Är det fel på oss?

Startsidan

Logga in med Facebook

Relationsproblem - Känsliga rummet

Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet

Göm
trådstart

Hjälp

Är det fel på oss?

Tors 18 mar 2010 10:30 Läst 721 gånger Totalt 19 svar

Anonym (hjälp!)
Visa endast

Hej!
Jag vet att det är långt men hoppas ni tar er tid och läser och kanske kan hjälpa mig!

Vi är i en situation som är väldigt påfrestande för oss. Det har fått mig att ifrågasätta om det är oss det är fel på eller våra barn. Har gått så långt att man nästan ursäktar sina barn och fått en allmän syn att de är en börda på något sätt. Fast så är ju inte fallet alls egentligen.
Så här ser det ut iaf.

Min sambos föräldrar är väldigt svåra att förstå sig på för oss. Vi har 3 barn födda ganska tätt och första barnet kom snabbt inpå att vi blev tillsammans. Med första barnet var allt bra..de engagerade sig, var intresserade och ställde upp som barnvakt. Men så kom barn nr 2 och de förändrades totalt..samtidigt fick sambons bror barn. De ville inte knappt ta i vår nr 2, tog aldrig några kort på henne och tänkte dessutom inte komma på hennes 1 års kalas för de skulle festa dagen innan och var då för bakis för att komma. Hon blev jättedåligt när hon var 3 månader, låg inne på sjukhus men de kom aldrig och hälsade på ens. Samtidigt började de prioritera bort min sambo. Det började mer och mer handla om hans bror. Vi skulle döpa barn nr 2 i kyrkan nära deras hem och frågade om vi kunde sova över för att det skulle underlätta för oss med förberedelserna men fick svaret att det ville nog brodern göra och då fick ju vi inte plats (brodern hade inte ens frågat ännu) På dopet satte de sig nästan längst bak i kyrkan, tog knappt några kort alls och skyndade på hela kalaset och sa att alla ville hem.
När vi skulle fira jul så gick alltid planerna efter brodern, när han skulle komma bjöds deras farfar in och när sambon sa att det skulle vara kul om han kom när vi var där fick han till svar att det var nog farfar inte intresserad av och han var säkert upptagen. De påpekade saker som tex vi har ju inga kort på barn nr 2, vi vet inte ens vad hon fick i present osv men gjorde aldrig något åt det. En jul hade de köpt nya bäddsoffor (vi sov alltid i ett rum med madrasser på golvet och sambons bror i ett annat med bäddsoffor) De köpte nya bäddsoffor och slängde ut madrasserna och vips så fick vi inte sova i samma rum längre. Vi skulle byta med brodern helt plöstligt, det var så viktigt att hon tom skrivit lappar på dörrarna om vart vi skulle sova.
Vi var ute och reste och jag gav en ide om att vi kanske kunde ta oss in till stan och titta och fick då höra att det var ingen intresserad av. Vi åkte hem för andra eftersom jag skulle åka och då ringer hon(sambons mamma) och berättar att de varit på stan hela dagen

Så blev vi gravida med barn nr 3, de var barnvakt en gång över natt med båda barnen och jag blir gravid. Detta har de ju räknat ut så det påpekas ju ofta och att så fort de är barnvakt blir det barn. När nr 3 var i magen blev jag väldigt sjuk (magsjuka) sambon blev sjuk och barn nr 2 också. Vi visste inte hur vi skulle klara ta hand om barnen så vi ringde dem (mina föräldrar var bortresta) och frågar om de kan komma om det skulle behövas. Så magsjukan och diarrérena retar livmoder och jag får värkar var 6 minut och är bara i v 22. sambon ringer sina föräldrar som säger att tyvärr kan de inte hjälpa oss för de tog varsin drink så ingen kan köra in till oss. de bodde 16 km ifrån oss.

Frågade efter barnvakt en annan gång också till ett av barnen och fick då till svar att hon satt på en maskin tvätt (i sitt hus) så det gick ju inte.

