Eftersom vi fortfarande befinner oss ett lite rörigt tillstånd där både jag och sambon upplever svårigheter att räcka till så måste vi börja ta till åtgärder för att göra saker bättre. Första åtgärdens egentligen redan gjord, nämligen att vi kortat ner Lovisas dagvila till en timme och fått henne att somna fortare på kvällarna och sova bättre på nätterna. Nu är det vi som ska få mera sömn och vila. Vi ska prova att sambon sover i gästrummet på vardagarna. På det sättet får han vara ostörd av Lovisa om hon vaknar, av mig när jag dels springer upp och ner och dels snarkar när jag väl sover, och inte minst av Arvids läten när han sover och hans än större läten när han oftast är vaken mitt i natten. Förhoppningsvis ska detta också ge mig mer vila, då jag slipper vara hänsynsfull och gå upp och amma om Arvid är otålig och högljudd och dessutom slippa flytta honom till sin säng när han är omsövd i min säng utan i stället flytta mig till sambons sida av sängen.

Det blir långt mellan möjligheterna att sitta i lugn och ro vid datorn... Tänkte därför testa om det är möjligt att åtminstone få in små korta uppdateringar via mobilen, för den kan jag ju sitta och knappa på medan Arvid äter och det tillbringar han ca 4 timmar med så där finns det ju lite tid Han fortsätter iaf att vara ett relativt nöjt barn. Enda lite jobbiga är väl att han har svårt för att ligga själv i vagnen om den inte rör sig och oftast vaknar när man lägger ner honom efter att han somnat i famnen... Och sedan ett par dagar vill han i princip bli ammad med i snitt en timmes mellanrum hela dagarna...

I fredags, för en vecka sedan, den 23/3, föddes vår son! Ber om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen, men med en tvååring och en nyfödd har tiden helt enkelt inte funnits. Surfar lite med mobilen när jag får tillfälle, men jag får inte riktigt bloggarna att fungera från mobilen.

Det blev, som vi trodde, en liten pojke. Vikt 3500g och längd 51cm. Och givetvis alldeles fantastisk!

Förlossningen, det fruktade snittet, blev en såå mycket bättre upplevelse än jag kunnat drömma om. Alla tog så stor hänsyn till vår tidigare upplevelse och våra önskemål så vi kände oss verkligen delaktiga. Vi fick också min Aurora-BM som BM på snittet och det gjorde mycket för min upplevelse. Jag fick full överblick i en operationslampa som inte användes så jag såg faktiskt alltihop! Sååå häftigt att se huvudet komma ut och sen se hur de liksom vred ut axlarna!

Direkt efter att navelsträngen pulserat klart och klippts fick han komma upp på mitt bröst och det övriga nödvändiga, K-vitamin och tillsnyggning av navelsträngen fixades där. Hela stämninen var lugn och värdig, precis som vi önskat och vi var liksom "med" på ett helt annat sätt än förra gången. Jag förlorade minimalt med blod, några dl bara. Det enda som gick lite utanför plan var att spinalbedövningen tog aningen för bra, så hade lite dålig känsel ända upp i armhålorna, men jag besvärades inte så mycket av det förutom att jag domnade lite i ena handen och jag var tvungen att lämna över lillen till sin pappa en stund.

I övrigt gick den fysiska återhämtningen om möjligt fortare än förra gången. Lillkillen är född 10.08 och jag provade nog att stå på benen redan vid 14 och vid 15 gick jag och duschade. Tyvärr drabbades jag av klåda av morfinet i spinalen och det var inte så trevligt, men det gick att leva med och försvann efter första dygnet.

Men även denna gång är det amningsstarten som strulat. Jag hade bra med råmjölk direkt från början, men lillen var inte så sugintresserad första timmarna, men jag mjölkade ut och gav honom ca 5 ml, kanske tre gånger under det första halva dygnet. Men sen dog mjölken ut helt. Åkte hem från BB vid 14 dagen efter och sedan satt jag hemma och kämpade på med handmjölkningen, men det var i princip delar av ml som jag fick ut. Dock började lillen att vara mer och mer intresserad av att suga, så det gav gott hopp.

På måndagen skulle vi tillbaks på BB för slutbesiktning och utskrivning. Då var mjölken precis på väg att gå igång på allvar, hade börjat kunna mjölka ut ca 10 ml åt gången. Var alltså inte så bekymrad, eftersom vi i princip låg ett dygn före om man jämför med hur det var när Lovisa föddes.

Givetvis hade pojken gått ner för mycket, närmare bestämt 13% och det blev ett pådrag som jag och sambon först nästan upplevde som komiskt, för själva var vi liksom inte bekymrade, har ju varit igenom detta förut, då med ett barn som inte alls ville suga och snustorrt i tuttarna på tredje dygnet. Så vi ansåg oss ha alla förutsättningar att fixa detta enkelt denna gång, bara åka hem, låta mjölken komma igång och låta pojken både suga och koppmatas med min mjölk.

Så det blev faktiskt nästan chockartat när vi först hölls kvar i närmare sex timmar för blodsockertester och diverse diskussioner och kontakt med två olika barnläkare, också detta ständiga tjat om ersättning. Ingen ville liksom tro på att min mjölk var på väg igång och skulle räcka om jag bara fick lugn och ro och låta det hända. Detta trots att jag kunde mjölka ut 10 ml direkt framför ögonen på dem...

Sen efter dessa sex timmar stod det klart att en tredje barnläkare, som tagit över oss, inte tänkte låta oss lämna BB. För att göra en lång historia kort så trodde han helt enkelt inte på min förmåga att få fram de mänder mjölk som han ansåg att vår lille pojk behövde få i sig och eftersom jag vägrade låta honom matas med ersättning så vägrade han släppa hem oss...

På så vis försenade vi troligen mjölkens riktiga tillrinning med ca 12 timmar. Istället fick jag med möda mjölka fram varje droppe. Men lyckades gjorde jag och redan innan midnatt kunde jag visa kupp en nakenvikt som pekade på att viktkurvan planat ut och jag hade lyckats få fram de rekommenderade 10 ml per timme av min egen mjölk. En något mer ödmjuk läkare gav oss klartecken att åka hem över natten och komma tillbaks nästa förmiddag för att väga, men då tackade jag nej. Såg ingen anledning till att stressa hem och sen in igen nästa morgon. Bättre då att försöka utnyttja tiden till att vila, äta och dricka.

