Ska barn uppfostras med rutiner och tydliga regler eller blir de vettiga vuxna även utan?

Utan tydliga regler, eller framförallt tydliga signaler om vad som är rätt och fel, mitt och ditt, snällt och elakt, handling och konsekvens  mm så har de nog svårt att bli vettiga vuxna.

Jag är uppvuxen i ett hem utan rutiner och tydliga regler. Det enda som mina föräldrar varit stenhårda med är respekt. De har lärt mig att respektera mig själv och mina medmänniskor och att förvänta mig respekt tillbaka. Hade inga läggtider, inga godisdagar, inga direkta rutiner (förutom frukost, lunch, middag), väldigt få regler osv. Det blev en människa av mig med! Jag är (och har alltid varit) väldigt artig, välutbildad, redig och laglydig. Har gått mot röd gubbe några gånger, men det är nog det värsta brottet jag begått...

En del rutiner behövs! Håller man inte på läggtiderna så lär barnet bli trött och prestera sämre i skolan. Man kan ha tur - men de flesta svarar bra på rutiner. Kroppen gillar rutiner. Man behöver en del regler också, men man behöver ju inte ta det till överdrift! Och jag tycker att det är bra om man är öppen för förhandling hela tiden.

Jag tror att det blir vuxna av de flesta till slut, men har man väldigt dålig disciplin som liten så kan det ta väldigt mycket längre tid. Jag träffar ibland 25-åringar som är riktiga barnrumpor, inte kan komma i tid, inte har någon aning om hur världen fungerar... och de mår inte så himla bra, för de har onödigt svårt med enkla saker.

Hitta ett vettigt mellanläge, och försök att komma ihåg - regler ja! lagar nej!

Man måste alltid kunna förhandla. Det är viktigt att barnet känner att man kan förhandla.

Jag tror det är olika från barn till barn och hur familjen lever, vi har mycket få regler, läggtider har vi i princip aldrig behövt att styra över, det har vårt barn styrt själv och fixat det. Det är väl nu i tonåren man får påminna om att klockan är mycket. Men det har inget med regler att göra (även vi vuxna behöver påminnas om detta ibland). Maten har ju fallit naturligt, däremot så har vi haft en regel, det är att inte ta hur som helst i skåpen, men den gäller alla, barn som vuxna och vi har nog inte sett det som en regel, utan det har bara kommit naturligt. Men som Anonym(B) skrev, vi har respekt för varandra som det viktigaste ledordet. Med det kommer man väldigt långt. Vi har inte heller överlämnat större beslut än vad vårt barn klarar av till vårt barn. Jag säger hellre vägledning än uppfostran, jag trycker mer på det sociala samspelet än regler. Däremot har vi ibland varit tvungna att styra upp, absolut.

Diciplin har inget med regler att göra.

Hej TS! I mitt fall så har jag blivit en bra vuxen människa med moral och sunt förnuft.. Två fina barn och gift sen 2 åt tillbaka.. MEN vägen dit har varit lång och krokig.. Kass i skolan, tagit droger mm. Även kassa tänder och dåliga sovvanor. Så mina råd är; småregler som ni håller er till, inga stenhårda för då blir det nog motsatt effekt.. Lär barnen att det finns en verklighet som inte alltid är så vacker men respekt mot allt och alla lönar sig i längden.. När barnet blir äldre gäller det att ALLTID visa att man finns där.. Att dom ALLTID kan ringa.. Även om det bara är att det vill få skjuts från träningen eller om de ligger aspackade i ett dike..

Jag är uppväxt med väldigt få regler. Vi hade inga speciellt fasta sov- eller mattider eller annat hemma. Det var lite bohemiskt och "det ordnar sig alltid"-attityd. Det enda som varit självklart är hur man beter sig mot andra människor: med respekt. Och jag tycker det är det viktigaste. Kan hända att jag självklart tycker så eftersom jag är uppväxt på det viset... 

Som tonåring hade jag kompisar som inte vågade gå hem eller fick utegångsförbud för minsta lilla skit och så hade jag det aldrig. En gång gjorde jag bort mig rätt rejält och då var det två veckors hemmasittande på kvällar och helger, det är det enda straff jag kan minnas att jag fått. Men det var ALLTID mina föräldrar man kunde ringa mitt i natten och som ställde upp med skjuts och hämtning de få gånger det strulade till sig (aldrig mina kompisars). Jag minns hur tryggt jag tyckte det var. Sån tonårsförälder vill jag också bli  Frihet under ansvar, typ.

Det blev väl bra människor av 70-talsbarnen också, och på den tiden ansågs nästan regler och rutiner hämma barnen. Men ändå upplevde nog jag att respekten för vuxna fanns där. 

Jag tror att vi ofta underskattar hur smarta och kompetenta våra barn är, och jag tror inte på att styra dem alltför mycket. Det måste finnas utrymme för diskussion, för kompromisser. Jag tycker tex att det är viktigt att barnen lär sig att lyssna på kroppens signaler, så vi äter vid fasta tider men de får lov att äta mellan målen om de är hungriga. Det har aldrig gått till överdrift. Är de trötta får de sova en stund, men kanske inte alltför länge, och är de inte trötta kan de få vara uppe en liten stund längre på kvällen om det inte förstör morgondagen. Absolut inte godis varje dag, men behöver inte nödvändigtvis serveras på en lördag osv osv...
 
Jag tror inte på regler eller rutiner som är ristade i sten, däremot kan det vara bra att ha dem som riktlinjer. Ungefär så var det när jag växte upp och jag anser mig vara en ganska vettig vuxen

Mitt barn som blir 18 år i år har inte haft andra regler än att hon ska vara schysst. Har aldrig tvingat henne att smaka maten, inte varit noga med lördagsgodis, aldrig haft matrutiner, aldrig haft läggtider. Beror med all säkerhet på att jag var en ung mamma och tyckte sådant var löjligt.

Hon har fått ta väldigt mycket ansvar själv, från tidig ålder. Har aldrig påminnt om läxor eller gympakläder. Hur har hon blivit? Hon är en populär vän, trevlig mot alla som förjänar det, bra betyg men framförallt harmonisk, mogen, rolig och schysst.
Barn blir inte galningar för att de inte har rutiner. 
  

Jag tror generellt sett inte på regler... men det beror ju på vad man menar. Vi har inte 1000 uttalade regler i vårt hem men det betyder ju inte att man kan bete sig hur som helst. Vi bygger mkt på respekt, vår son ska respektera oss och vi honom. Sedan kan vi alla göra fel och bete oss och då får man be om ursäkt mm. Vissa saker som att sitta med vid måltiderna, inte slåss mm. tycker vi ingår i respekt.

Sedan finns det saker som man MÅSTE göra. borsta tänderna, gå och lägga sig mm. men det finns ju en anledning... det är ju saker som man gör för att om man inte gör det så blir det

Vi upplever numera att vår son ofta förstår varför vi gör som vi gör. Vi har diskuterat mkt kring stora och små och att man får bestämma olika saker och är noga med att lyssna på vad vår son har att säga om olika saker.

Fast vill man kan man ju se detta som regler. :)

och inget är skrivet i sten.

Jag var en äldre mamma och tyckte också sådant var löjligt

Ohhhh... det är sådana brottslingar som du som gör att våra fängelser är överbefolkade