När vi skulle flytta tog min mamma vår äldsta (mamma klarar inte de andra då hon är sjuk och knappt kan gå så hon orkar inte bära de små) Mamma tog henne hela helgen så vi kunde komma iordning. Frågar sambons mamma som säger att det är bättre att hon kommer in till oss och har dem där. En 1 åring och en 2 åring. Med andra ord ingen avlastning för oss alls eftersom jag ju då måste ta allt ansvar för dem. Dessutom en flytt i 17 minus medför väldig kyla inne i huset med tanke på allt spring ut och in, svårt att ordna mat till dem då inget är på plats och sova middag gick ju inte heller. Och för att inte tala om säkerheten, tunga möbler och folk som springer med små barn runt fötterna. Inget lämpligt alls. Men inte ens då kunde de ta hand om barnen.

Varje högtid blir det samma sak, sambons bror hör aldrig av sig. Vi planerar med föräldrarna och till sist hör sambon bror av sig och då ändras allt i sista stund och så ringer dem och säger "nu blir det så här och nu vet ni hur det ligger till så får ni göra som ni vill" Då får vi antingen skita i det eller ändra våra planer.

Vi frågade nyss om barnvakt (vi har köpt stort hus, inrett med extra sovrum så att de kan vara här och då blir det enklare att få lite barnvakt) jag skulle ut med mina kompisar och sambon var bjuden till en granne. Båda skulle dricka alkohol, vi skulle väl komma hem på natten och då säger dem att de ska åka hem när vi kommer dvs runt 2-3 tiden. vilket innebär att vi alkoholpåverkade skulle få ta hand om barnen och det går ju inte så hela konceptet föll ju. Sambon ringde och sa att det inte blir något och att de inte behöver komma och de måste än en gång påpeka att de inte tänkt sova över ändå.

Min pappa skojade när vi nyinflyttade och vi letade efter antennkabeln och sa till sambons mamma: Fort skynda dig att hitta antennen för annars blir det bebis igen och han skrattade och hade en skämtsam ton. Hon blir sur och snäser. "nej det tänker jag inte göra, någon jävla ansvar får det väl ta själva" Ja det kändes ju inte alls bra.

Om de mot förmodan kommer till oss så påpekar de också varje gång..vi får se hur det går för minstingen känner ju inte oss (hon är snart 1 år)

Så det som gjorde mig och sambon så besvikna och ledsna var att vi igår skulle ringa och bjuda in till minstingens kalas och får då reda på att mamman inte är hemma. Hon har åkt 16 mil till brodern för att ta ut vård av barn för de ville inte stanna hemma från jobbet. Eftersom det barnet har rs virus så kommer de ju inte kunna komma på vår minstings 1 års kalas heller då vår mellantjej hade det som bebis och hon blev så dålig och sondmatades och det var nära att de fick lägga henne i respirator. Så som ni förstår så finns det inte en chans att jag medvetet utsätter oss för den risken igen och det borde ju de fatta också.

Men just detta att de kan inte offra en maskin tvätt (förstår ju iof inte varför man inte kan tvätta kläder samtidigt som man har barn hemma), en drink eller något för vår och våra barns skull men för brodern kan de åka långt och dessutom ta ledigt från jobbet och allt. Klart brodern ska ha hjälp det handlar inte om det alls, men det sårar att höra att de kan lösa allt för dem men när det gäller oss så går det inte och det verkar så jobbigt. Men sen är det ju allt runt omkring..de elaka kommentarerna, att allt ändras efter brodern, att de inte vill komma på barnkalasen heller. Det gör oss så jäkla ledsna och när barnen blir större så lär de ju märka också. Förstår bara inte hur man kan göra sådan skillnad på sina barn. Och det sårar att de inte vill ha en relation till barnen heller. Men vi vet inte hur vi ska tackla detta, har varit såhär i 3 år och jag orkar inte med det mer.

Sambon tog upp det en gång för 2 år sedan och fick till svar att han var barnslig och bara avundsjuk på sin bror. Men så svarar väl inte en mor? Om det var oavsiktligt hade man väl blivit ledsen och sagt typ oj känner du så, det var verkligen inte min mening. Men istället anklagar hon sin son med detta och varför skulle hon komma på tanken att han skulle vara avundsjuk?? Sedan hördes vi inte på en månad och vi fick ta kontakten igen.Med detta så ansåg vi ju att vad han än säger eller tar upp tar
så får det ingen respons utan slängs bara mot oss.