Nu är vi i alla fall utskrivna och istället inskrivna på BVC där vi idag gjort en första vägning och kan konstatera att kurvan vänt uppåt på ett tillfredsställande sätt. Vi pumpar och matar lite extra fortfarande för säkerhetsskull. Men jag har gott hopp att amningen denna gång snabbare kan komma att bli okomplicerad, eftersom lillebror suger betydligt bättre än storasyster gjorde och heller inte värjt sig lika hårt mot koppmatningen.

Nätterna hemma har vi hittills tillämpat sovning i skift. I kväll har jag dock valt att sitta här istället för att vila upp mig i väntan på nattskiftet. Nu har vi ok på att inte väcka för att mata under natten, så då kan jag förhoppningsvis få något bättre sömn under natten.

Just nu sover båda barnen och jag har firat med ett halvt glas rödvin som jag så länge längtat efter!

Ja,, mina känslor är minst sagt komplicerade just nu. Å ena sidan längtar jag efter bebisen i magen och ser fram emot att få träffa den. Å andra sidan känns det som om snittet är ett sorgens moment eftersom det där och då blir slutgiltigt att min dröm sedan många, många år att få föda barn, eller åtminstone få uppleva starten av ett förlossningsarbe, går förlorad. Känner mig också lite vemodig inför att aldrig vara gravid mer. Även om det är jobbigt så är det samtidigt härligt och fascinerande, detta att bära en alldeles riktig liten människa inuti sin kropp! Försöker vara lycklig att jag åtminstone fått uppleva det, det finns ju de med samma dröm som jag som aldrig ens lyckas bära fram ett barn...

Jag gråter mycket, flera gånger om dagen, dels för att jag till viss del är väldigt ledsen, men också lättrörd och slutkörd på gränsen utbränd, på något sätt. En sak som gör mig väldigt rörd är mina underbara barnmorskors omsorger om mig.

Har ju en BM jag går hos på MVC och sen har jag en Aurora-BM som jag gått till för att ventilera alla känslor och tankar om snittet jag fick förra gånen och också om hur det ska bli nu.

I förra veckan, när jag fått "domen" hade min MVC-BM kommit på att jag skulle på sista kollen då och gått in och tittat i min journal på eftermiddagen. Hon såg hur det hade blivit och blev ledsen för min skull. Just då befann sig min Aurora-BM av någon anledning där nere på MVC och när min BM såg henne ropade hon in henne och visade min journal och de satt en bra stund och pratade om mig och nästan grät för att de verkligen tycker att jag vore så värd att få prova föda vaginalt och för att de tycker så mycket om min inställning...! Blev jätterörd i torsdags när jag var till min MVC-BM och hon berättade det här!

Jag har ju önskat att få min Aurora-BM som BM om det skulle bli snitt,  men det vet man ju aldrig om det blir just när hon jobbar och så. Men i söndags när jag stod nere i stallet och precis skulle ta in hästarna så ringde hon och berättade just att hon läst och hört att det blivit besutat om snitt. Jag smågrät lite och vi pratade lite, sen sa hon "Ja, fredag kl 7 då kommer du alltså. Jag kommer också. Vill så gärna vara där med dig!" Det var så himla skönt att få det beskedet! Då vet jag att det finns någon där som "bevakar mina intressen" oavsett vad som händer, och som kommer att fatta beslut som är rätt för mig. Jag får nämligeh hela tiden bevis för att fina policys som finns på vår förlossningsavdelning, ang anknytning och amning, inte alls följs av alla, och det gör mig så ledsen...

Vid det här laget vet jag också att det är många, både förlossningspersonal, läkare och narkospersonal, som känner till hur jag upplevde allt förra gången och som verkligen vill ge mig en bättre upplevelse, och jag hoppas verkligen det blir så. Kanske kan det på så sätt "hela" minnet av Lovisas födelse...

Det blir ett planerat snitt ändå. I går var vi in för sista moderkakekontrollen. Nu fick vi träffa den andra läkaren som tillsammans med min ordinarie (som fortfarande var på semester) är helt och hållet placerade på förlossningen. Och denna läkare hörde uppenbarligen till den mer pessimistiska typen...

Så det hela utvecklade sig till rena rama skräckpropagandan för vilka risker det skulle vara att försöka med vaginal förlossning eller överhuvudtaget låta förlossningsarbetet starta på egen hand.

Det sjukaste i det hela är att vad jag och sambon kunde se så såg läget exakt likadant ut som bägge tidigare kontrollerna. Denna gång fick vi bilden mycket noga förklarad för oss och det är alltså så att en ca 4,5 cm lång flik av moderkakan som liksom skjuter ut över inre livmodermunnen. Och tidigare har jag och sambon tyckt att det sett så ut, men fått förklarat att den bara går precis fram till kanten.... Jag fattar ärligt talat inte riktigt hur läkare kan göra så otroligt olika bedömningar av läget! Läkaren som tittade förra veckan var ju jättepositiv och sa att det var femtio procents chans att jag skulle kunna föda vaginalt. Och att risken för katastrofsnitt inte var speciellt mycket större än normalt om jag bara åkte in direkt det satte igång.

Denna läkare var som sagt mycket, mycket mer pessimistisk. Han menade på att det visst fanns en chans att det skulle gå att föda vaginalt men att det är oerhört stora risker. Dels skulle fliken kunna gå sönder, med en stor blödning (farlig för mig) som följd och dels skulle det kunna bildas ett hematom innanför det stället där bebisens huvud skulle trycka mot moderkakan som skulle kunna leda till en större moderkaksavlossning (farligt för bebisen). Han sträckte sig så långt att han ansåg att risken för en större blödning i samband med förlossningsarbetet är så stor som 80% och dessutom ansåg han att i ett sånt fall fanns inte en chans att man skulle kosta på sig en halvtimme för att göra ett akutsnitt utan det skulle utan undantag leda till ett katastrofsnitt, dvs sövning... På köpet fick vi också en ganska lång föreläsning av hur moderkakans infästning i livmodern fungerar och även hur olika delar av livmodern påverkas vid värkarbetet.

