X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
Hej!
Oh så länge sedan det var jag skrev i tråden, men läste gjorde jag då och då under min graviditet. Underbart att ni kämpar på!
Måste få berätta min historia.
Efter en jobbig graviditet där jag var sjukskriven de sista fem månaderna föddes vår lilla tjej på östra i gbg, den 24:e augusti med akut kejsansnitt! Vi var så lyckliga!
Sen när tösen var 12h gammal tyckte barnmorskorna att hon inte hade så fin färg så man tog upp henne till neo för en liten check, jag stannade öm som jag var i hela kroppen kvar nere på rummet, var inte så orolig, tänkte att hon kanske kunde behöva lite syrgas eller att det var något med infektionen man trodde att hon hade alldeles innan man beslutade att snitta.
Tiden gick och jag började bli rejält orolig, efter 1,5h kom sambon tillbaka med lillan och två läkare!
Det visade sig att vår lilla hade ett medfött , ovanligt ( de opererar ca 4 om året) och allvarligt hjärtfel- truncus arteriosus comunis- som behövde opereras inom ett par veckor. Ca en halvtimme senare fick vi flytta till hjärtavdelningen på drottning silvias barnsjukhus.
Tiden som följde minns jag lite dimmigt, minns den starka overklighetskänsla och bara en natts sömn på nio dygn. Nio dagar gammal opererades våran tjej med öppen hjärtkirurgi och kopplad till hjärt-lungmaskin i 5,5h, att lämna henne ifrån sig den morgonen var det mest fruktansvärda jag någonsin gjort!
Men iallafaal, efter en vecka på iva fick vi komma ner på avdelningen igen och när hon var tre veckor gammal fick vi äntligen ta hem henne! Nu mår hon utmärkt även om det är lite saker som krånglar så det kommer troligen behövas ett nytt ingrepp snar så är det inget som påverkar hur hon mår.
Vi och framförallt jag mår väl inte lika bra, mycket tankar och tårar fortfarande, tänker tillbaka mycket.. Men huvudsaken är att hon mår bra och är sådär alldeles underbar som bara bebisar kan vara. Såklart vi är lyckliga över att vara familj ändå!
Något som jag funderat över nu efter allt detta(hoppas ingen tar illa upp nu) är missfallet jag hade när jag var gravid första gången, det känns så mycket lättare nu och jag tror att jag kommer hantera det bättre om jag skulle få ett missfall till i framtiden, när man får ett barn som inte hade överlevt mer än kanske två månader utan avancerad kirurgi så blir perspektivet annorlunda. Ett tidigt missfall är ju troligen så som alla säger ett icke livsdugligt foster och man måste verkligen försöka tänka att det troligen faktiskt var bäst för det barnet att slippa onödigt lidande.
Vet inte riktigt vad jag ville med det här inlägget, ville dela med mig av min historia för att den har gett sådan insikt om att man orkar så fantastiskt mycket mer än man någonsin tror så fortsätt kämpa alla därute och ge aldrig upp!