Så är det någon som har tips och råd? Eller är det oss det är fel på? Hur som helst mår vi inte bra av att ha det såhär. Så snälla kom med era tankar kanske finns det fler som också har det såhär.

(OBS! Ditt användarnamn syns)
Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till
1. «
2. ‹
3. 1
10. ›
11. »
1. emelillen
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 10:46
  
  #1
  
  Jag vet inte vad jag ska säga, men det är ju DEFINITIVT INTE ert fel...
  Usch... vad arg och irriterad jag blir.
2. Krodan
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 10:47
  
  #2
  
  Jag skulle inte säga att dte rä er det är fel på, för det är det inte. Men jag fattar inte varför du fortsätter att be dem om hjälp, eller fira saker med dem? Jag tycker ni ska bli mer självständiga, ni har skaffat tre barn, de vill uppenbarligen inte hjälpa till med dem så varför ens fråga? De vill inte vara en del av era barns liv, så varför trugar ni?
  
  Jag skulle bara gått därifrån, firat jul med den lilla familjen och haft födelsedagar med vänner och om jag behövt hjälp med barnvakt frågat vänner eller skaffat barnflicka eller stödfamilj.
  Angelina och Athena är mina sessor
3. Anonym (surt)
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 10:49
  
  #3
  
  Tråkigt när det blir såhär. Min första tanke är att hans föräldrar har något emot dig? det är ett allt för vanligt att mor och farföräldrar stöter bort barnbarn pga osämja med föräldrarna. Har du eller din sambo haft något bråk med svärisarna som kan ligga i grund för deras beteende? Har dom vart emot att ni skaffa barn ihop? ibland kan det vara så simpelt att den äldre generationen tar giftemål inann man bildar familj som ett måste. Annars så har man oäktingar i familjen osv. Kan ju som sagt vara mycket innat som ligger bakom, mer än att dom favoriserar brodern. Eller har brodern vart till hjälp för familjen, ex. en ekonomisk kris osv så att dom känner sig skyldiga att kompensera på något sätt?
  
  Jag skulle iaf. försöka ta reda på vad allt bottnar på. Deras agerande är inte normalt i mina ögon. Om dom inte vill prata igenom/ finna en lösning så hade jag iaf känt att jag inte vill ha kontakt med dom. Då hade jag hellre känt att jag klarar mig själv och inte behöver krusa andra för att få lite avlastning och hålla ihop familjen, som ändå inte bryr sig.
4. fjonkan
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 10:51
  
  #4
  
  Jag läste hela ditt inlägg,en tråkig historia. Ni bor så nära men ändå ingen vidare kotntakt med hans föräldrar. Jag kan bara säga att jag hade lagt ned den relationen och så hade dom fått höra av sig om dom önskar träffa sina 3 barnbarn.
  
  Ingen mår ju bra av att jaga föräldrars/svärföräldrars godkännande eller kärlek. Kan ni inte klara er utan dom istället för er relation går inte åt två håll direkt. Det verkar bara vara ni sm ligger på och vill umgås.
  
  Ta en timeout och se vad som händer till slut. Om du inte kommer på ngt annat som känns bättre för er.
  
  Lycka till.
  Jag äter därför finns jag...................
5. Rhoda Horswunce
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 11:00
  
  #5
  
  Av det du skriver så låter dina svärföräldrar som ett par mycket märkliga människor, men jag kan inte säga att det är dem det är fel på och inte er när jag inte hört deras version. De kanske har någon jättebra förklaring till varför de beter sig så här.
  
  Men som jag ser det så har ni två val: antingen får ni ta upp detta med dem och reda ut hela konflikten, eller så får ni finna er i att det är så här det är. Hade det varit jag så hade jag nog inte orkat bry mig efter allt detta, utan jag hade nog bara struntat i dem i fortsättningen
6. Anonym (hjälp!) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 11:48
  
  #6
  
  Tack snälla för era svar!
  
