Första familjeresan!

Jag, är Winston Litzén 4 månader, och son till mamma Clara och pappa Martin. Mina föräldrar är ägare till ett hunddagis.
Och pappa jobbar oftast rätt långa dagar. Men nu var det dags för vår/min första semester.
Vi åkte till Stockholm.
Min mamma är därifrån så vi skulle titta var hon bodde när hon var liten. Och göra roliga saker tillsammans.

Vi åkte en lördag förmiddag i juli, vi bor i Jönköping, så första stoppet blev i Linköping. Där åt vi och hämtade nyckeln till lägenheten vi skulle bo i.

Mamma sa att det var första gången det tog mer än dubbla tiden till Stockholm, 8 timmar, men det var faktiskt inte på grund av mig, jag skötte mig exemplariskt (som vanligt).
Men föräldranra mina är rätt krångliga, det skulle stannas å köpa godis, dricka, mat och tidningar så fort de såg en mack.
Jag blev rätt trött på detta så jag sov tills vi var framme vid målet, Stockholm, min mammas älskade Stockholm som hon pratat så varmt om.

Denna värme över kissluktandehissar, stressade människor, dyra resor, ovälkomnande restaurangägare för att mina föräldrar alltid var tvugna att ta med sig något som förstörde allt, nämligen barnvagnen. Just denna värme kände inte jag, men jag är kanske för liten för att se dem vackra husen och trånga gränderna i gammlastan, där det kändes som att jag var på väg att skumpa ur vagnen, det vackra vattnet överallt där det blåste i mitt lilla ansikte så jag knappt kunde andas, Allsången på skansen där man knappt kunde höra något för mina föräldrar ansåg att jag var för liten för att stå och digga mitt i smeten.
   Eller när mina föräldrar tryckte ner mig i en liten karusell, och stod och skrattade som dem aldrig tidigare gjort, jag skrattade för att dem såg så roliga ut när dem skrattade, filmade och fotade mig, att åka karusell var jag för liten för att uppskatta, men jag låter dem tro det. 

Jag låter dem även skylla på mig att det var därför vi kom iväg så sent på dagarna, fast jag vet att det var för att de for runt i den stora lägengeten i Vasastan och packade, duschade, fixade och donade.

De får också gärna tro att det var jag som sparkade av mig min toffel på Aquaria museumet, fast det var egentligen pappa som klämde fast den så att den åkte av när mamma och pappa studerade hur en gädda och abborre låter.
Alltså var det egentligen pappas fel att mamma fick tränga sig in i den fuktiga klibbiga miljön bland en svettig folkmassa, skrikande barn och lyckliga föräldrar som för en stund såg ut som att de trodde att det var i en varm tropisk djungel i ett främmande land.
Den entusiasmen som de vuxna visade visar jag först när jag får uppleva det på riktigt.

Ut kom min svettiga och glada mamma viftandes med toffeln, som om det vore en guldbagge hon hade i handen.
 Jag tycker inte ens om de där tofflorna, de är för trånga och jätte varma.

Iväg bar det till Skansen, där mina föräldrar slängde ner mig i ett jätte jätte stort hav fullt av andra barns nappar, där var jag tvungen att slänga min napp, som visst några katteungar hade mer användning av. Min mamma har också slängt sin napp där. Min mamma och pappa säger att jag slutat med napp, för att jag inte haft den på ungefär en månad.
   Till saken hör att, jag vill inte ha den för de tappar den på golvet hela tiden, och som att det inte räckte med baciller stoppar dem in den i munnen efteråt.
Hur dum får man bli, vem vill ha napp då?

Hem åkte jag med nöjda föräldrar som på fullaste allvar trodde att jag hade haft en underbar första semester.
För att jag på 1 vecka inte hade fällt en tår, varit grinig eller otålig. Men det gör/är jag aldrig. Jag hade varit lika nöjd och lycklig om vi hade varit tillsammns hemma. Men mina föräldrar la ner så mycket tid och pengar på "min" första semster så jag kommer alltid låta dem tro att det var så.

Denna berättelse är skriven ur (kanske) en bebis ögon.
                   /Winston Litzén med hjälp av mamma Clara Engberg