Jag blev lite små-irriterad på jobbet igår. Men sa förstås ingenting. Då sitter flera i fikarummet och gnäller på sina barn. Dom är trotsiga, de tar nya glas varje gång dom ska dricka saft osv. Jag frågade lite försiktigt -jaha, ni har inte diskmaskin. Jo, fick jag till svar, men det är ju jobbigt.
Själv tänker jag i det tysta när dom sitter och vräker ur sig sådant. Ni skulle bara veta. Jag hade gjort vad som helst för att få vara i er sits. Men det är ju så. Vardagen är ju olika för alla och det får man ju förstå. Men ändå...
När jag var ny på jobbet så frågade en kille -har du inte barn. Nä sa jag. Jaha, du vill inte ha. Han menade på att är man 32 och inte har barn så vill man inte ha. Men numera när folk frågar så säger jag. Jo, jag har ett barn, men jag är änglaförälder. På så vis känns det mycket bättre på något sätt. Jag är ju faktiskt mamma ändå.
Ja, nu har man fått klaga av sig för i år känns det som.