  Nej inget bråk alls, kan inte komma på varför de är som de är faktiskt. Har ju börjat fundera på om vi har jobbiga barn. Dock vräkte hon ur sig att varje gång de är barnvakt så blir vi gravida, detta påpekar hon ju så ofta att jag börjat fundera på detta. Om hon är rädd att vi ska få fler barn..men å andra sidan så vad spelar det henne för roll då hon aldrig är barnvakt eller behöver ta ansvar för våra barn.
  Hon har en knepig syn då hon anser att de yngre barnen måste anpassa sig för de älder och ta hänsyn till dem.
  Med första barnet ville hon ju att vi skulle göra abort, hon tom sa det rakt till oss. men när barnet väl föddes så var de ju överförtjusta i henne. Men nu sedan vi fick barn nr 2 förändrades allt som sagt och de bryr sig inte om den äldsta heller. Det är nästan som om de blivit personlighetsförändrade. Det är mest mamman, pappan hakar väl bara på i farten så att säga..han säger inte mkt eller så. Men han är inte alls likadan som mamman.
  
  Vi frågar de inte ofta, en gång/ år så att vi kan få lite tid ihop. Min mamma är ju sjuk så det är svårt att få hjälp av henne och pappa, men de ställer ju upp mkt när det krisar och så.
  
  Min sambo har inte riktigt insett innan, han har försökt bortförklara och inte velat se och då har inte det varit aktuellt att utesluta dem heller.
  
  Men hur "gör man slut med svärisar/föräldrar" ? I min värld är det så ofattbart att det måste gå så långt. Men ska man bara sluta höra av sig, sluta bjuda in dem på saker. Hur vi än gör så kommer vi ju få skit för detta.
  Som för ett exempel: Vi var på ute och åt allihopa, mellersta tjejen åt massor mer än vår äldsta ändå började farfar gå på henne och tjata om att hon inte äter något alls. Vi visade och sa att hon ätit upp, han såg att hon ville ha mer och åt upp det med men ändå höll han på och tjatade och tjatade och påpekade att han tyckte iaf att hon inte ätit. Fast hon åt mer än både broderns barn och sin storasyster. Tillslut fick vi nog och frågade vad det var han höll på med, men då gick brodern och broderns sambo in och sa att vi skulle lägga ner. Vi beslutade oss för att åka därifrån och gjorde det också.
  Så det känns som smygmobbing ibland, att det provecerar och påpekar saker..fast ändå är det rätt vagt. Och jag har inte en aning om varför faktiskt.
  
  Men nu känner jag för min el att det får kvitta, relationen med dem ger inte något egentligen, det tar bara energi.
  
  Så hur gör man då om man lägger ner relationen?
7. Anonym
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 12:22
  
  #7
  
  Hur många barn har brorsan?
  
  De kanske tycker det är jobbigt med 3 så små barn, därför de inte vill vara barnvakt till dem alla.
  
  Visst, mycket av det du skriver är puckat men vissa saker kan jag förstå. Som att de inte vill sova över, det vill inte mina föräldrar heller och åker 7 mil när de varit barnvakt.
  
  Hur var relationen innan ni fick barn? De kanske alltid har stått brodern närmare, tyvärr är det så i vissa familjer. Trist, men..
  
  Du har bara dragit upp tillfällen ni velat ha hjälp med barnen. Träffas ni annars också? Bjuder ni hem dem utan att de måste ta hand om barnen?
8. Anonym
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 12:25
  
  #8
  
  Rättar mig själv.. du har inte bara dragit upp när ni velat har barnvakt utan en del annat.
  
