Kvällen före morgonen som skall förändra mitt liv sitter jag med min man på terassen till vår underbara bungalow i Thailand – det leende landet. Många månader har vi drömt om vår resa, sparat och planerat för den drömsemester vi så länge fantiserat om. Nu är vi äntligen här – och allt är just så exotiskt som vi drömt om. Barnen leker i vår privata pool medan vi sitter och tittar ut över det oändliga, smärtsamt vackra havet. Vi hör havets lugna, rytmiska hjärtslag mot stranden och ser solstrålarnas glitter i den turkosblå ytan. Omedvetna om alltings förgänglighet, om livets obärmhärtighet och att allt blott är ett lån, njuter vi av att se dagen övergå i sammetsmjuk, varm natt. Vi hör fåglarnas skrik i natten och i lyktornas sken tackar min man mig för att jag tagit familjen med till paradiset – ett paradis vid namn Khao Lak.
Morgonen gryr som vilken annan morgon som helst. Den milslånga stranden ligger kantad av palmer. Snäckorna gnistrar som diamanter slumpmsässigt utslängda i sanden av en jättehand och vågornas lugna brus överröstar tystnaden. Vi bär på påsar fyllda av de underbaraste snäckor, snäckor som skall pryda askar och hyllor i barnens rum. Vi ser de små krabbornas sidosprång över den krusiga, fuktiga sanden. På stranden tumlar vår 9-åriga son runt bland de lekfulla vågorna som sköljer hans lena hud. Vi hör hans glada skratt och ser hans hänförelse. Hans lycka är stor över att vara i solen, på stranden, nära havet, som han älskar. Och ändå – om bara en kort tidsrymd skall detta älskade hav bli det som grymt krossar hans späda axlar och ändar hans korta liv. Havet, lika vackert, oberäkneligt och obärmhärtigt som livet självt.
Vår 7-åriga dotter plaskar en bit längre ut, vi skrattar åt hennes förvåning över vattnets saltighet, hennes lek med vågskvalpet...
Deras 17-åriga storebror snorklar på lite djupare vatten. Han ser endast sandbottnen och några enstaka fiskar, tids nog skall han på dykarkurs till Similanöarna och där skall han nog se dessa fantastiska fiskar han hört talas om.
Min man och jag går hand i hand, barfota i den mjuka sanden. Kokosnötter som flutit i land är redan på väg att gro, färdiga att sträcka sig mot den livgivande solen. Så lite vet vi om framtiden, så lite anar de lekande barnen i det kristallklara vattnet under de vajande palmerna.
Vågen närmar sig land med oanad hastighet. Vågen, som i två timmars tid korsat havet och med ursinnig kraft svept iväg allt som kom i dess väg. Det lyckliga folket ser vågen komma och drar nyfiket fram sina kameror. Plötsligt sprids en oro och samtidigt kommer insikten att detta är ingen vanlig våg. När solstolarna vid strandremsan likt såpbubblor slängs upp i luften går ett skrik genom folkmassan: ”Spring”! Men hur springer man undan en våg som skall krossa en hel värld, utplåna familjer, generationer, drömmar och framtidsplaner?
Min man slänger vår dotter över sin axel och springer. Jag tar min sons späda hand i min och vi tar skydd bakom ett hus – här är vi säkert skyddade också mot en ordentlig våg. Ögonblicket därefter krossar vågen huset med sin fulla kraft. Vi slungas iväg och min lille sons hand rivs ur mitt grepp av odjursvågen. Detta korta ögonblick har för evigt etsat sig in i min själ - hur hans lilla hand slits ur min – hur jag inte förmår rädda den späda kroppen. Hur han slungas ut i mörkret – in i evigheten.
Jag flyger, flyger i en tidlöshet som känns som en evighet, slungas ut i ett porlande inferno av svart, sugande, bubblande vatten. När lungorna når bristningsgränsen, och jag lugnt konstaterar att nu dör jag, sipprar solens gnistrande strålar ner genom de svarta vattenmassorna. I nästa ögonblick fylls lungorna av frisk luft innan vattenmassorna igen suger mig vidare in i ett myller av mörker, husdelar samt allsköns bråte.
Hur länge detta pågår har jag ingen aning om, det känns som ett tidlöst vakum, en oändlighet! Småningom övergår suget i rasande virvelmassor av vatten som störtar sig fram mot ett okänt mål. Jag klamrar mig fast i bräder, husdelar, ända tills min hand får tag i en dörr. Med mina sista krafter kravlar jag mig upp på dörren, varefter det bär av i en vansinnesfärd bland vattenmassorna. Dörren bär mig genom de värsta virvlarna medan palmblad skär upp min hud likt vassa knivar. Stammar rusar förbi med otrolig hastighet. Jag börjar blir trött och mer och mer likgiltig för vad som skall komma att hända. Då kommer från ingenstans en räddande ängel i form av en ung kille. Så visst finns det änglar i vår värld, de kan ofta dyka upp när vi minst anar det, men mest behöver det!