Så, summa summarum fanns inte så mycket att besluta om. Jag blev givetvis jätteledsen, men jag kan ju inte ta dessa risker, jag vill ju 100 ggr hellre få ett fint minne från ett planerat snitt än genomgå ett snitt med sövning även om båda skulle sluta väl.

Snittdatumet blev satt till 23/3, alltså åtta dagar from nu och exakt en vecka före BF. Jag tog mig igenom dagen med planerad inskrivning och alla samtal det innebär. Men jag var noga med att utnyttja att alla som ser min journal vid detta laget förstår hur jobbigt detta är för mig och därför faktiskt lägger lite extra energi på att lyssna och tillmötesgå mina önskemål.

Sen åkte jag hem igen och kastade mig huvudstupa ner i det svarta hålet. Vid det här laget vet jag att det inte finns någon mening med eller anledning till att försöka mota bort den förtvivlade femåringen som ibland tar min kropp och själ i besittning. Fram emot kvällen fick den mer rationella 30-åringen lite plats ibland och idag har femåringen tystnat allt mer ;-/

Har både varit hos en kompis idag och hos min BM på MVC. BM hade redan sett i min journal hur det avlöpt och något som gjorde mig rörd var att hon hade kommit ihåg igår att det var då jag skulle in och gått in och kollat direkt och sen hade hon av en slump råkat på min Aurora-BM direkt efter och då hade hon ropat in henne på sitt rum och visat och de hade pratat om mig och nästan blivit gråtfärdiga för att de tycker så synd om mig och att jag vore så värd att få den upplevelsen jag vill! Känns så varmt att de tänker på mig och tycker att jag är speciell och väldigt sund i mina tankar...

Jag har så mycket tankar och känslor i mig nu, skulle kunna skriva hur långt som helst, men det jobbiga är att jag faktiskt inte orkar. Det är skitvarmt att sitta med laptopen i knät och jag är törstig och har halsbränna. Lillan sover och jag längtar bara efter att luta mig tillbaka och bara slappna av. Och dricka kallt vatten...

Ja, nu har jag kommit in i slutspurten, eller vad man ska säga... Från att för bara några dagar sedan känna att jag inte var riktigt "färdig" med att vara gravid så känner jag nu att varje dag att stå ut är en liten plåga...

För varje kväll känns sammandragningarna mer och mer obehagliga, ilningarna i underlivet mer vassa och tröttheten mer omöjlig att vila bort. Magen är ständigt ivägen och att utföra ens den mest nödvändiga underlivshygienen får magen att kännas som om den ska vrängas ut och in... Fingrarna fungerar fortfarande men huden känns stramare för varje dag som går och halsbrännan ligger som en stor klump i halsen för jämnan. På nätterna vaknar jag och får fokusera på andningen för att mota bort känslan av panik som tränger sig på för att jag upplever att jag inte får tillräckligt med syre....

Men ändå. Jag önskar ändå att jag ska få vänta in i det sista med att gå på snittalternativet. Men bara sedan igår har min inställning ändrats lite från att hoppas, hoppas, hoppas att de låter mig vänta till en vecka över tiden till att känna att om de vill planera in snittet till BF så är det väl ok då...

I dag var första dagen jag var hemma med Lovisa hela dagen. Skitjobbigt. Jag orkar liksom inte med att vara aktiv med henne och samtidigt blir jag oerhört rastlös av att inte kunna ta tag i en massa saker som borde göras innan det blir dags att åka in... Tack och lov kom mormor hit en stund på em och tog med Lovisa ut en stund så jag kunde plocka iordning lite i gästrummet där jag och bebisen förmodligen kommer att tillbringa de första nätterna tills saker och ting ramlar lite på plats.

I morgon får hon i alla fall vara på dagis några timmar och jag ska passa på att åka hem till en av mina vänner som fick sin andra dotter för ett par veckor sedan. Ska bli spännande att höra hur allt har gått och hur hon får ihop vardagen nu,

Ja, det blev ett stort antiklimax av mitt återbesök för kontroll av moderkakan i onsdags... Var ju jättenervös men hade ställt in mig på att det skulle vara i princip oförändrat och att det skulle bli planering för snitt och att jag i bästa fall skulle kunna övertala läkaren att planera snittet till dagen före BF.

Så första överrraskningen var att det blev en läkare jag aldrig sett förut, då min visade sig vara på semester. Denna läkare tyckte att det "såg något bättre ut" än vad han kunde uttyda att det gjort sist enligt journalen. Själv tyckte jag att han verkade se exakt samma saker som min läkare gjorde för fyra veckor sedan. Så jag antar att det faktiskt är oförändrat.

Men denna läkare förordade ännu en kontroll om en vecka, och om läget är oförändrat då så bör vi planera för snitt. Samtidigt så pratade han en del om att moderkakan kan sitta så att den hamnar utom fara när livmodertappen börjar förkortas och att mina chanser att kunna föda vaginalt är ungefär 50-50.

Han var dock mycket tydlig på att jag omedelbart ska åka in om det sätter igång på något sätt eller om jag får någon blödning. Att jag hellre ska åka in i onödan flera gånger. Detta utifall att det blir någon större blödning från moderkakan. Jag frågade om risken för katastrofsnitt, men han menade att det inte var någon större fara än vanligt, om jag bara ser till att komma in direkt.

Sammanfattningsvis kändes det ju faktiskt positivt. Denna läkare verkade inte speciellt oroad för att det skulle sätta igång och då borde det ju vara ok att vänta och se, tycker jag? Men då kan jag å andra sidan inte ens se nödvändigheten med att planera in ett snittdatum??? Blir inte riktigt klok på hur de tänker...

Så nu ska jag alltså in på onsdag igen. Inte heller då får jag träffa "min" läkare utan det blir en tredje. Förstår inte riktigt hur han ska kunna avgöra om det blivit någon skillnad? Tycker det känns lite snurrigt för vissa läkare verkar anse "har den inte flyttat sig i v 36 är det ingen ide att kolla igen medan vissa verkar tycka att det kan bli stora förändringar även de sista veckorna, eller till och med efter värkarbetet startat.

På sätt och vis hade det varit skönt att få ett besked även om det hade varit "negativt". Nu får jag fortsätta gå med oroande ovisshet en vecka till. Men samtidigt kändes detta så positivt att det känns som om jag borde ha stor chans att få vänta ut att det sätter igång och se vad som händer då.