  Är brorsan äldre eller yngre? Mamman kanske ser honom som sin lilla kille fortfarande...
9. Mammatilltvåprinsar
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 12:27
  
  #9
  
  Be dem inte om hjälp, träffa dem på deras initiativ om ni känner för det. Mina svärföräldrar är lite likadana, men inte lika extrema. Jag vill inte ha hjälp av dem om de inte vill, mina barn är världens härligaste och de som inte verkligen vill umgås med dem fär fasen inte:) men då prioriteras ju inte svärföräldrarna av oss heller, på jul osv...
10. Anonym (hjälp!) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 12:43
  
  #10
  
  Anonym: Han har ett barn än så länge. Nr 2 på gång. Ja jag tänkte som dig att de inte vill ha tre små barn, men när vi frågar om bara en så vill de ju inte det heller. De måste aldrig ta hand om barnen om de kommer till oss bara för att hälsa på även om inte det sker särskillt ofta. Jag kan köpa att de bara vill ta en åt gången kanske men det verkar ju inte gälla heller som sagt.
  Relationen innan vi fick barn var jättebra, vi var där och de bjöd hem oss och även när första barnet föddes. Men så med nr 2 aom sagt så förändrades allt. Mamman som alltid ville bära bebisar ville inte ens ta i nr 2, var så min sambo tom erbjöd sig att vill du inte hålla lite men hon hade oftast svepskäl.
  
  Om de hälsar på vill de åka hem snabbt igen de vill helst att vi kommer dit i så fall, men inte nu längre då alls. Vi ordnade med gästrum när vi flyttade eftersom det ska vara enklare för dem att ha barnen i sin hemmiljö liggandes i sina sängar. de gör ju så med brodern, då de tom erbjuder dem att ta in på hotel för de kan ta deras barn över natten så de får lite tid för sig själva. Det är klart det känns tråkigt att de inte ser eller kan tycka att vi förtjänar det också. Jag missunnar absolut inte brodern allt detta, jag bara önskar att de kunde ställa upp lite för oss. Ffa när det verkligen varit kris. Jag kan acceptera att de inte vill men varför inte bara säga det då. Vi frågar inte dem ofta, bara om det är nödvändigt och då löser vi allt åt dem. Min sambo vågar knappt fråga ens längre för att de låter så negativa.
  Vi önskar att de ville vara en del av deras liv, att de ville hitta på något med barnen inte bara för vår skull utan för barnens också.
  
  Vi har aldrig krävt något, vi skulle aldrig kunna med att fråga om de kunde ta barnen när de var sjuka (som brodern), vi är medvetna om att det är våra barn och vårt fulla ansvar och ingen kan tvingas till att hjälpa oss. Men är det så fel att hoppas att de ville avlasta lite eller umgås med dem eller komma på deras födelsedagskalas(nej tycker inte festa är något man gör istället för att fira en näras födelsedag) Vi klagar aldrig eller gnäller att det är jobbigt, snarare tvärtom vi belastar inte dem med att det är jobbigt. Kabnske det som är problemet..jag vet faktsikt inte.
  Däremot vet jag att det är inte såhär jag vill ha det i fortsättningen. Men som sagt hur gör man slut med svärisar/föräldrar?
11. Anonym (hjälp!) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 12:45
  
  #11
  
  Anonym: Han är 7 år äldre.
  
  mammatillwilliam: hur har de reagerat på det?
12. Waldo
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 13:09
  
  #12
  
  Det är uppenbart att dom skiljer på din sambo och hans bror av en aeller annan anledning.
  Jag lever under precis samma omständigheter så jag vet exakt hur du har det.
  Visst kan det skära i hjärtat en del, eller rättare sagt har gjort det.
  Men vi har valt att stänga ute den del av familje ur våra liv. Det tär för mycket på livet, det kostar mer än vad det ger för att det ska få ta någon plats i mitt liv.
  Helst skulle jag vilja banka skiten ur svärfar på allmän plats, men tyvärr tillåter inte polisen det, så då blir enda valet att bryta.
  
  Om ni inte vill bryta så, sluta att be om hjälp.
  Åk inte och hälsa på, ring inte och be dom komma på besök osv.
  Antingen förstår dom vad dom går miste om och inser vad dom ställt till med, eller så rullar deras liv vidare och då är det bara att inse att dom faktisk är sådna.
  Då är det bara att försöka skapa ett så normalt liv som möjligt för er familj .
13. Anonym (stämmer)
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 13:12
  
  #13
  
  åh vad mycket som stämmer med mina svärföräldrar ${#lang_emotions_surprised}$ kommer in från en annan tråd och lägger in det jag senast skrev där:
  
  jag fyllde år i feb, jag hade kunnat skita i att "fira" men min dotter tycker det är jätteviktigt med kalas (hon är 3år) så visst, och hon längtade ju efter farmor och farfar som vi inte träffat sedan jul.
  de skulle komma en lördag. helgen innan ringde vi till dem och pratade. då visade det sig att svägerskan med man och dotter var där.. inget konstigt kanske då de brukar åka dit hur ofta som helst MEN de hade magsjuka den veckan och svägerskan var sjuk på torsdagen och på fredagen var de där.
  
