I torsdags började jag blöda och gör än idag... Så tyvärr ett tidigt missfall för mig...

Jisses så svårt jag har att smälta detta. Känns otroligt overkligt att det är vår tur om allt går som det ska!

Har lite som mensvärk idag, ömmande bröst och lite illamående när jag börjar bli hungrig. Tog ett nytt test idag... Har nog ett behov av att få det bekräftat innan jag vågar lita på att det är sant. Har ljugit för två av mina nära vänner nu att jag har fått min mens. Vill inte berätta så här tidigt...

Jag och sambon satt igår och kollade på ny bil, vår är inte så praktisk när barnet väl kommer. Det blir en kombi istället...

Åh jag längtar till jag vågar börja planera på riktigt!

Åhhh jag plussade imorse!!!!!!!

Tog ett test i lördags, vääääldigt svagt... Ett igår, i princip lika svagt... Varken sambon eller jag vågade lite på det. Så ett nytt i morse som var tydligare =) Nu kan jag nog inte förneka det längre.
Om FL stämmer så är det BF den 13 januari 2013.

Tänk att jag ska få en liten bebis med min älskling om allt går som det ska! Jag vill bara skrika ut inför hela världen att JAG E GRAVID!!!!! Men det kommer jag inte göra. Ska försöka hålla det hemligt så länge det bara går.... 

Åhh jag fattar inte hur man infogar bilden i bloggen.... :( Ska försöka få upp den på min profil så får ni se testet där =)

Ja eller det kanske borde vara analysera mindre, men det rimmade inte  
Jag har verkligen försökt att inte analysera alls denna månaden, men ibland går det bara inte.
Under helgen har jag flera gånger kommit på mig själv att känna att jag har rätt ont i magen och ner i ljumskarna. Detta har jag visserligen till och från innan mens, men jag kan inte låta bli att ändå på nåt sätt hoppas lite lite grann  
Har inga andra symptom och är inte ens säker på vilken dag jag ska ha min mens. det förra cykeln var på 31 dagar men den brukar vara (i princip alltid) på 28 dagar. Så nu vet jag inte vad jag ska räkna på... Men den kommer när den kommer helt enkelt.

Jag tycker mig dock märka i min kropp att jag närmar mig mensen, känner mig lite så uppgiven, sur å grinig och allmänt osugen på allt. (Förutom mat och godis då alltså)

Har medvetet hållit mig i bakgrunden på FL och känner att det gått riktigt bra. Jag har kunnat släppa tankarna på bebisplanerande lite grann. Och det gläder mig väldigt!

Hoppas ni andra njuter av ert planerande, pågående graviditeter eller bara av livet i allmänhet!

Kram

Har knappt varit på FL på över en vecka... Bestämde mig för ett tag sedan för att ta en paus. En paus från allt nojjande och räknande. Kände att jag började bli knäpp av detta och undrade vem jag höll på att bli!
Alla mina dagar gick ut på att räkna ner, till ÄL, till BIM, dagar till mensen var slut osv... Hur kunde det bli så?
Jag ville ju att det skulle vara kul att försöka bli gravid, att ha en massa sex och mys med min sambo. Att bara njuta av tiden då det var vi.
Men icke! Så jag bestämde mig vid förra mensen att inte räkna ut BIM, att inte räkna ut ÄL och bara köra på som vi vill! En månad mer eller mindre spelar verkligen ingen roll i det stora hela.

Så just nu känner jag mig hyfsat harmonsik, vet inte exakt var i cykeln jag är och jag ska inte ta reda på det heller. Jag lever mitt liv och det får man inte glömma bort mitt i allt detta. Vem är jag om jag inte är jag och tar hand om mig själv? Hur bra blir det då???

Ville bara ge ett livstecken......

Har nu ont i halsen oxå, det kom igår kväll så det var lite småjobbigt när jag skulle försöka sova. Men men, det är iallafall snart helg, bara en morgon till att gå upp tidigt denna veckan.

Jag har en sån lust att ta ett gravtest, men jag är ju på BIM -8 idag. Däremot känner jag mig lite skum i kroppen, lite lätt illamående å så, men det kan lika gärna bero på min förkylning som tydligen har fått för sig att härja lite.