Desperat klamrar jag mig fast vid träbiten, som bär mig genom palmblad, husdelar, tomma tvättkorgar, tvättlinor, ja allt mellan himmel och jord i ett enda virvalande inferno. Plötsligt kommer jag in i ett lugnare vattendrag och känner en trädgren vid min hand. Som reflex griper jag tag i grenen. Jag undrar samtidigt varför jag gör detta – ingen, absolut ingen av mina barn har kunnat klara detta. Jag är fullständigt säker på att jag är den enda överlevande från vår familj. Hur skall jag klara av att leva vidare i ett helt liv fyllt av saknad efter mina barn och min man? Då hör jag som i fjärran ljudet av en ny våg. Självbevarelsedriften säger mig att jag måste klättra uppåt, uppåt för att undkomma nya vattenmassor. Kämpande klättrar jag så högt upp jag kan komma. Skall detta räcka till eller kommer jag att svepas med av nästa våg? Instinktivt kilar jag fast mig mellan stammarna ifall jag förlorar medvetandet – allt för att inte ramla ner i de dyiga vattenmassorna. Tankar snurrar runt avlösta av ett halvt dvalliknande tillstånd. Likgiltigt ser jag myggorna som täcker min sönderslagna hud, kanske ditlockade av blodlukten.
Plötsligt – människorop i fjärran. Lokalbefolkningen räddar med risk för sina egna liv turister i nöd. Tidsbegreppet är borta, men det känns som en evighet innan ett par män närmar sig. Eftersom mina badbyxor slitits bort av vågen klär ena mannen av sig sin jumper. Skjortan får fungera som kjol. Sedan börjar den ena mannen gå. Han banar väg genom att med sina bara fötter kontrollera att inga plåtar, glas och annat kan skära mina fötter nere i den leriga sörjan. Vattnet är växelvis otroligt kallt, som källvatten, växelvis mycket varmt, som från en kokande underjord. Jag snubblar efter mannen, tills vi kommer till ett hus, vars väggar stått pall för vågorna. Där pausar vi och han trollar fram en Coca Cola från husets inre. ”My house” säger han och pekar på det vitkalkade huset, där gröna gardiner hänger i trasor och golvet täcks av plamblad och bråte.
Plötsligt hörs stönanden och jämmer, en annan thailändare kommer bärande på en ung kvinna. Hon har brutet ben, vilket hänger och slänger under henne. Männen gör en professorisk bår genom att gräva fram två trädstammar och trolla fram två jumprar, vilka de trär över trädstammarna. Sedan baxar de upp den unga kvinnan på båren och bär henne framåt mot en väg i fjärran. Detta är helvetet, en bokstavlig vandring över lik. Ser många som inte haft samma tur – eller var det otur – som jag. Ser deras ansiktsdrag – lugna, rofyllda, som utslätade av dödens hand. Ser en död liten kille invid en palm, hans hår är mörkt, han är i 12-årsåldern, på bröstet har han ett stort blåmärke, men inga andra synliga skador. Han ligger på sida – utom all räddning. Mina tankar går igen till mina egna barn – antagligen liggande på liknande sätt slängda i dyn av en djävulsvåg.
Plötsligt befinner vi oss på en asfalterad väg. Svimfärdig försöker jag sätta mig på min såriga bak. En thailändsk kvinna med sår i pannan räcker mig en påse med luktsalt, vilket ger tillfällig lindring. Kvinnans ögon är svarta av förtvivlan och kinderna våta av tårar – eller är det vatten? När allt är nattsvart förtvivlan och smärtblandat kaos kvittar det lika. Plötsligt uppenbarar sig en pickup. ”Come, come”. Hjälpsamma händer skuffar mig upp på lastbilsflaket. Bredvid mig sitter en norrman som håller mig hårt om axlarna. ”Ingenting brutet?” frågar han. Jag skakar på huvudet. Nej inget brutet, endast hjärtat krossat och sinnet fullt av fasa. Den unga kvinnan med benbrott baxas upp på samma flak. Hennes skrik ekar genom märg och ben.
Efter en gungande färd genom okörbart landskap drar hjälpande händer oss ner från lastbilsflaket. Vi befinner oss på en klinik. Blodfläckade trasor ligger överallt bland alla sargade kroppar. Mera luktsalt erbjuds. Bredvid mig sitter en man från Luxenburg. Hans fru och dotter spolades bort från hustaket de klättrat upp på. ”But they are survivers”...tillägger mannen hoppfullt. Två dagar senare tröstar han fortfarande mig med ”Don´t lose your hope...” Jag beundrar honom för hans optimism och livsmod i detta hopplösa läge.
