Tisdagen den 16 mars vaknade jag med molande värk i magen, något som till en början liknade mensvärk. När sambon for iväg till skolan valde jag att inte säga något om det, för jag ville ju inte oroa honom i onödan och jag var ganska så säker på att det ändå skulle gå över rätt fort och inte bli något utav det, för det var ju trots allt fem dagar kvar till beräknad förlossning. 

När jag klev upp övergick mensvärkskänslan till att bli en tryckande känsla mot svanskotan och jag fick 30 sekunders krampvärkar i magen som kom i vågor med ca fyra minuter emellan. Då var klockan vid nio på morgonen och jag var sååå peppad på att det kanske skulle dra igång, men samtidigt väldigt osäker på om det verkligen var riktiga värkar eller om det bara var någon typ av förvärkar.

Under dagen så roade jag mig med att sitta och skriva på minbebis.se, dansa galet till musik (tänkte att det skulle gå fortare om jag rörde mig) titta på film (stinsen brinner) och bada. Under hela dagen höll sig värkarna regelbundet men när jag klev ner i badet så lugnade det ner sig en aning, och jag blev för några sekunder helt förskräckt över känslan att jag kanske stannade upp allt. Men så fort jag steg upp började det om som tidigare. 

På eftermiddagen kom min underbara sambo hem och vi åt korv med bröd till middag. Så fort jag ätit började värkarna bli betydligt värre både i styrka och längd, men tack vare mina erfarenheter tidigare under dagen så kröp jag tillbaka i badkaret och den här gången hade min känsla av förskräckelse bytts ut mot en enorm lättnad över att vattnets tycktes vara en bra smärtlindring. Med datorn på badkarskanten var det riktigt mysigt att sitta och lyssna på musik och ta det lugnt. Efter badet blev det mer film (singin´ in the rain) och vid nio-tiden åt vi middag en extra gång för att fylla kroppen med energi. Då var värkarna ca 1 minut med tre-fyra minuters mellanrum. 

Det var nu som jag kände att det var dags att ringa förlossningen och till min lycka var vi välkommen in. I taxin kunde jag ana en viss nervositet och oro hos chauffören (kanske berodde det på risken att det kunde bli väldigt blött i hans fina bil om vattnet skulle gå) då jag halvlåg i baksätet och kved mig genom värkarna. Jag vet inte om det faktiskt var som jag upplevde det, men det tycktes som om chauffören valt att ta den absolut längsta vägen och att han virrade runt en evighet innan vi var framme och jag lyckades ta mig ur bilen mellan två värkar.

När vi kom in undersöktes jag och till min glädje var jag öppen fem centimeter. Jag och min sambo visades in i ett rum där jag fick byta om och någon minut efter gick vattnet. 

Från det vi kom in till sjukhuset tog det 1,5 timme tills världens finaste flicka var ute. Allt gick verkligen superfort och varken jag eller sambon hann riktigt reagera. Någon bedövning hanns inte med, så med hjälp utav syrgas, världens bästa barnmorska och en otroligt fin och stöttande sambo tittade vår flicka äntligen ut.

Trots en del dramatik; barnbeck i vattnet, och att lillan kom ut med navelsträngen fyra varv om halsen och att både hon och jag tappade en hel del blod, och att moderkakan inte ville släppa så gick allt bra och framförallt väldigt fort. 

Det blev två extra nätter på bb, men nu ligger vi här hemma tillsammans i soffan och myser.

Jag är den lyckligaste mamman i världen.