Ibland har jag funderingar på min träning, jag har gått från att träna 6 dagar, 10 pass i veckan till ca 1 pass i veckan, inte ens alltid det. Visst, här emellan har jag blivit sambo och bonusmamma men lite mer hade varit skönt att träna. Men sen vill jag inte vara borta alltid. Hur gör ni??
Är ni borta mycket från familjen?

Redan onsdag kväll snart och halva veckan har gått, det närmar sig helg med stormsteg och jag längtar till sovmorgon och lugn och ro...
Men tji fick jag, här är det fotbollsträning, barnkalas, släktkalas och ännu mer fotboll heeeela helgen.
Men samtidigt så älskar jag familjelivet fullständigt.

Dock kliar det i min hals idag, har ingen tid eller lust att vara sjuk så jag försöker tänka bort det. Undrar om det fungerar?? =)

Nu ska jag njuta av min familj ett tag...

Nu gick det visst nästan en hel vecka innan jag skrev igen. Förstår inte vart tiden tar vägen. Är det konstigt att människan är stressad?
Alla man ska hinna träffa, höra av sig till och sen ett hem... Två barn och vi vuxna, tvätta tvätt, stryka, städa, diska, laga mat, handla... Ja ni vet allt sånt som är ett måste.
Mitt i allt detta så har barnen fotbollsträningar, kalas, läxor å allt som hör till... Sen ska jag gärna försöka vara jag och tänka lite på mig själv, jag vill träna, läsa en bok och bara vara. Fika med en vän och ta det lugnt. Samtidigt villa jag ha kvalitetstid i soffan med familjen...
Hur får man ihop ovan ekvation???  

Ibland känner jag mig lite otillräcklig, och ändå har jag tankar och planer på att snart (hoppas jag) bli mamma till en liten som kommer ta ännu mer tid ifrån mig. Att prioritera om, ta bort mig som första val är redan gjort. Men det kommer då finnas ännu en som behöver mig hela tiden.

Hmm jaja... Bara gilla läget och försöka få ihop det, det brukar gå!

ÄL förra veckan, troligtvis runt fredag enligt mina beräkningar. Sex på onsdagen och lördagen.... Tror ni jag har några chanser??? Jag har både förhoppningar och inte. Innan har jag känt att det inte finns en chans, men igår när jag lade mig och sova så funderade jag på allt det här. Och det finns en del av mig som har lite hopp trots allt!

Hur går det för alla er andra som är här inne och kollar läget? Jag ser nog att ni har läst

Kram på er!

Har en dålig sambo hemma, ja alltså han är ingen dålig sambo, men han mår inte så bra. Och när han är sjuk så är han inte alls sugen på att ha mys med mig.
Så jag har varit otroligt frustrerad denna veckan eftersom jag har ÄL nu någon gång.
Känslan har varit att vi lika gärna kan strunta i detta denna månaden och förhoppningsvis ta nya tag nästa.

Men igår mådde han lite bättre så då fick vi till det  Det gjorde mig glad av många anledningar, både att han mådde bättre, jag fick ett behov tillfredställt och att vi trots allt iallafall marginellt ökade våra chanser denna månaden.

Jag har fortfarande inga större förhoppningar alls och helt ärligt så är det okej om det inte blir just nu. Om vi skulle plussa denna gången så blir det BF i December och då har vi ett barn redan som fyller år och jul å allt.  Men blir det så blir jag fantastiskt glad oavsett så klart!

Ibland funderar jag på vissa saker, tycker det känns fantastiskt att ha tagit beslut om att försöka skaffa barn, men samtidigt så är det läskigt. Jag ändrar hela mitt liv och det känns märkligt. Men så tänkte inför att bli sambo oxå och det går ju hur bra som helst  Funderar också på hur jag ska hinna med allt den dagen då jag blir mamma, jag har ju redan svårt att få ihop tiden som det är med två bonusbarn boende hos oss varannan vecka. Men det ska nog lösa sig!

Den dagen den glädjen

Hoppsan, där hoppade tiden fram en vecka. Undrar hur detta gick till ??

Förra veckan var galet uppbokad och att jag ens hann med att andas är ett under. Idag är det måndag och en ny, nästan lika uppbokad vecka börjar. Jag borde träna ikväll, känner dock motivationen tryta just nu. Och träningen börjar inte förrän efter 19... Det är så lång tid att vänta.
Får se om sambon kanske vill ha lite hemmaträning hih =)

Hoppas ni alla haft en fantastisk helg och att några plussat som vill det!