Hela dagen sitter vi sida vid sida, luxenburgaren och jag, medan raden av sårade, skadade, blodiga männsikotrasor aldrig förefaller ta slut. Mörkret faller och bilarna fortsätter välla in. Jag får en filt att svepa in mig i - om inte mot kylan så mot myggen, vilka jag inte ens märker. Apatiska, plågade ansikten finns omkring mig. ”Var är mina barn, min familj? Vem kramar deras lemlästade kroppar då havet släppt dem ur sitt grymma grepp? Varför sitter jag här, jag borde vara ute och leta bland ruinerna av det som var ett semesterparadis. Hur ska jag orka leva vidare efter detta? ”Don´t loose your hope, there´s always hope” mumlar luxemburgaren i mitt öra.
När morgonen gryr drabbas jag av rastlöshet och börjar söka efter min familj. Förstår något av katastrofens omfattning när jag längs väggarna ser oändliga rader med fotografier, bilder av försvunna kära, barn, barn, leende lyckliga barn, med vackra små flätor och solbränd hy, spädbarn, lite äldre barn, alla med sol och glädje i blicken. Alla försvunna, förintade i ett ögonblicksverk av en jättevåg. På mina vandringar möter jag otaliga mänskor, alla bär på sin egen livstragedi. En ung thailändsk kvinna irrar omkring i en korridor, tydligt chockad. Hon var på bilresa i bergen. När hon kom tillbaka finns inte ett spår av hem, man eller hennes två barn. Allt är borta. Vi håller stumt varandras händer. Den unge man som levde för dykningen och jobbade som dykinstruktör. Hans båda benstumpar lyser, benen är amputerade. Nu skall han aldrig dyka mer. Han håller min hand och lovar att be för min försvunna familj. Jag frågar hur jag skall kunna leva vidare utan mina barn. Hans sorgsna svar ”You have no choise, du har inget val”. Den engelska kvinna som irrar omkring med två småpojkar. Deras mamma och pappa är försvunna, men hon söker enträget vidare. Den unge man som i åtta år jobbat i Khao Lak, han har byggt sitt hus och sin framtid här. Nu är allt han jobbat för bortspolat, men han lever. Han ler tacksamt. Den svenska kvinna som ligger med brutna ben bredvid sin relativt oskadade son. Hennes 3 åriga dotter är försvunnen. Hennes två äldre döttrar samt man är försvunna. Hon sover den utmattades sömn. En ung finländsk flicka med bägge föräldrarna försvunna, hennes 14-åriga lillebror är borta och hon vet att hennes 19-åriga lillasyster är död. Hon såg systern flyta död förbi trädet hon själv klamrade sig fast i. Hon försökte hålla fast systerns kropp, men orkade inte, utan vattenmassorna tog kroppen med sig.
Vandrar bedrövad vidare genom sal efter sal. Känner inget hopp, endast stark förtvivlan. Tills jag helt plötsligt känner en ängels vingslag, för där i en sjukhussäng ligger min älskade lilla dotter och sover. Hennes långa ljusa hår ligger som ett silvertäcke över dynan! Har aldrig sett en vackrare syn! Jag sjunker ner på sängkanten, stryker henne över kinden och viskar hennes namn. Hon vaknar, tittar upp på mig, säger ”mamma” och slänger sig runt min hals. Vi kramas länge, länge, länge, tårarna rinner nerför mina kinder. ”Tack gode, gode Gud att du åtminstone räddade min lilla dotter”! Har många gånger det senaste dygnet för min inre syn plågats av att se hennes lilla kropp sargad och sönderslagen. Tack, tack! Nu skall jag aldrig släppa henne mer. Nu är vi i alla fall två – ingen är ensam längre. Luxemburgaren hade rätt! ”Don´t loose your hope – there´s always hope...” Jag känner att min hopp växer. Kanske, kanske även hela min övriga familj har haft en chans? Tyvärr skulle det inte bli så.
Morgonen gryr och jag lyckas ringa ett samtal hem. Via telefonen får jag höra att min äldsta son finns på ett annat sjukhus – svårt skadad, men vid liv. Ännu ett under har skett! Men yngsta sonen och min man saknas fortfarande.
Plötsligt utbryter stor aktivitet – alla utlänningar skall lämna landet. Vägrar resa hem utan min familj. Guiderna försäkrar om och om igen att alla som befinner sig på sjukhus kommer att skickas hem och jag kommer att få träffa min familj – om de lever. Jag kan inget göra, hemma kommer vi att träffas igen. Håller desperat min dotters hand, tack och lov att jag har henne. Lovar tvärtemot mitt samvetes röst att lämna Thailand, känner mig dock som en förrädare som lämnar min man och min yngsta son efter mig. Men vad kan jag göra? Jag har två barn att försöka få hem, jag hoppas och ber att någon annan ser till att den övriga familjen kommer till rätta och skickas hem. Innan jag går med på att lämna Thailand får jag meddelande att min äldsta son är i ambulansflyget på väg hem. Vår långa resa har nått sitt slut.