  Jaha och på onsdagen så ringer svärmor och de har åkt på vinterkräksjukan så de kom inte. Stackars dotter blev hur ledsen som helst för hon hade planer vad hon och de skulle göra. som tur var fixade morfar så hon fick åka brandbil den helgen i stället och vi bjöd hem lite andra så vi hade ett litet kalas.
  
  Känner bara vad FAN är det för j'kla skillnad på barnbarnen? Det var okey att det kom när de varit magsjuka och att de blev sjuka och inte kunde hälsa på sina andra barnbarn spelade visst ingen roll.
  När vi sedan blev sjuka så var det mycket om när vi ska kunna ses för någon kräksjuka vill de inte ha igen. så hittills så har de inte härt av sig pch inget planerat att de ska komma så tusan heller att jag tänker åka dit. de borde allt kunna hälsa på sina barnbarn här någon gång först.
14. Mammatilltvåprinsar
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 13:17
  
  #14
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Anonym: Han är 7 år äldre.mammatillwilliam: hur har de reagerat på det?
  Ingen aning, här sopas allt under mattan:) Men min man tycker väl det är lite tråkigt men vad ska man göra? Man får jobba på relationen helt enkelt. Men ge inte mer än ni orkar utan att vara bittra. Alltså, försök inte mer än ni orkar med.
15. Anonym (stämmer)
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 13:18
  
  #15
  
  ts
  har ännu en sak som stämmer en hel del med ditt. vi har aldrig bett dem om att vara barnvakt åt våra barn. de bor ju även längt bort.. tar ca 2.5h med bil. dock ska vi på bröllop i sommar och det är min syster så hela min sida kommer ju vara där så vi ringde i januari och kollade om de kan komma hot och passa barnen.
  
  "det kan nog gå" vi får höras av så det inte dyker upp något ect. Men vi var ju jättetidigt ute och tännkte att de då kunde boka den helgen på att komma hit men det kanske de gör om inget viktigare dyker upp.
  
  Nu ska de tydligen komma hit. har fårr 2 olika dagar att välja på, den andra åker de till svägerskan. men misstänker att svägerskan kommer hit med barn och allt även då svärföräldrarna skulle komma och vara med våra barn. Igår så sa de att "farmor är barnbarns sjuk" ja men då skulle väl hon kunna komma tidigare med.
16. Anonym (hjälp!) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 13:22
  
  #16
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Det är uppenbart att dom skiljer på din sambo och hans bror av en aeller annan anledning. Jag lever under precis samma omständigheter så jag vet exakt hur du har det. Visst kan det skära i hjärtat en del, eller rättare sagt har gjort det. Men vi har valt att stänga ute den del av familje ur våra liv. Det tär för mycket på livet, det kostar mer än vad det ger för att det ska få ta någon plats i mitt liv. Helst skulle jag vilja banka skiten ur svärfar på allmän plats, men tyvärr tillåter inte polisen det, så då blir enda valet att bryta. Om ni inte vill bryta så, sluta att be om hjälp. Åk inte och hälsa på, ring inte och be dom komma på besök osv. Antingen förstår dom vad dom går miste om och inser vad dom ställt till med, eller så rullar deras liv vidare och då är det bara att inse att dom faktisk är sådna. Då är det bara att försöka skapa ett så normalt liv som möjligt för er familj .
  Tack för ditt svar!
  Det är precis så jag känner nu. Nu är det nog.
  De kommer missa minstingens kalas eftersom de åkte och tog hand om brodens barn nu när han har rs-virus. Det var det min mellersta drabbades så illa av och låg inlagd med sond och det var nära att hon fick läggas i respirator. Jag riskerar inte att min minsting elelr mellersta får detta då hon har astma och extra känslig mot luftrörsinfektioner. Och de vet ju hur dålig hon var och hur noga det var att inte smitta till broderns barn..detsamma gäller ju nu. aldrig att jag utsätter dem för den risken medvetet.
  