Idag är det kärlekens fina dag! En dag att värdesätta dom man älskar... Men lite är det ett kommersiellt jippo. Jag vill ju värdesätta mina nära och kära alla dagar, inte bara en dag per år.
För mig betyder mina vänner och familj allt, utan dom vore jag inte den jag är! Och jag gillar ju den jag är, så det innbär att jag har alla nära att tacka =)

Såklart älskar jag min sambo mest av allt! Han är det mest fantastiska jag träffat, den som berör mig på alla punkter och som jag vet finns där vad som än skulle hända.
Han är mitt stöd, mitt bollplank, min bästaste vän. Han är min bättre hälft helt enkelt.

Vad vore jag utan honom? Jo en lite ledsnare tjej, lite mer ensam...

Så visst vill jag fira honom lite extra såhär en sån dag, så lite mys å så hemma ikväll kan det ju alltid bli trots att det är lite hypat

Puss å kram till er alla på Alla ♥♥♥-s dag!!!

Då var mensen slut för denna gången och en 28 dagars lång väntan, längtan, ÄL funderade och liggande väntar. 
Har väl på ett ungefär koll på när min ÄL är, tar inga tester och har aldrig gjort. Vill inte stressa mig mer än nödvändigt. Alltså innebär det att någon gång under v 8 är det dags att mysa till det så mycket det bara går och orkas där hemma. 

Helgen har gått bra, vi har varit hos lite vänner och hälsat på. Jag har plågats lite av mensvärk då och då bara.

Annars är det många funderingar om hur det här ska gå?
Hur får man tiden att gå under väntan?
Hur stressar man minst upp sig?

Och den stora frågan: Varför plussar inte vi? Måste nog goolga sambons medicin och se om jag hittar några biverkningar som kan påverka... För om det inte är han så är det ju jag som gör att vi inte lyckas....

Nä dags att ryck upp sig, slå bort tankarna och börja nästa försök. One to go, more to come!!! ♥

Andra dagen på mensen och när jag kom hem och pratade med min sambo igår så diskuterade vi litegrann varför vi inte lyckas...

Jag har en känsla av att det är fel på mig, eftersom han har barn sedan tidigare så vet jag ju att han kan. Men jag har aldrig varit gravid så jag vet inte om jag kan.
Min sambo går på medicin som läkarna inte säger ska påverka alls, men han tror att det påverkar ändå.

Det känns just nu hopplöst, känner mig lite tom inombords. Denna månaden var värre än tidigare månader. Det går såklart lite upp och ner. Men just nu känns det som jag inte riktigt kan sätta ord på det mer än att känna mig hopplöst hjälplös, ledsen och orolig för att vi inte ska lyckas.

Men samtidigt så har jag ju hoppet kvar, jag är inte så gammal, inte överviktig, inga sjukdomar så alla odds är ändå på min sida. Men ändå så kommer mensen månad efter månad.
Så visst finns hoppet!

Jaha, då var även denna chansen till ända. Fick nyss min mens så som jag misstänkt och även om jag misstänkt det så blir jag ledsen.

Jag vill ju inte ha den nu! Jag vill ju bära på nåt fint!

Men en annan gång kanske det är min tur. Känns dock hopplöst just nu!

BIM +1 idag... Fortfarande ingen mens. Jag har lite värk som mensvärk från och till men inget mer han hänt än så länge.
Är otroligt nyfiken, men vågar inte riktigt hoppas. Tror att jag har tänkt mycket på det igen så kroppen stressar och låser sig. Men samtidigt så vet man ju inte.
Någon gång ska väl även vi lyckas??

Funderar på när jag ska testa om den inte kommer, sist min mens var sen så var den 4 dagar sen. Så innan BIM+4 känns ju inte ens lönt.

Har hela tiden sagt att jag ska vänta till jag gått över en vecka med att testa. Men det är ju så lång tid dit, och imorgon ska vi bort till ett par vänner och äta middag. Vad gör jag om det bjuds på vin och jag inte fått min mens? Dricker jag ändå och ser vad som händer eller ska jag tacka nej och få alla blickar som misstänker att jag ar gravid?

Fantastiskt frustrerande att inte bara veta!!!