Ja nu vet jag inte hur många timmar vi suttit i telefonkö sammanlagt men det är några timmar. För ett par veckor sen skulle vi ringa igen och boka tid för läkarbesöket som skulle ske v. 20-21. Ringde tre veckor före som det står i våra papper vi fick men efter en halvtimme i telefonkö fick vi svaret att de inte kunde boka in oss än för i deras system inte hade tidsbokningslistorna öppnats upp så långt fram.. så för långt fram var tre veckor före vi skulle fått en tid.. De bad oss ringa en vecka senare. 

Vi ringde igen och då ännu en gång i telefonkö, dock bara 25minuter denna gång. Hon som svarade verkade sitta på fel plats för allt jag frågade var hon tvungen att i hennes tur fråga någon annan så samtalet innehöll inte mycket info men blev ganska långt ändå. Men hur som helst vill dom helt plötsligt inte ge oss någon tid. Nytt spermaprov skulle lämnas först, sedan skulle vi vänta ytterliggare en vecka och då kunde vi boka en tid. Vi visste att vi skulle lämna det provet men allt var uträknat för att det skulle gå så smidigt som möjligt. 

När jag då frågade om vi inte fick boka en tid om typ två tre veckor nu lämna provet nästa och slippa sitta i den där telefonkön igen samt att uppehålla en sjuksköterska till när någon annan kan komma fram på linjen tidigare blev jon sur och kläcker kommentaren "har ni väntat så länge va spelar de för roll om de tar några veckor längre tid?" Blev bara så less sa tack för mig och la på. Nej vad spelar det för roll att behöva sitta i den jävla telefonkön ännu en gång ännu en lunch rast på jobbet till spillo.. Sedan förstår hon nog inte hur det är för hon har säkert redan 3 barn själv som hon fått precis när hon ville i livet.. 

ÅÅ kan inte låta bli att bara bli irriterad på alltihop..Men de är bara att snällt vänta som säkert alla andra.. Får väl försöka låta lite positiv..Den som väntar på något gott.....

//SO 

Jag är så jävla trött på alla som skaffar barn hit och dit just nu.. När är det vår tur att få vara sådär lyckliga? Det är så tomt här hemma, saknas barnskrik och barnaskratt.. Vill ha en skatt att älska som man kan känna igen sig i, något man kan se växa.. Allt går så trögt.. om en vecka ska jag ringa kk igen för att boka en ny tid för läkarbesök.. men de besöket blir inte fören v 20-21 åå det är ju jättelångt kvar.. Visst går tiden snabbt egentligen men jag vill bara att det ska hända något.. Ja vad ska man göra, det är väl bara att fortsätta vänta och leka kanin i sängkammaren..

/SO 

Ja efter många om och men så har vi nu startat vår utredning.. Var på vårt första besök här för några veckor sedan. Pratade lite med en sjuksköterska, en supertrevlig sådan :) det första hon frågade var hur det kändes att komma dit... Och min kille svarar att "det är skönt att det äntligen är igång!!" hon svarar snabbt tillbaka med ett leende och säger att "ja dom flesta brukar komma med att dom är nervösa så detta var nytt" killen svarar då att vi bara vill komma igång och få vår hjälp.. Som om det nu skulle vara naturligt.. Själv satt man och var jättenervös.. 

Vi fick svara på en liten hög med frågor och om vi undrade något fick vi också gärna fråga på.. Men såklart när man sitter där kan man inte krysta ut något utan när man går därifrån kommer alla frågor som reklamen på posten.. Jaja, efter vi pratat med sköterskan fick vi fortsätta till labbet för lite provtagning. Killen var först ut för det gick snabbast, tre rör med blod fick han lämna.. Själv fick man lämna fyra, sedan stick i fingret, koll av blodtryck samt lämna urinprov. När detta var klart var det bara att åka igen.. 

Vi pratade inte så mycket om det sedan, vi fick en liten folder att läsa och sedan var det bara att vänta. 

Killen hade lämnat ett spermaprov tre veckor före och det visade att han har en infektion i kroppen så han fick äta antibiotika i 21 dagar.. Han skulle efter avslutad kur lämna ett nytt efter två månader. När han då har lämnat detta får vi boka tid för läkarbesök och då undersökas och förhoppningsvis få svar på fler prover..

Idag var jag och tog ett blodprov till, om jag inte minns fel är det detta prov som ska visa om jag har ägglossning eller inte. Det är nämligen så att jag har jätte oregelbunden mens och oftast så går det ganska långt emellan min mens.. Vi får väl se... Nu är man trött efter ännu en tapper dag..ska sova lite och kanske drömma om vårt efterlängtade barn.. Killen ligger här bredvid och snarkar så vi får se hur det går.. 