  Men om man nu bryter gäller det allt. har ju tex facebook och där skriver de ju ibland..ska man bara strunta i det då? Om de bjuder in (om det skulle ske) tackar man nej då? Annars blir det ju bra på deras villkor ju.Har ju gett så många chanser, när de är trevliga så glömmer vi allt och går vidare men om och om blir det ju så här så nu får det vara. Det tär så på oss.
17. Krodan
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 19:59
  
  #17
  
  Jag skulle säga så här, bjuder de in till nåt så gör det NI vill. Strunta inte i att svara "bara för att", men om du inte har nåt vettigt svar så varför svara? Om de bjuder in och ni inte har nåt annat att göra så åk, om ni inte har lust, stanna hemma!
  Angelina och Athena är mina sessor
18. Waldo
  Visa endast
  
  Fre 19 mar 2010 17:50
  
  #18
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Tack för ditt svar!Det är precis så jag känner nu. Nu är det nog. De kommer missa minstingens kalas eftersom de åkte och tog hand om brodens barn nu när han har rs-virus. Det var det min mellersta drabbades så illa av och låg inlagd med sond och det var nära att hon fick läggas i respirator. Jag riskerar inte att min minsting elelr mellersta får detta då hon har astma och extra känslig mot luftrörsinfektioner. Och de vet ju hur dålig hon var och hur noga det var att inte smitta till broderns barn..detsamma gäller ju nu. aldrig att jag utsätter dem för den risken medvetet.Men om man nu bryter gäller det allt. har ju tex facebook och där skriver de ju ibland..ska man bara strunta i det då? Om de bjuder in (om det skulle ske) tackar man nej då? Annars blir det ju bra på deras villkor ju.Har ju gett så många chanser, när de är trevliga så glömmer vi allt och går vidare men om och om blir det ju så här så nu får det vara. Det tär så på oss.
  Vi gör som så att OM dom någon gång skulle bjud hem oss,
  vilket sker vart tredje år, följt med en timmes utskällning om varför vi aldrig hälsar på, så tackar vi vänlig men bestämt nej tack
  
  Ser vi svärfar i affären hälsar vi artigt och går, för att undvika allmänt spektakel.
  
  OM han skulle ringa hit nykter bara för att höra hur det är med sin familj.
  Ja det har faktiskt aldrig hänt, men då hade vi nog svarat artigt att allt är bra och sedan lagt på 10 sekunder senare
  
  Alltså minimera kontakten, svara artigt men ytterst kortfattat, ta ingen egen kontakt själv, sätt dig inte i någon beroende situation
  Mail,facebook osv hade jag gjort samma sak med. Dvs svarat ja, nej men inga större diskusioner
19. Anonym (hjälp!) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Fre 19 mar 2010 21:03
  
  #19
  
  Tack igen för alla svaren =)
  
  Jag försöker att inte påverkas alltför mkt av det här, fast det är svårt. Kan inte låta bli att känne en sting av avundsjuka på mina vänner som har hjälp av bådas föräldrar..men ffa att de har en farmor/farfar och mormor/morfar som bryr sig och vill umgås med barnen. Som tycker det är mysigt att ha dem mm.
  
  Som min mamma, hon kan ringa och fråga om inte den äldsta kan komma till henne, så har de pyjamasmys framför tv:n och moffar godis och gottigheter. Man ser hur glad min dotter blir av det, hon berättar det glatt för farmor också men aldrig att farmor frågar om hon vill komma dit. Ibland har hon frågat varför hon inte kan sova där..men vad säger man.
  
  Tycker att det är så sorgligt bara, förstår bara inte hur de tänker. Lär nog aldrig göra det hur mkt jag än försöker.
1. «
2. ‹
3. 1
10. ›
11. »