskomplex. Har haft mina första sexuella erfarenheter framtvingade av en något år äldre tjej långt före min pubertet. Fortsatte dessa sexuella möten långt efter det att jag blivit man, under samma förhållanden. Jag påbörjade lärarutbildningen och läste den i nästan fyra år, var sektionsordförande och var ledamot i fakultetens anställningsnämnd  innan jag insåg att jag hade andra drömmar att uppfylla. Insett att jag är en förlorare. Har lämnat ett förhållande som präglades av fysisk och psykiskt misshandel och skaffade ett nytt liv genom att jag flyttade till London för att komma bort från mitt gamla. Har inlett en rad djupa relationer och ännu fler ytliga, behållit vissa och brutit andra. Blivit osams med min bästa vän, brutit kontakten och återupptagit den med mycket gott resultat. Har arbetat på en arbetsplats där jag blev hyllad och hånad om vartannat. Avslutat en anställning utan att ha ett nytt jobb. Har en familj, vänner och en pojkvän som jag älskar. Har blivit erbjuden pengar för sex av personer jag inte känner, varit på bastuklubb och låtit ganska många personer få suga av mig. Har en arbetsgivare som ser min potential och som tror på mig mer än jag själv gör emellanåt. Och… trots det här så är jag en relativt sund person, har goda värderingar och inte minst, jag har lärt mig en massa av mina erfarenheter.

Någon gång händer det att jag berör det jag beskriver ovan, men oftast inte. Detta trots att det ligger många känslor och reflektioner bakom det mesta som jag upplever och är med om. För mig är det som har varit just erfarenheter och sådant som gör att jag förstår mig själv och andra lite bättre. Det är i alla fall min förhoppning. Jag ser inte mig själv som någon misslyckad person, inte som ett offer och inte heller som hjälplös. Istället ser jag att jag har ett val och att jag aktivt bestämmer var jag vill i livet. Det är ibland lättare sagt än gjort.

Vi hörs – det är min förhoppning.