Efter hemkomsten följer många tunga månader då min äldsta son vårdas på sjukhusets intensivvårdsavdelning för sina svåra skador. Först långt efteråt förstår jag egentligen hur pass svårt skadad han var. Vet nu att det var väldigt nära att han överhuvudtaget inte överlevde. Min man och yngsta son kom tyvärr aldrig levande tillbaka från vår paradisresa. De blev för evigt kvar i det paradis de älskade så. Endast deras kroppar kom ett halvt år senare till hemlandet.
Idag har drygt fyra år gått sedan vi reste på vår drömresa. Det har varit fyra svåra år. Förlusten är mycket större än man först inser, man förlorar inte bara sina älskade utan också alla gemensamma framtida upplevelser som det gemensamma första barnbarnet, djunglar vi skulle utforska tillsammans, lata sommardagar på skärgårdens klippor. Min älskade lillkille förlorade alla upplevelser av kärleken, den ibland så tunga tonårstiden, körkortet, alla gemensamma upplevelser med sina kamrater och syskon, ja allt som livet rymmer. Mina två överlevande barn förlorade sin bror och sin pappa. Jag gick igenom den största förlusten en mamma kan tvingas genomleva – att förlora sitt barn och samtidigt sin livskamrat. Men samtidigt har allt det svåra svetsat samman vår överlevande lilla familj på ett helt otroligt sätt. Idag förstår vi på helt annat sätt uppskatta varandra och njuta av den tid vi ännu får tillsammans.
Saknaden och förlusten har också gett mig så mycket jag aldrig fått utan den erfarenheten. Jag har lärt mig att man inte dör av smärta, men också att tiden inte läker alla sår. Jag har lärt mig tacksamhet – tacksamhet mot livet och att uppskatta alla små glädjeämnen som finns i vardagen. Jag har lärt mig se skönheten i naturen, njuta av solens strålar en vacker sommardag, uppleva skönheten i en fågels sång med en intensitet jag aldrig trott var möjlig. Jag har lärt mig vara tacksam för varje ny dag vi får tillsammans med våra kära – varje dag är en ovärdelig gåva som aldrig kommer åter. Ta vara på varje dag som om den var din sista – vilket den mycket väl kan vara.
Jag har lärt mig att varje mänska är mycket starkare än hon själv anar, att vi klarar långt mer än vi någonsin trott var möjligt. Jag har lärt mig att det går att leva vidare efter smärtsamma förluster. Jag har lärt mig att det är genom smärta vi växer som människor. Jag har lärt mig ödmjuket – ödmjukhet inför livet och också inför döden.
Men framförallt har jag lärt mig att älska livet, med allt vad det innebär av glädje, sorg och också smärta. Jag älskar livet, som vi tar alldeles för självklart. Jag har också lärt mig att när stunden är inne välkomna döden utan rädsla. Livet ger och livet tar. Men ändå har som nu jag aldrig älskat livet.
Läkaren som vårdade oss på sjukhuset i TakuaPa tog personligen kontakt med oss ett halvår efter hemkomsten och insisterade på att få träffa oss om vi någon gång igen besökte Thailand. Efter detta har vår återstående lilla familj besökt vårt älskade Thailand två gånger. Vi har badat i det otroligt blåa ljumma vattnet, vandrat på milslånga öde sandstränder under vajande palmer, ridit i djunglar på vaggande elefantryggar, paddlat på djungelfloder, njutit av de underbara varma nätterna - med månen på kant. Vi har träffat läkaren med familj, tillsammans med dem tillbringat oförglömliga kvällar med thailändsk mat och oerhörd medmänsklig värme. De har kört oss till platser vi var på innan katastrofen inträffade och platser vi som turister aldrig hade fått se. Vi har blivit bekanta med många mycket fattiga, men oerhört varma och livsbejakande ortsbor. Dessa människor äger inte många världsliga ägodelar, men de äger en medmänsklighet, förmåga att njuta av livet och en värme vi i många fall glömt bort under vår statusjakt här uppe i Norden. Ett talande exempel är den gamla thailändaren s <!-- @page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } -->
Kvällen före morgonen som skall förändra mitt liv sitter jag med min man på terassen till vår underbara bungalow i Thailand – det leende landet. Många månader har vi drömt om vår resa, sparat och planerat för den drömsemester vi så länge fantiserat om. Nu är vi äntligen här – och allt är just så exotiskt som vi drömt om. Barnen leker i vår privata pool medan vi sitter och tittar ut över det oändliga, smärtsamt vackra havet. Vi hör havets lugna, rytmiska hjärtslag mot stranden och ser solstrålarnas glitter i den turkosblå ytan. Omedvetna om alltings förgänglighet, om livets obärmhärtighet och att allt blott är ett lån, njuter vi av att se dagen övergå i sammetsmjuk, varm natt. Vi hör fåglarnas skrik i natten och i lyktornas sken tackar min man mig för att jag tagit familjen med till paradiset – ett paradis vid namn Khao Lak.
