Svärföräldrarna skvallrade: "Så j*vla svårt att hålla tyst om saker"

I tråden "Svärföräldrarna skvallrar" på Familjeliv.se berättar en anonym trådstartare (TS) om ett svek från svärföräldrarna. TS är tidigt i sin första graviditet och har enbart berättat för sina föräldrar och för svärföräldrarna. Trots att de lovade att vara tysta berättade svärföräldrarna för en ingift släkting, som TS avskyr och som försöker komma mellan henne och hennes partner. TS avslutar sitt inlägg med orden:

– Ångrar att vi berättade för svärföräldrarna och jag känner mig så jäkla besviken. Varför har folk så jävla svårt att hålla tyst om saker dom VET att dom inte ska berätta?

"Människor gör fel hela tiden"

I tråden menade några att TS var för hård mot svärföräldrarna och att hon skulle förstå att de är glada för hennes skull:

– Människor gör fel, hela tiden, ingen av oss är perfekt. Jag tror inte att svärföräldrarna berättade för den ingifta släktingen av ren ondska. De gjorde fel, men kan någon av oss ärligt säga att man aldrig gjort fel mot en annan människa. Kasta första stenen.....

Från forumet: "Vi är vegetarianer men tvingas göra köttbullar till jul"

"Vuxna människor borde ha tillräcklig kontroll"

De allra flesta höll dock med TS om att svärföräldrarna betett sig illa och att hon hade all rätt i världen att vara förbannad:

– Håller med dig TS. Det är, i min bok, faktiskt direkt respektlöst att berätta vidare om man har fått något i förtroende (vad det handlar om man fått i förtroende är irrelevant). Hade detta hänt mig att jag gett något i förtroende och personen berättat det vidare så hade jag aldrig gett han/hon ett nytt förtroende igen.

– Fast alltså, att skylla på att "det bubblade väl bara över" fungerar väl om det gäller typ en treåring. Vuxna människor borde ha tillräckligt med kontroll över vad sina handlingar och respekt för TS och hennes man för att kunna hålla det för sig själva ett tag.

– Men betyder det att man inte har rätt att känna sig ledsen och besviken när folk sviker ens förtroende? Vilken värld är vi på väg mot om det är det man ska räkna med? Självklart var det inte av ondska, men jag tycker man ska tänka ett varv till när man blivit delgiven känslig information. Det kan man faktiskt kräva av vuxna människor.

FRÅN FORUMET: "Kan man nekas ledigt över jul?"

Många känner igen sig

Andra delade med sig av sina egna erfarenheter, och de var inte enbart positiva:

– Första graviditeten berättade vi för svärmor i vecka 9 och jag började blöda några dagar senare. Hon valde ändå att berätta för sambons bröder och morfar fastän vi bestämt sagt att vi inte vill att de ska veta något. Var aningen sur på henne efter det så de andra gångerna har hon fått veta om graviditeterna först efter KUB-testet i vecka 13.

– Berättade för min mamma när jag nyss fått reda på att jag var gravid när hon skulle skjutsa mig till ungdomsmottagningen (där jag skulle göra abort). Hon gick glatt och berättade på jobbet, för vänner, för mina syskon och släktingar att jag var gravid men funderade på abort. Lagom kul när man som 20-åring mår skit och hela livets har vänts upp och ner. Hur som helst behöll jag barnet och mamma var då den sista som fick veta när vi väntade barn nummer 2.

Vad tycker du? Håller du med TS (och majoriteten) eller tycker du att man får räkna med att människor sprider goda nyheter vidare? Gör din röst hörd i tråden, som du hittar här.

FLER FORUMTRÅDAR: "Hjälp! Min man äter upp allt!"