När vi kom hem fick jag blod på pappret när jag gick på toa. Blev nästan lite skärrad och hann fundera på om vi borde åka tillbaka in, men sen insåg jag att det är ganska vanligt att blöda lite efter ett VUL, och det var i ärlighetens namn inte det mest försiktiga VUL jag varit med om heller, det blev lite bändande hit och dit för att han försökte hitta någon vinkel att kunna se mer exakt ur.

I går var jag till min Aurora-BM. Det blev ju inte heller riktigt som planerat, då vi bokade in besöket så vi skulle kunna prata om hur det blev bestämt... Men pratade gjorde vi ändå, om det mesta. Vi går så bra ihop att vi skulle kunna bli sittande hur länge som helst. Det kändes i alla fall bra, och det känns lite som om jag kommit till någon form av lugn ändå, att det blir som det blir. Kanske kommer de inte ens att hinna komma till ett beslut innan kroppen bestämmer själv? I dag är det ju tre veckor till det beräknade datumet och nu räknas ju bebisen som fullgången. Förra gången hade jag ju vissa tecken på att det skulle starta i v 37+? men sen hände inget mer, och vem vet om det berodde på att lillan helt enkelt inte kunde ta sig ur sitt tvärläge?

Förutom vid det tillfället kommer jag ihåg sista månaden förra gången som väldigt, väldigt lugn. I princip var det som om till och med de vanliga sammandragningarna lugnade ner sig. Och så är det inte nu. För varje kväll när jag går upp från stallet så gör sammandragningarna mer och mer "ont", även om ont kanske är ett för starkt ord, men de börjar kännas rätt mycket i alla fall. I kväll har vi haft en jobbig kväll med uppspeedad Lovisa och urtrötta föräldrar och nu har jag suttit i fåtöljen i nästan en timme sedan läggningen men har fortfarande som en dov lätt mensvärksliknande känsla i magen.

Det börjar kännas hysteriskt jobbigt att vara gravid, men samtidigt har jag en hel del jag skulle vilja hinna få gjort innan lilla syskon kommer ut, så jag kan liksom inte riktigt önska att det sätter igång redan nu. Jag hoppas att jag hinner få klart de viktigaste bitarna i helgen, så kanske jag kan önska igång något till veckan =)

I morgon är det dags för kontroll av moderkakan. Har ju bestämt mig för att jag inte ens skulle hoppas, men det vore lögn att säga att jag inte gör det....

Men jag tror att det faktiskt ska bli skönt att få ett besked. Även om det visar sig att det blir ett snitt. Då kan jag i alla fall ställa in mig på hur det blir. Mest rädd tror jag att jag är för hur min reaktion blir om/när jag får beskedet om att det blir snitt.

I övrigt mår jag ganska dåligt faktiskt. Vet inte riktigt vilka saker som påverkar mest. Ovissheten om jag får försöka vaginalt eller måste underkasta mig ett planerat snitt är givetvis en orsak, en annan är att jag är så sjukt trött och slut och känner mig livrädd för hur jag ska orka med en nyfödd och en tvååring. Alla runt omkring mig verkar tycka att jag inte ska gnälla över att det är jobbigt nu, höggravid med en tvååring, och säger typ "passa på och njut, det är sen det jobbiga börjar" och jag fattar ärligt talat inte hur jag ska orka om det blir jobbigare än det är nu!!!!

Lovisa har dessutom börjat sova dåligt vilket givetvis påverkar hela familjen...

En annan sak som gör mig grubblig och får mig att må dåligt är att jag har så oerhört svårt att känna glädje över och längtan efter barnet jag har i magen. Jag känner kärlek för det, det gör jag, men jag känner mig liksom inte lycklig åt det och jag längtar inte efter att det ska komma ut, trots att jag är sjukt trött på att vara gravid... Jättekonstiga känslor har jag... Men jag hoppas, och tror, att de till stor del beror på denna ovisshet inför förlossningssättet. En annan anledning tror jag kan vara att jag har jobbat till alldeles nu och inte hunnit varva ner och koppla av och känner att jag skulle behöva hinna med att landa och njuta lite av att vara gravid. Och sen också hinna göra vissa viktiga grejor inför nedkomsten. Tvätta babykläder och barnvagn och babyskyddstextilier t ex.

Men jag hoppas, som sagt, att morgondagens besked, oavsett vilket det blir, ska göra att jag kan landa lite och gå ner i varv...

Sååå svårt att få tid att uppdatera bloggen! Vi har varit förkylda igen och jag jobbar fortfarande halvtid, men är sjukskriven på halvtid istället för att vara föräldraledig. Ändå är jag skittrött hela, hela tiden, både fysiskt och mentalt.

Lilla Lovisa har fått en växa-säng och med den dök en del sömnproblem upp, blev liksom en helt annan sak med att vakna på nätterna när man kan kliva ur sängen på egen hand....

Sen är det mycket, mycket tyngre fysiskt att vara höggravid denna gång. Dels när man har en liten sedan tidigare, sen är det också tidigare på året denna gång, med ishalka och vinterkläder...

Inget av speciell vikt har dock hänt. Jag försöker bearbeta den överhängande risken för ännu ett snitt och emellanåt känns det ok, men ibland fortfarande skit...

I förrgår upptäckte jag att jag blött lite i trosan, det var gammalt blod på papperet när jag torkade mig. Kände mig inte speciellt orolig egentligen, hade ju inte ont eller nåt, men jag åkte ändå upp på förlossningen för koll.

Fick träffa min läkare (som jag var inbokad till för förlossningsplanering dagen efter) och hon gjorde en snabbkoll med VUL och såg att livmodertappen var lång och fin och helt stabil. Men eftersom jag haft mycket sammandragningar tyckte hon ändå att jag gott kunde sjukskriva mig en vecka.

Sen var det då dags igår, för den av mig så hett efterlängtade förlossningsplaneringen. Att det egentligen stod placentakontroll " på pappret" hade inte oroat mig speciellt. Hur vanligt är det liksom att en lågt sittande moderkaka drar sig neråt med tiden? Oftast flyttar de sig uppåt medan livmodern växer.