Morgonen gryr som vilken annan morgon som helst. Den milslånga stranden ligger kantad av palmer. Snäckorna gnistrar som diamanter slumpmsässigt utslängda i sanden av en jättehand och vågornas lugna brus överröstar tystnaden. Vi bär på påsar fyllda av de underbaraste snäckor, snäckor som skall pryda askar och hyllor i barnens rum. Vi ser de små krabbornas sidosprång över den krusiga, fuktiga sanden. På stranden tumlar vår 9-åriga son runt bland de lekfulla vågorna som sköljer hans lena hud. Vi hör hans glada skratt och ser hans hänförelse. Hans lycka är stor över att vara i solen, på stranden, nära havet, som han älskar. Och ändå – om bara en kort tidsrymd skall detta älskade hav bli det som grymt krossar hans späda axlar och ändar hans korta liv. Havet, lika vackert, oberäkneligt och obärmhärtigt som livet självt.
Vår 7-åriga dotter plaskar en bit längre ut, vi skrattar åt hennes förvåning över vattnets saltighet, hennes lek med vågskvalpet...
Deras 17-åriga storebror snorklar på lite djupare vatten. Han ser endast sandbottnen och några enstaka fiskar, tids nog skall han på dykarkurs till Similanöarna och där skall han nog se dessa fantastiska fiskar han hört talas om.
Min man och jag går hand i hand, barfota i den mjuka sanden. Kokosnötter som flutit i land är redan på väg att gro, färdiga att sträcka sig mot den livgivande solen. Allt är fortfarande omedvetet om att efter bara en kort tidsrymd, skall detta paradis förvandlas till en syndaflod av lidande, död och smärta. Så lite vet vi om framtiden, så lite anar de lekande barnen i det kristallklara vattnet under de vajande palmerna. Deras lyckliga skratt skall snart förbytas i ett obegripligt inferno av jäsande, bubblande vattenmassor.
Vågen närmar sig land med oanad hastighet. Vågen, som i två timmars tid korsat havet och med ursinnig kraft svept iväg allt som kom i dess väg. Det lyckliga folket ser vågen komma och drar nyfiket fram sina kameror. Plötsligt sprids en oro och samtidigt kommer insikten att detta är ingen vanlig våg. När solstolarna vid strandremsan likt såpbubblor slängs upp i luften går ett skrik genom folkmassan: ”Spring”! Men hur springer man undan en våg som skall krossa en hel värld, utplåna familjer, generationer, drömmar och framtidsplaner?
Min man slänger vår dotter över sin axel och springer. Jag tar min sons späda hand i min och vi tar skydd bakom ett hus – här är vi säkert skyddade också mot en ordentlig våg. Ögonblicket därefter krossar vågen huset med sin fulla kraft. Vi slungas iväg och min lille sons hand rivs ur mitt grepp av odjursvågen. Detta korta ögonblick har för evigt etsat sig in i min själ - hur hans lilla hand slits ur min – hur jag inte förmår rädda den späda kroppen. Hur han slungas ut i mörkret – in i evigheten.
Jag flyger, flyger i en tidlöshet som känns som en evighet, slungas ut i ett porlande inferno av svart, sugande, bubblande vatten. När lungorna når bristningsgränsen, och jag lugnt konstaterar att nu dör jag, sipprar solens gnistrande strålar ner genom de svarta vattenmassorna. I nästa ögonblick fylls lungorna av frisk luft innan vattenmassorna igen suger mig vidare in i ett myller av mörker, husdelar samt allsköns bråte.
Hur länge detta pågår har jag ingen aning om, det känns som ett tidlöst vakum, en oändlighet! Småningom övergår suget i rasande virvelmassor av vatten som störtar sig fram mot ett okänt mål. Jag klamrar mig fast i bräder, husdelar, ända tills min hand får tag i en dörr. Med mina sista krafter kravlar jag mig upp på dörren, varefter det bär av i en vansinnesfärd bland vattenmassorna. Dörren bär mig genom de värsta virvlarna medan palmblad skär upp min hud likt vassa knivar. Stammar rusar förbi med otrolig hastighet. Jag börjar blir trött och mer och mer likgiltig för vad som skall komma att hända. Då kommer från ingenstans en räddande ängel i form av en ung kille. Han åker på en träbit och lyckas räcka mig en fönsterlucka. Under hela forsfärden är han absolut den enda människa jag ser. Så visst finns det änglar i vår värld, de kan ofta dyka upp när vi minst anar det, men mest behöver det!