/SO

Man känner sig så tom, något saknas, barn saknas. Någon som kan sno åt sig all uppmärksamhet här hemma. Någon som fyller ut rummen. Mer ljud mindre sömn. Någon som växer, lär sig gå, lär sig prata. Någon man kan leka med. Någon man känne igen sig i. Någon som kallar en för mamma.

Igår när jag kom hem från jobbet fanns där ett brev i brevinkastet. Brevet var för stort för att ta sig igenom och trilla ner på golvet i vår lägenhet. Jag fick plocka in det utifrån och forstod inte alls vad det kunde vara.  Inte förän jag vände på det och såg sjukhusikonen. Men jag förstod fortfarande inte vad det låg i brvevt som gjorde att den inte gick igenom dörren. Jag ville bara slita upp det eftersom jag är så otroligt nyfiken, men det gick inte för jag var så otroligt kissenödig.

In på toa och såklart fick jag även ta med mig brevet för jag kunde inte vänta längre. I brevet låg det en kallelse till mig och en till min sambo för utredning. En kallelse till kvinnokliniken på sjukhuset om ett par veckor, dock utom de tre månaderna men nu spelar det ingen roll för nu känner vi oss i alla fall inte bortglömda.

När jag läst igenom lite snabbt vad det var för brev kunde jag fortfarande inte koppla varför det låg ett kuvert till  med något i inuti brevet. Så jag fick såklart öppna det också. Då kände jag mig lite dum inombords. Det var väl lite på sätt självklart att det var en liten burk eller ett tjockt rör, ja kalla det hur ni vill.

Det var ett spärmaprov, undrar om brevbäraren förstod det när han försökte trycka in det igenom dörren. Hur som helst kunde jag inte sitta kvar på toa så jag fick ta mig därifrån och sätta mig och läsa igenom papprena lite.

Bruksamvisningen till provet hade jag ingen aning om att det fanns saker att följa, har inte tänkt i dem banorna heller så. Vi bör inte ha samlag eller få utlösning de tre senaste dygnen före provet tas, attans vi som roade oss dagen före så då räcker inte veckan till. Provet ska nämligen lämnas inom en timma på sjukhusets Labb och man ska transportera det intill kroppen och öppetiderna är inte jobbvänliga för just oss. Måndag- fredag 07-13. Så min käre sambo får kanske komma lite senare till jobbet i nästa vecka för att han ska "fylla burken" elle hur man nu säger.

Men vad gör man inte för ett efterlängtat barn..

/SO

Klockan är väl för mycket och egentligen borde jag väl gå och lägga mig men jag tänke ändå presentera mig lite. Till en början vill jag vara anonym eftersom denna process är grymmt tuff. Jag är en tjej som är 22år och har längtat efter barn ända sedan jag var pytteliten själv. Men först ska man hitta rätt människa man vill dela den historien med och det har jag gjort.

När vi båda kom fram till att vi verkligen ville ha barn gick man varje månad och hoppades att mensen inte skulle komma. Ibland gjorde den inte det heller, sprang till ica och köpte gravtest men icke sa nicke. Det var bara ett sträck som sa att det hade fungerat fint och att testet inte visade något barn i magen. Man väntade några dagar till och tänkte att om jag åker till apoteket istället och köper ett attat märke på gravtestet då kanske det kunde hjälpa, men det var precis samma visa, inget barn i magen. :(

Som ni kanske förstår så har jag ingen regelbunden mens vilket gör det toksvårt att veta när man ska "träffa rätt". Men vi försöker så ofta vi kan ändå. Jag tror att min mens kommer mellan 3 veckor och 2månader men stannar dock bara i ungefär 6dagar. Kanske ine alls roligt för er att veta men då har jag sagt det med.. :)

Hur som helst höll vi på 1år att försöka pricka in rätt dag så gott vi har kunnat före vi ringde. Min sambo tog första samtalet. Vi hade ingen aning om vart vi faktiskt skulle vända oss dåå man hör talas om så mycket såå han ringde till sjukvårdsupplysningen, en början iallafall. Där fick vi reda på att vi skulle kontakta Kvinnokliniken på sjukhuset där vi bor.

Vilken jobbig telefontid de hade då. Den var öppen mellan 8-12 då vi båda jobbade och inte riktigt ville ta det samtalet med våra kollegor i andra örat, men tillslut lyckades jag ta mig hem lite tidigare en dag och ringa. Det kändes som tusen frågor i telefonen och jag var jätte nervös, kände mig dum fö att jag var så ung. Men varfö egentligen? Jag längdar så enormt.

Inom 3 månader skulle man ha rätt att få en tid och vaje dag längtade man hem till brevlådan och varje dag var en besvikelse fram tills idag... :)

Nu ska jag sova lite och smälta brevet så ska jag snart berätta vad som låg däri..

Sov gott!!

/SO