Men enligt lagen om alltings jävlighet så visar det sig att min moderkaka, från att vara lågt placerad i bakvägg, nu har brett ut sig åt sidan i framvägg och ner mot livmodermunnen och hamnat kant i kant med den...

Jag orkade nästan inte ställa några frågor. Ville bara därifrån innan jag bröt ihop. Det blir en ny koll om fyra veckor men jag är inte det minsta hoppfull. Dessutom har jag läst, grubblat och funderat det senaste dygnet och kommit fram till att jag vill att moderkakan ska ligga minst 25 mm från inre modermunnen om jag ska vara beredd att ta risken och prova vaginalt. Min läkare sa att man kan prova från 10 mm. Men jag inser ju med tanke på min historia att om jag börjar blöda från den i samband med att värkarna startar så kommer jag att blöda mycket och då gissar jag att det blir katastrofsnitt med sövning och det är det enda som kan vara värre än planerat snitt enligt min åsikt.

Så från och med nu så är det bara att ställa in mig på planerat snitt. Fast jag hatar blotta tanken. Jag gråter och gråter och har återigen fallit ner i det svarta, svarta hålet. Tur i oturen att jag har några dagar på mig innan jag behöver gå till jobbet igen. Vet inte hur jag ska klara detta trots att alternativet, att inte klara det, liksom inte finns...

Jag hade precis börjat känna mig trygg i att i alla fall få försöka vaginalt då min BM i förra veckan konstaterade att bebisen ligger rätt, med huvudet neråt.

Det var ett tag sen jag skrev nåt. Tiden går så fort och energireserverna är så små. Efter morgonbestyr, dagislämning, arbete, dagishämtning, matlagning, kvällslek och nattbestyr vill jag helst bara kura i soffan.

Vintern har varit ganska jobbig. Först var det Lovisas öroninflammation som tog tre penicillinkurer innan den verkat ge med sig. Dessutom har både jag och sambon varit mer eller mindre förkylda större delen av tiden. Sen var ju julen som vanligt fylld med bestyr, samtidigt som vi hade förkylningar och medicinering. Och på annandagen kom stormen Dagmar och gjorde oss strömlösa i två dygn...

När jag skulle tillbaks och jobba efter julhelgen kom nästa "roliga" överraskning. Han som gör mitt jobb ända sedan jag gick hem innan Lovisa kom till världen, hade plötsligt insjuknat med allvarliga hjärtbesvär!

Vi var redan kraftigt underbemannade och vi vet inte när "min vikarie" kommer tillbaks och inte heller i vilken utsträckning han kommer att kunna återinpassas i samma arbetsuppgifter. Jag har tänkt gå ner till 50% i februari...

Nu har vi dock fått in förstärkning i form av nyanställning på en av de tidigare vakanserna som är en rätt närliggande tjänst, så mitt största projekt just nu är att försöka sätta henne in i jobbet så mycket som möjligt.

Men min chef (för trogna läsare kan jag berätta att hon som var min närmsta chef under graviditeten med Lovisa inte längre är kvar utan hennes tjänst är vakant och det är vår högsta chef som nu är min chef, en karl utan något annat intresse för sitt jobb och med noll förståelse för att andra kanske har det) verkar inte riktigt ta problemet på allvar. Tillslut kände jag mig tvungen att göra brutalt klart för honom att han äger problemet och att han inte kan förvänta sig att jag ska jobba ihjäl mig för att lösa det. Varvid han på något sätt i princip kommer till slutsatsen att jag nog borde fundera på att säga upp mig??? Rätt talande för företaget jag jobbar på, att det helt enkelt inte är ok att inte vara toppmotiverad...

Ja, ja, nog om detta...

I övrigt har jag nu fått tid för förlossningsplanering. Något jag ser väldigt mycket fram emot faktiskt. Frågade sambon om han ville följa med och till min glädje ville han det. Det känns ju ibland som att han inte vill tänka på hur det var förra gången och heller inte hur det ska bli denna gång. Men om jag så att säga "tvingar" honom så gör han det, även om han inte verkar ha så mycket åsikter. Så det känns skönt att han i alla fall vill med när det ska pratas "på allvar".

Nu ska jag snart krypa ner i sängen och hoppas på att få lite obruten sömn... Tyvärr är det lite dåligt med då Lovisa sedan ett par veckor tillbaka har börjat vakna minst ett par gånger per natt och behöva lite mammatröst...

Ja, mer än halva tiden har gått! Det sparkar och rör sig oupphörligen i magen och jag börjar känna mig mer och mer klumpig.

 

Det har varit några jobbiga veckor då Lovisa drabbades av en envis öroninflammation som har krävt två olika penicillinkurer. Nu är hon inne på sista dygnet av medicinering och jag hoppas att vi inte får några bakslag efter den, utan att hon får vara frisk ett tag. Sjukdom och medicinering har gett en massa vabbande och en väldigt mammig dotter, och när de små liven inte är riktigt krya vill man ju inte gärna sätta hårt mot hårt, utan jag har burit, burit och burit och i princip inte fått någonting gjort ens de dagar jag varit hemma hela dagen…

 

Men i förrgår hände något lite roligt, faktiskt. Jag var på Aurora-samtal (återkommer till det sen), och ville ändå inte ha Lovisa hela eftermiddagen på dagis när hon fortfarande är tröttare än vanligt, så hennes pappa fick hämta henne, sen kom jag ändå hem ungefär samtidigt, så vi hann med att gå en promenad i skymningen hela familjen. Och sista biten hem tröttnade Lovisa på att åka vagn så hon skulle få gå med mig sista biten, men hon bara vägrade. Hon skulle gå och hålla pappa i handen, bara pappa! Sen var det pappa det skulle lekas med hela kvällen och när jag hade satt på pyjamas (under stora protester) och myst med välling, så klättrade hon snabbt och beslutsamt över mig och upp i knät på pappa och signalerade att det var han som skulle natta! Tack och lov ville hon ändå krama mig innan de gick iväg, annars hade jag nästan blivit lite ledsen…

 

Nu går hon i alla fall, äntligen, på egen hand! Fortfarande lite ostadigt och hon väljer ofta att åka på rumpan om hon vill komma fram fort, men sen kan hon hålla på halva kvällarna och bara gå runt, runt, runt för att hon kan! Älskade lilla gull-unge!

