Har en viljestark liten tjej här hemma som har börjat kommunicera med nya läten. Hon är 8 månader, kan krypa och går längst med möbler väldigt stabilt. Modig och drar gärna iväg på egna äventyr...
Jag upplever det som att hon blir väldigt frustrerad när hon inte kommer fram pga olika hinder, om hon blir uttråkad, om hon inte får tag i en viss sak osv. Detta resulterar i att hon skriker med allt vad hon har, tar verkligen i från tårna och blänger på oss. Oftast sker detta när hon är på golvet "själv" (vi är ju alltid i samma rum men kanske upptagna med något). Å ena sidan känner jag att "sååå förfärligt har hon det inte", ibland upplever man motgångar och det är okej att hon skäller ut stolen t.ex. Men samtidigt vill jag finnas där och "lotsa" henne genom motgången, ge henne något bättre verktyg än att skrika rakt ut... Det är ganska högljutt här hemma ibland :p Men hur gör man det med någon som är 8 månader?
Jag förstår att hon testar sina ljud, är väldigt liten osv. Men det känns lite som att jag lämnar henne om jag bara ignorerar hennes frustration. Men hur "pratar" man med en 8-månaders? Hur gör ni andra när era barn blir frustrerade?
När hon är ledsen t.ex. tycker jag att det är mycket enklare att tillgodose henne behov som oftast är att bli buren, ammas, busa lite eller vad det nu kan vara.