Desperat klamrar jag mig fast vid träbiten, som bär mig genom palmblad, husdelar, tomma tvättkorgar, tvättlinor, ja allt mellan himmel och jord i ett enda virvalande inferno. Plötsligt kommer jag in i ett lugnare vattendrag och känner en trädgren vid min hand. Som reflex griper jag tag i grenen. Jag undrar samtidigt varför jag gör detta – ingen, absolut ingen av mina barn har kunnat klara detta. Jag är fullständigt säker på att jag är den enda överlevande från vår familj. Hur skall jag klara av att leva vidare i ett helt liv fyllt av saknad efter mina barn och min man? Då hör jag som i fjärran ljudet av en ny våg. Självbevarelsedriften säger mig att jag måste klättra uppåt, uppåt för att undkomma nya vattenmassor. Kämpande klättrar jag så högt upp jag kan komma. Skall detta räcka till eller kommer jag att svepas med av nästa våg? Instinktivt kilar jag fast mig mellan stammarna ifall jag förlorar medvetandet – allt för att inte ramla ner i de dyiga vattenmassorna. Tankar snurrar runt avlösta av ett halvt dvalliknande tillstånd. Likgiltigt ser jag myggorna som täcker min sönderslagna hud, kanske ditlockade av blodlukten.
Plötsligt – människorop i fjärran. Lokalbefolkningen räddar med risk för sina egna liv turister i nöd. Tidsbegreppet är borta, men det känns som en evighet innan ett par män närmar sig. Eftersom mina badbyxor slitits bort av vågen klär ena mannen av sig sin jumper. Skjortan får fungera som kjol. Sedan börjar den ena mannen gå. Han banar väg genom att med sina bara fötter kontrollera att inga plåtar, glas och annat kan skära mina fötter nere i den leriga sörjan. Vattnet är växelvis otroligt kallt, som källvatten, växelvis mycket varmt, som från en kokande underjord. Jag snubblar efter mannen, tills vi kommer till ett hus, vars väggar stått pall för vågorna. Där pausar vi och han trollar fram en Coca Cola från husets inre. ”My house” säger han och pekar på det vitkalkade huset, där gröna gardiner hänger i trasor och golvet täcks av plamblad och bråte.
Plötsligt hörs stönanden och jämmer, en annan thailändare kommer bärande på en ung kvinna. Hon har brutet ben, vilket hänger och slänger under henne. Männen gör en professorisk bår genom att gräva fram två trädstammar och trolla fram två jumprar, vilka de trär över trädstammarna. Sedan baxar de upp den unga kvinnan på båren och bär henne framåt mot en väg i fjärran. Detta är helvetet, en bokstavlig vandring över lik. Ser många som inte haft samma tur – eller var det otur – som jag. Ser deras ansiktsdrag – lugna, rofyllda, som utslätade av dödens hand. Ser en död liten kille invid en palm, hans hår är mörkt, han är i 12-årsåldern, på bröstet har han ett stort blåmärke, men inga andra synliga skador. Han ligger på sida – utom all räddning. Mina tankar går igen till mina egna barn – antagligen liggande på liknande sätt slängda i dyn av en djävulsvåg. Men alla känslor är förstenade, i detta skede är det endast kroppen som automatiskt fungerar genom att ta steg för steg.
Plötsligt befinner vi oss på en asfalterad väg. Svimfärdig försöker jag sätta mig på min såriga bak. En thailändsk kvinna med sår i pannan räcker mig en påse med luktsalt, vilket ger tillfällig lindring. Kvinnans ögon är svarta av förtvivlan och kinderna våta av tårar – eller är det vatten? När allt är nattsvart förtvivlan och smärtblandat kaos kvittar det lika. Plötsligt uppenbarar sig en pickup. ”Come, come”. Hjälpsamma händer skuffar mig upp på lastbilsflaket. Bredvid mig sitter en norrman som håller mig hårt om axlarna. ”Ingenting brutet?” frågar han. Jag skakar på huvudet. Nej inget brutet, endast hjärtat krossat och sinnet fullt av fasa. Den unga kvinnan med benbrott baxas upp på samma flak. Hennes skrik ekar genom märg och ben.
Efter en gungande färd genom okörbart landskap drar hjälpande händer oss ner från lastbilsflaket. Vi befinner oss på en klinik. Blodfläckade trasor ligger överallt bland alla sargade kroppar. Mera luktsalt erbjuds. Bredvid mig sitter en man från Luxenburg. Hans fru och dotter spolades bort från hustaket de klättrat upp på. ”But they are survivers”...tillägger mannen hoppfullt. Två dagar senare tröstar han fortfarande mig med ”Don´t lose your hope...” Jag beundrar honom för hans optimism och livsmod i detta hopplösa läge. Hoppas hans livstro och positivitet bar frukt.