 

I förrgår var det då äntligen dags för mitt Aurora-samtal. Funderade mycket innan över om det egentligen är nödvändigt längre och hur de skulle hantera mitt, lite annorlunda, dilemma. Oftast är det ju de som har en stark rädsla för att föda vaginalt som kommer till dessa samtal, och i mitt fall är det ju precis tvärt om…

 

Jag hade också känt lite att de kanske inte ens kommer att förstå vad jag gör där, för det kändes som om jag skulle klara att prata om det helt utan att bli känslomässig och jag var också lite osäker på om jag skulle få prata med en person som verkligen skulle förstå mig och få mig att vilja öppna mig.

 

Så när jag sitter där i väntrummet så kommer den BM som jag minns som en av de få positiva delarna av våra turer på BB under Lovisas första dagar, och hämtar mig! Jag höll på att börja gråta direkt bara för att jag blev så glad och rörd av att få träffa henne igen. Det var denna kvinna, i övre medelålder, som var den vi pratade amning med vid det sista återbesöket på BB. Och hon stöttade mig, tyckte jag gjort rätt i varje tum och förstod helt och fullt mina känslor!

 

Hon kom ju inte ihåg mig på rak arm, så jag fick berätta och då blev det såklart en del tårar. Men det var skönt att få berätta allt man upplevde de där första dagarna. Det blev ju en annorlunda situation för henne också att inte behöva sitta och prata för en vaginal förlossning, då jag ju gjorde just det själv. Men vi vände och vred lite på vad som var det värsta med förra gången och vad som känns jobbigast inför kommande förlossning och så.

 

Egentligen känns det som om det viktigaste samtalet har varit det med min förlossningsläkare. Men för varje gång jag går igenom allt ramlar ändå lite nya pusselbitar på plats. Det jag egentligen är absolut räddast för är hur jag skulle ta det om det av någon anledning blir snitt igen. Jag kraschade så fullständigt att det nästan var otäckt förra gången och denna gång blir det ju så slutgilitigt. Dels har jag inte tänkt skaffa mer än två barn och dels skulle det ändå bli betydligt svårare att få pröva vaginalt efter ännu ett snitt.

 

Det jag har kommit fram till är att min reaktion på en ”snittdom” denna gång skulle bero helt på vem och hur det lades fram för mig. Om min förlossningsläkare, som jag känner är helt och fullt med mig i mina önskningar och förstår min känslor fullt ut, skulle säga under förlossningsarbetet att vi måste gå över på snitt av någon anledning så tror jag att jag skulle acceptera utan så mycket invändning eller förtvivlad. Men om en BM som bara kör med klyschan ”det viktigaste är ju ändå ett friskt barn” utan att respektera mina känslor så är risken stor för högljudda protester och stor förtvivlan. Inte det att jag misstycker till vad som egentligen är viktigast i slutänden, men på något vis så kränker såna uttryck min sorg, jag tillåts liksom inte vara ledsen över förlusten av en vaginal förlossning, och det har jag faktiskt rätt att vara!

 

Sen är jag ju lite ”besviken” eller vad jag ska kalla det, över att inte få vara hemma så länge jag kan. Känner att om min kropp gör vad den ska och jag får ha det som jag vill så tror jag inte jag riskerar någon form av psykisk låsning eller rädsla under förlossningen. Men om jag tvingas argumentera med förlossningspersonal som jag inte matchar med, eller känner att de vill skynda på skeendet tror jag det finns en risk för stress eller mentala låsningar.

 

I v 32 ska jag planera med min läkare. Det blir nästa hållpunkt på vägen mot en bättre förlossningsupplevelse än förra gången. Innan det har jag tänkt jobba en del på förlossningsbrev. Både brev som är skrivet främst för vaginal förlossning och brev är tänkt att användas om det ändå skulle bli ett planerat snitt. Jag ska i samband med brevet för planerat snitt försöka föreställa mig mitt drömsnitt och försöka peka ut vilka faktorer som är absolut viktigast för min upplevelse.

 

Nästa vecka ska jag till vanliga MVC. Då blir det väl magmätning och sånt, mysigt! Dessa hållpunkter i vardagen blir lite egotid, faktiskt. Känns jättehärligt!

 

Ja, herregud vilken skillnad det är på att vänta barn nr 2! Både bra och dåligt!

På den negativa sidan får man lägga tröttheten, omöjligheten att vila och ta hand om sig själv och de ständiga förkylningarna som man dras med med ett nyblivet dagisbarn i huset. Att ha tid och ork att sköta städning, tvätt och seriös matlagning känns som en utopi.

Men det finns vissa positiva sidor också. Oron är nästan obefintlig. Delvis pga att allt ju gick bra förra gången, men också för att man inte har tid att oroa sig och tid att hela tiden känna efter varje konstigt symptom eller icke-symptom. Dessutom är det som om man tar alla krämpor och besvär med större ro den här gången. Man vet liksom att det finns en ände och inget består för evigt. Tiden går mycket, mycket fortare och man har liksom inga illusioner andra gången, om att graviditeten ska vara så där rosenskimrande...

Det allra, allra bästa denna gången tycker jag är att känna alla små sparkar. När jag väl har möjlighet att sitta ner och ta det lugnt så gör jag verkligen det, och njuter av att känna livet därinne...!

Och tiden rusar fram! Halvvägs nu! Och trots all trötthet, alla förkylningar och det allmänna extraslitet när man redan har en liten, så känner jag mig starkare och stabilare denna gång, faktiskt.

Det går upp och det går ner… Det jag är mest tacksam över att det skiljer sig mellan denna graviditeten och förra är att jag känner mig mycket stabilare i humöret. Fast jag kanske ropar hej lite tidigt, det var nog när vintern kom på allvar förra gången som jag började få psykbryt med jämna mellanrum. Och även om jag passerat den tiden i graviditetsdateringen så tror jag att det kanske har mer med årstidskalendern att göra, om man säger så…

 

Men även om jag känner mig stabilare så påverkas jag ändå psykiskt. Mest pga trötthet tror jag. Jobbet känns plågsamt tråkigt. Förmår inte känna något engagemang överhuvudtaget. Dels har jag helt klart fått en annan syn på saker och ting sedan jag blev mamma. Värdsliga ting är sååå oerhört oväsentliga i jämförelse med ens familj och nära och kära, och då speciellt ens lilla barn, förstås. Jag har inte längre ett behov av att alla chefer, arbetskamrater och jobbkontakter ska tycka att jag är trevlig, bra och duktig. Om saker går emot mig på jobbet så kan jag liksom rycka på axlarna, det gör mig inget i det stora livspusslet längre.

