ashjdkalsjd
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-03-18 07:19
Hoppsan, sonen kom åt tagentbordet ;)
Hur som helst, jag är en 30 årig kvinna med stort behov av hjälp och rådgivning. Jag lever i en relation sen 6 år tillbaka, det fanns barn sedan innan och så har vi en ihop som är 2 år. Våran relation och har egentligen, med facit i hand, varit allt annat än sund. Jag fick mitt första barn som rätt ung och gick väl mer eller mindre från det förhållandet rakt in i min nuvarande relation, fylld av förälskelse och hopp om att vi skulle leva lyckliga tillsammans föralltid. Jag har stått ut med bråk, förlöjligande osv osv (har aldrig slagit mig bör väl tilläggas)Men konstigt nog ansett mig lycklig under en lång period. Sen fick vi våran son, en underbar tid som tyvärr kantades av tjafs och bråk, sonen har väl oxå varit "svår" och är det ftf vad gäller mat, sömn osv.
Hade vi inte haft sonen ihop hade jag aldrig stannat kvar, då hade jag tagit min tjej och flyttat för längesedan, men till saken hör ju att jag har en kraschad relation bakom mig och hela tiden tänker jag på hur otroligt dåligt min dotter har mått, hon tycker ftf det är himla jobbigt. Ocvh eftersom jag har detta i bagaget så vill jag inte kliva ur relationen jag lever i idag, jag vill kunna ge min son den uppväxt min dotter aldrig fick, jag gråter inombords när jag ser min sons och hans pappas kärleksfulla blickar, hur mkt dom älskar varandra, jag känner mig som en fånge. Vi har ju byggt upp ett hem och hus ihop, jag vill inte heller lämna min borg som betyder mkt för mig, visst har roligt ibland och ibland känner jag att det är klart att jag ska stanna. Men 80 % av ggr känner jag mig hemskt..fast...hur jag än gör så blir det inte bra. Vi har gått på f-rådgivning flera ggr utan direkt resultat, sambon går hos psykolog (krav från min sida) för att lära sig kontrollera sitt humör, men allt känns som på tomgång, vi har i princip inget sexliv, ingen ömhet och ändå kämpar vi på, för barnens skull. Jag klarar inte av att min son ska behöva uppleva samma sak som min dotter och att vi ska lämna tryggheten som det trots allt är, detta fast jag inte är lycklig. Till vilket pris ska man stanna i relation? När vet man att det är dax att gå vidare??Jag är så förvirrad =(