Hela dagen sitter vi sida vid sida, luxenburgaren och jag, medan raden av sårade, skadade, blodiga männsikotrasor aldrig förefaller ta slut. Mörkret faller och bilarna fortsätter välla in. Jag får en filt att svepa in mig i - om inte mot kylan så mot myggen, vilka jag inte ens märker. Apatiska, plågade ansikten finns omkring mig. ”Var är mina barn, min familj? Vem kramar deras lemlästade kroppar då havet släppt dem ur sitt grymma grepp? Varför sitter jag här, jag borde vara ute och leta bland ruinerna av det som var ett semesterparadis. Hur ska jag orka leva vidare efter detta? ”Don´t loose your hope, there´s always hope” mumlar luxemburgaren i mitt öra.
När kvällen kommer drabbas jag av rastlöshet och börjar söka efter min familj. Förstår något av katastrofens omfattning när jag längs väggarna ser oändliga rader med fotografier, bilder av försvunna kära, barn, barn, leende lyckliga barn, med vackra små flätor och solbränd hy, spädbarn, lite äldre barn, alla med sol och glädje i blicken. Alla försvunna, förintade i ett ögonblicksverk av en jättevåg. På mina vandringar möter jag otaliga mänskor, alla bär på sin egen livstragedi. En ung thailändsk kvinna irrar omkring i en korridor, tydligt chockad. Hon var på bilresa i bergen. När hon kom tillbaka finns inte ett spår av hem, man eller hennes två barn. Allt är borta. Vi håller stumt varandras händer. Den unge man som levde för dykningen och jobbade som dykinstruktör. Hans båda benstumpar lyser, benen är amputerade. Nu skall han aldrig dyka mer. Han håller min hand och lovar att be för min försvunna familj. Jag frågar hur jag skall kunna leva vidare utan mina barn. Hans sorgsna svar ”You have no choise, du har inget val”. Den engelska kvinna som irrar omkring med två småpojkar. Deras mamma och pappa är försvunna, men hon söker enträget vidare. Den unge man som i åtta år jobbat i Khao Lak, han har byggt sitt hus och sin framtid här. Nu är allt han jobbat för bortspolat, men han lever. Han ler tacksamt. Den svenska kvinna som ligger med brutna ben bredvid sin relativt oskadade son. Hennes 3 åriga dotter är försvunnen. Hennes två äldre döttrar samt man är försvunna. Hon sover den utmattades sömn. En ung finländsk flicka med bägge föräldrarna försvunna, hennes 14-åriga lillebror är borta och hon vet att hennes 19-åriga lillasyster är död. Hon såg systern flyta död förbi trädet hon själv klamrade sig fast i. Hon försökte hålla fast systerns kropp, men orkade inte, utan vattenmassorna tog kroppen med sig.
Vandrar bedrövad vidare genom sal efter sal. Känner inget hopp, endast stark förtvivlan. Tills jag helt plötsligt känner en ängels vingslag, för där i en sjukhussäng ligger min älskade lilla dotter och sover. Hennes långa ljusa hår ligger som ett silvertäcke över dynan! Har aldrig sett en vackrare syn! Jag sjunker ner på sängkanten, stryker henne över kinden och viskar hennes namn. Hon vaknar, tittar upp på mig, säger ”mamma” och slänger sig runt min hals. Vi kramas länge, länge, länge, tårarna rinner nerför mina kinder. ”Tack gode, gode Gud att du åtminstone räddade min lilla dotter”! Har många gånger det senaste dygnet för min inre syn plågats av att se hennes lilla kropp sargad och sönderslagen. Tack, tack! Nu skall jag aldrig släppa henne mer. Nu är vi i alla fall två – ingen är ensam längre. Luxemburgaren hade rätt! ”Don´t loose your hope – there´s always hope...” Jag känner att min hopp växer. Kanske, kanske även hela min övriga familj har haft en chans? Tyvärr skulle det inte bli så.
Morgonen gryr och jag lyckas ringa ett samtal hem. Via telefonen får jag höra att min äldsta son finns på ett annat sjukhus – svårt skadad, men vid liv. Ännu ett under har skett! Men yngsta sonen och min man saknas fortfarande.
Plötsligt utbryter stor aktivitet – alla utlänningar skall lämna landet. Vägrar resa hem utan min familj. Guiderna försäkrar om och om igen att alla som befinner sig på sjukhus kommer att skickas hem och jag kommer att få träffa min familj – om de lever. Jag kan inget göra, hemma kommer vi att träffas igen. Håller desperat min dotters hand, tack och lov att jag har henne. Lovar tvärtemot mitt samvetes röst att lämna Thailand, känner mig dock som en förrädare som lämnar min man och min yngsta son efter mig. Men vad kan jag göra? Jag har två barn att försöka få hem, jag hoppas och ber att någon annan ser till att den övriga familjen kommer till rätta och skickas hem. Innan jag går med på att lämna Thailand får jag meddelande att min äldsta son är i ambulansflyget på väg hem. Vår långa resa har nått sitt slut.