 

Detta gör ju att jobbet inte ger speciellt mycket stress och påfrestningar, men det gör också så att jag inte får så mycket tillbaks av det heller. Går någonting bra så känns inte det heller speciellt väsentligt, eller som om det rör mig, egentligen. Så resultatet blir alltså att det är mest ganska tråkigt och trist. På sätt och vis vilsamt, då jag inte behöver bära på någon, kan fika och gå på toaletten i lugn och ro, men ändå lite stressande eftersom jag hela tiden är medveten om allt som behövs göras hemma, eftersom inte jobbet engagerar mig tillräckligt för att koppla bort ”hushållsplikterna”. Att jag ska sluta jobba igen i mars gör ju också att det känns än mer meningslöst att försöka uppbåda mer engagemang.

Försökte vara lite fyndig… Har inte skrivit på ett bra tag men igår var vi på RUL, så nu är det verkligen dags för en liten uppdatering.

 

Dagarna före har jag faktiskt känt mig nervös. Har i princip inte oroat mig någonting denna graviditet och fick plötsligt för mig att jag kanske skulle få mitt ”straff” för det och att det skulle hittas något otrevligt… Men allt var fint! Var en skön lättnad när ultraljuds-BM säger nästan på en gång: ”Jag ser direkt ett hjärta som slår!”

 

Sambon var mer intresserad den här gången upplevde jag! Nu vet han ju liksom vad som väntar och det blir väl verkligt fortare på något sätt. Lilla syskon var i alla fall aningens lugnare än sin storasyster, hon gick knappt att mäta! Så jag behåller min känsla om att det här är en liten pojk av betydligt lugnare modell än sin syster, en liten pappakopia helt enkelt! Fast vi vet inte, vill inte veta i förväg.

 

Fick BF tidigarelagd med 5 dagar. Nytt BF 30 mars, så det börjar kännas lite knäppt att ens försöka jobba mars ut… Men jag väntar till årsskiftet någon gång med att besluta hur mycket tidigare jag ska sluta.

 

En lite sjuk grej är att jag även denna gång har någon form av biplacenta. Förra gången så hade jag ju en extra moderkaksbit på andra sidan livmodern som var förbunden med blodkärl i den riktiga och troligen var det en orsak till att hon inte ville vända sig. Och det var definitivt orsaken till att man inte ville göra något vändningsförsök. Men denna gång är det liksom en flik på moderkakan. Så den sitter delvis ihop med den riktiga moderkakan. Förhoppningsvis ska den inte påverka, men det känns lite konstigt för det var ju ”väldigt ovanligt”, men tydligen inte hos mig. Kanske var även detta tvillingar från början? Jag upplevde ju själv att jag hade två ägglossningar den månaden det tog.

 

Efter RUL var det dags för mitt första läkarbesök för att diskutera detta med vaginal födsel. Träffade samma kvinnliga läkare som varit med hela tiden. Hon var den som gav mig ”domen” om det planerade snittet och såg min förtvivlan. Sen var det också hon som gjorde snittet och jag har varit hos henne på ett återbesök efteråt. Kändes väldigt skönt att hon kände igen oss och mindes hela historien utan att jag behövde dra den.

 

Överlag fick jag väldigt positiva besked, mer positiva än jag vågat hoppas på. Bland annat är det inte helt omöjligt med igångsättning utan helt ok att prova med de "mekaniska" metoderna, alltså hinnsvepning, ballongkateter och hinnsprängning.

Det är också ok med EDA under sträng övervakning, vilket jag iofs ändå hoppas slippa ta, men det är lite skönt att veta att möjligheten finns.

Det enda jag egentligen hade hoppas skulle vara annorlunda (men som jag gissat) är att jag inte får lov och stanna hemma så länge det går utan de vill ha in mig direkt. Jag känner mig lite frågande för vad som är "direkt" men det hinner vi diskutera längre fram. Jag vill ju inte hålla på och åka in vid minsta förvärk, är ju lite krångel när man redan har en liten hemma, liksom...

Som grädde på moset var min läkare också positivt inställd till möjligheten att invänta att det sätter igång även om det av någon anledning blir planerat snitt. Dock var det inget hon kunde bevilja på egen hand, men hon var positiv till att ta upp det med övriga läkare om det skulle bli så. Och bara att hon förstår varför jag skulle vilja det känns så oerhört bra att det känns mindre viktigt hur det blir.

Vi pratade också mycket om vilka risker vi kommer att ta. Men det känns bra. Visst finns det en ökad risk för livmoderbristning, men den är inte alls mycket större än efter ett vanligt snitt. Och om man trots allt råkar ut för det så är det är det inte nödvändigtvis något livshotande tillstånd. Visst är det ett väldigt allvarligt tillstånd, där bebisen riskerar att drabbas av syrebrist och jag av stor blodförlust och det leder alltid till ett omedelbart katastrofsnitt, men det är ändå sällsynt att det blir några ödesdigra komplikationer av det.

Vi pratade också om det faktum att det när som helst är upp till mig att ändra mig. Om jag kommer in med värkar till förlossningen och är trött och inte ens vill försöka så är det bara att be om snitt och då ska jag få det. Samma under tiden, bara att säga till, min önskan ska respekteras helt. Det känns skönt! Tror faktiskt att den, på sätt och vis lilla, detaljen kan vara det som gör att jag klarar av att genomföra den naturliga förlossning jag önskar mig. Givetvis förutsatt att inga övriga komplikationer uppstår. Bara vetskapen om att jag när jag vill kan "ge upp" kan göra att jag orkar "lite till", det blir en form av kontrollkänsla, liksom.

 

Nu väntar aurorasamtal för att ytterligare bearbeta det som hänt och förbereda mig på att det finns en stor risk för snitt igen. Sen blir det ett nytt läkarbesök i v.32 då vi börjar planera förlossningen på allvar. Nu känns det som om det är full fart framåt och jag börjar längta lite. Visst finns känslor som ”hur ska jag orka” fortfarande, men det känns mer och mer positivt och i och med att jag börjat känna rörelser och små små sparkar så börjar känslorna för det lilla livet vakna ordentligt.

Oj. Tiden har rusat iväg. Sommaren är slut, hösten är här. Lilla Lovisa har börjat på dagis och imorgon börjar jag jobba igen.

Det är svårt numera att få tid att sätta sig här. Mycket har hänt, har bland annat blivit inskriven på MVC igen. Fått tid för RUL och också för ett läkarbesök där vi ska diskutera vilka förutsättningar som gäller för att jag ska få föda vaginalt.

Jag vill ju så oerhört gärna få en vaginal och hyfsat naturlig förlossning. I vissa delar tror jag att min svårighet att hitta den positiva känslan inför denna graviditet faktiskt beror på min rädsla att det inte ska gå som jag vill denna gång heller.

Därför har jag i veckan faktiskt påbörjat någon form av bearbetning. Var på biblioteket och snubblade över en bok som heter "Kejsarsnittsboken". En bok som är över 10 år gammal men stod att den både vände sig till de som skulle föda med snitt och de som blivit snittade och behövde bearbeta sina känslor efteråt.

Sen har jag ägnat tid när Lovisa varit på inskolning till att läsa, gråta och grubbla. Boken var jättebra och beskriver väldigt många känslor som jag upplevt och kanske inte trott var så "normala". T ex har jag känt väldigt mycket ilska på hela sjukvården och känt att det på något vis är "deras fel" att det blev snitt och att det blev som det blev, men skämts lite för det eftersom jag faktiskt borde vara glad istället, då en naturlig förlossning av ett barn i tvärläge skulle kunna sluta väldigt tragiskt. Känns skönt att läsa att det faktiskt är en vanlig känsla!

I alla fall har jag kommit fram till att jag MÅSTE acceptera att det kan bli ett snitt även denna gång. Gissningsvis kommer jag att gå hem med en snittid, ca 10 dagar efter BF, från mitt läkarbesök i november och sen får jag hoppas att det kommer igång tidigare. Men det kan ju också hända så mycket annat. Det finns inget som säger att denna bebis kommer att vända sig med huvudet neråt.

Så min uppgift just nu är att acceptera att det kan bli snitt. Fullt ut acceptera det, alltså inte bara vara medveten om det, utan komma till en punkt där jag faktiskt känner att det också skulle vara ok och kunna bli bra. Ett litet mål är att jag ska föreställa mig mitt "drömsnitt" och också författa ett förlossningsbrev för ett ev planerat snitt. Både jag och min sambo vet ju så mycket mer denna gång, och det finns saker vi kanske kan undvika och saker vi kan ändra till det bättre jämfört med förra gången.

Jag ska också ta reda på hur stor risken faktiskt är, och vilka situationer som skulle tvinga till planerat snitt. Gör man t ex ett vändningsförsök när man har en livmoder som är sydd på fel ledd? I vilka situationer kommer man att göra ett akutsnitt? Kan jag själv påverka riskerna?

 Och vilka och hur stora risker tar jag genom att välja en vaginal förlossning? Vill verkligen veta vad jag ger mig in på.

Gör ett försök att få till ett inlägg från mobilen... Den senaste tiden har känts bra tung. Har liksom inte kunnat glädjas, bara bävat för hur jobbigt det ska bli... Men nu har det värsta släppt lite. Nyheten om att Kronprinsessan väntar barn gjorde mig riktigt, riktigt glad. Är väl inte royalist, men jag har alltid gillat Victoria, och jag har lidit med henne under den här tiden när press och omgivning väntat och spekulerat. Och för ens egen del känns det ju inte dumt att det kommer att råda bebisyra till våren! Jag har också försökt tänka på vad jag faktiskt ser fram emot i graviditeten. Det första jag ser fram emot är när jag kan börja använda gravidkläder, sköna och rymliga. Stor möjlighet att fynda stora klädpaket på blocket. Nästa sak jag ser fram emot är när magen vuxit till en lagom storlek och man tydligt känna rörelser och liksom börja kommunicera med det lilla livet. Sen hoppas jag att jag får chansen att uppleva hur förlossningsarbetet startar i min kropp. Vågar knappt hoppas på att få den vaginala, naturliga förlossning jag alltid drömt om, men jag vågar hoppas på att få uppleva starten...

Ja, dagarna kommer och går. Den lilla, lilla blödningen har upphört och jag är inte speciellt oroad faktiskt.

Lovisa har precis nu i veckan börjat ta sina första steg, dvs att på eget initativ flytta fötterna när man håller i hennes händer eller när hon står mot ett bord. Hon är ju av den försiktiga typen, men nu kommer det nog på allvar snart.

Var på kräftskiva häromdagen, hemma hos en av mina gravida mammakompisar, hon är längre gången, i v 16 redan och börjar få en liten mysig rundning på magen nu. Blev lite full i skratt där, när jag träffade en annan gemensam mammakompis som också har en 14 månaders och hon sa: "Och tänk att NN och NN ska ha en till! Det finns inte ens på kartan för en annan än" och la sen till "Ni då? Skulle ni kunna skaffa en till nu?" Jag mörkade och sa att "det får bli när det blir, finns inget att vänta på för oss, vi är ju lite äldre än ni, men det är ingen panik".

Jag mår lite mer illa den här gången. Fortfarande bara då och då och inte alls i närheten av att tro att jag ska kräkas, men jag är helt enkelt tröttare, tror jag, och då blir det värre med illamåendet också. Lovisa är rätt mammig också så det blir mycket bärande. På tal om bärande så känner jag redan lite, lite av bakfogen. Konstaterade det häromdagen, inte att det gjorde ont bara att jag känner att den finns där. På kvällen rastade jag hunden och då föll det sig inte bättre än att han kastade sig efter en padda och det röck till rejält i ryggen. Hade sen ont från fogen hela kvällen och natten och förmiddagen dan efter, men nu har det lättat.

I morgon ska jag ringa till MVC. Känns lite knepigt, känner mig inte alls så där Gravid som förra gången. Har alls ingen lust att berätta för någon att jag är det... Konstigt, förra gången ville jag skrika ut det till hela världen...