Efter hemkomsten följer många tunga månader då min äldsta son vårdas på sjukhusets intensivvårdsavdelning för sina svåra skador. Först långt efteråt förstår jag egentligen hur pass svårt skadad han var. Vet nu att det var väldigt nära att han överhuvudtaget inte överlevde. Min man och yngsta son kom tyvärr aldrig levande tillbaka från vår paradisresa. De blev för evigt kvar i det paradis de älskade så. Endast deras kroppar kom ett halvt år senare till hemlandet.
Idag har drygt fyra år gått sedan vi reste på vår drömresa. Det har varit fyra svåra år. Förlusten är mycket större än man först inser, man förlorar inte bara sina älskade utan också alla gemensamma framtida upplevelser som det gemensamma första barnbarnet, djunglar vi skulle utforska tillsammans, lata sommardagar på skärgårdens klippor. Min älskade lillkille förlorade alla upplevelser av kärleken, den ibland så tunga tonårstiden, körkortet, alla gemensamma upplevelser med sina kamrater och syskon, ja allt som livet rymmer. Mina två överlevande barn förlorade sin bror och sin pappa. Jag gick igenom den största förlusten en mamma kan tvingas genomleva – att förlora sitt barn och samtidigt sin livskamrat. Men samtidigt har allt det svåra svetsat samman vår överlevande lilla familj på ett helt otroligt sätt. Idag förstår vi på helt annat sätt uppskatta varandra och njuta av den tid vi ännu får tillsammans.
Saknaden och förlusten har också gett mig så mycket jag aldrig fått utan den erfarenheten. Jag har lärt mig att man inte dör av smärta, men också att tiden inte läker alla sår. Jag har lärt mig tacksamhet – tacksamhet mot livet och att uppskatta alla små glädjeämnen som finns i vardagen. Jag har lärt mig se skönheten i naturen, njuta av solens strålar en vacker sommardag, uppleva skönheten i en fågels sång med en intensitet jag aldrig trott var möjlig. Jag har lärt mig vara tacksam för varje ny dag vi får tillsammans med våra kära – varje dag är en ovärdelig gåva som aldrig kommer åter. Ta vara på varje dag som om den var din sista – vilket den mycket väl kan vara.
Jag har lärt mig att varje mänska är mycket starkare än hon själv tror, att vi klarar långt mer än vi någonsin trott var möjligt. Jag har lärt mig att det går att leva vidare efter smärtsamma förluster. Jag har lärt mig att det är genom smärta vi växer som människor. Jag har lärt mig ödmjuket – ödmjukhet inför livet och också inför döden.
Men framförallt har jag lärt mig att älska livet, med allt vad det innebär av glädje, sorg och också smärta. Jag älskar livet, som vi tar alldeles för självklart. Jag har också lärt mig att när stunden är inne välkomna döden utan rädsla. Livet ger och livet tar. Men ändå har som nu jag aldrig älskat livet.
Läkaren som vårdade oss på sjukhuset i TakuaPa tog personligen kontakt med oss ett halvår efter hemkomsten och insisterade på att få träffa oss om vi någon gång igen besökte Thailand. Efter detta har vår återstående lilla familj besökt vårt älskade Thailand två gånger. Vi har badat i det otroligt blåa ljumma vattnet, vandrat på milslånga öde sandstränder under vajande palmer, ridit i djunglar på vaggande elefantryggar, paddlat på djungelfloder, njutit av de underbara varma nätterna - med månen på kant. Vi har träffat läkaren med familj, tillsammans med dem tillbringat oförglömliga kvällar med thailändsk mat och oerhörd medmänsklig värme. De har kört oss till platser vi var på innan katastrofen inträffade. Vi har blivit bekanta med många mycket fattiga, men oerhört varma och livsbejakande ortsbor. Dessa människor äger inte många världsliga ägodelar, men de äger en medmänsklighet, förmåga att njuta av livet och en värme vi i många fall glömt bort under vår statusjakt här uppe i Norden. Ett talande exempel är den gamla thailändaren som efter katastrofen tog sina gamla slitna skor och gav till en turist som barfota stapplade fram längs vägen. Vi kommer utan tvekan att vid första bästa tillfälle igen åka ner till detta underbara land och träffa de människor vi idag anser som några av våra bästa vänner.
om efter katastrofen tog sina gamla slitna skor och gav till en turist som barfota stapplade fram längs vägen. Vi kommer utan tvekan att vid första bästa tillfälle igen åka ner till detta underbara land och träffa de människor vi idag anser som några av våra bästa vänner.
