Jag fortsätter att berätta om Erics första tid i livet under ny blogg...

MEN vill passa på att TACKA för alla meddelanden, via mail, sms och bloggen!!! Det värmer gott att ni tänker på oss och jag känner mig lyckligt lottad som har så fina vänner, inte bara i Sverige utan i hela världen!

Jag kanske är dålig på att höra av mig under en tid framöver men jag ska försöka att uppdatera Erics blogg så ofta jag hinner och orkar.

Länk till nya bloggen för er som inte är medlemmar...

www.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b122018.html

Oj vad trött jag är, nu drygt ett dygn sedan snitt och jag har hunnit med mycket första dagen. Efter att jag fått hjälp ur sängen gick det över förväntan, gick till toan och duschade och det kändes riktigt skönt att vara på fötter igen.

Det tog några timmar innan jag kunde kissa så jag fick hjälp med lite akupunktur, och vips blev jag mycket kissnödig. Sedan har det nog blivit lite för mycket gång och sittandes i rullstol under dagen så jag blev helt slut och tog en tupplur på em. Efter middagen provade jag på den elektriska bröstpumpen för första gången. Lyckades få fram lite råmjölk från ena bröstet. Ska göra ett till försök innan sängdags så kanske det kan komma igång på ett dygn om jag har tur. Jag har fått smärtstillande och ett morfinliknande preparat ett par gånger under dagen men nu ikväll ska jag se om det räcker med paracetamol och ipren. Första natten var jobbig så jag ringde för påfyllning av morfinet ett par gånger.

Vår son Eric fyller 1 dag! Första dygnet har han klarat fint. Började lite försiktigt med mjölk i sond och hann tom få på ökt till hela 0,2 ml/tim och han klarar det fint än så länge. Han har fått sola 4 tim i taget och vilar 2 tim osv. Detta kommer fortsätta tills bilirubinvärdet sjunkit till normal nivå. CPAP-trycket i näsgrimman har de kunnat minska något och han syresätter sig fint. En första lungröntgen såg bra ut och även första ultraljudet av hjärnan. Han har klarat sitt första kritiska dygn jättebra! Alla underbara barnskötare inne hos oss tycker han är riktigt stor, en stark kille med hull säger de. Eric delar rum med en flicka som heter Linn som föddes v25+1. Linn föddes för ca 2,5 v sedan så de är lite mer hammavana än vi och det var skönt att prata med hennes föräldrar om resan dit de är idag. Så i detta rum finns det två kuvöser och alltid minst 1-2 barnskötare som har fantastisk koll på alla apparater som plingar och piper om vart annat. Jag kände mig helt vilse där idag. Orkade bara stå upp i en knapp timme sedan var jag helt slut. Det är pappa som har koll på läget och finns hos Eric mest hittills. Men nu på kvällen när vi var uppe fick jag byta blöjan, hjälpa till att vända honom och torka rent runt o i munnen med fuktad tops. Allt är så otroligt sterilt. Innan man går in på avdelningen tvättar man händer och armar upp till armbågarna. Sedan spritar man händer och armar 2-3 gånger. Innan man sedan sticker in händerna i kuvösen spritar man sig ytterligare en gång.

Vi har hunnit med vårt första läkarsamtal och blivit informerade om risker kring de olika "riskområdena": lungor, hjärta, hjärna, mage och tarmar... Enligt läkaren är de första 3 dygnen de mest kritiska men vi ska nog räkna med både upp- och nergångar de kommande veckorna på neonatal.

Idag började det sakta sjunka in hos mig. Kände att det var svårt att hålla tillbaka tårarna när jag stod med händerna i kuvösen och hade denna fina lille kille vilandes under mina händer. Jag vill se honom växa sig stark så vi får ta med honom hem. När vi skulle säga godnatt och åka till vårt rum en våning upp öppnade Eric ena ögat så då kunder vi inte slita oss... Vi har pratat mycket med honom idag så det är precis som om han ville se oss också, inte bara höra våra röster. Så härlig stund!

Nu hoppas jag att jag kan sova gott och få höra att Eric också haft en bra natt.

Igår, lördag, låg jag som vanligt i sjukhussängen och såg fram emot vad tv-kvällen hade att erbjuda. Melodifestivalen skulle börja om bara några minuter.  Jag gick på toa för att göra mig klar inför natten och blödde lite mer igen, vilket jag rapporterade till kvällspersonalen. Barnmorskan ville ta det säkra före det osäkra så hon ringde jourläkaren på förlossningen som i sin tur ville ha ner mig dit under natten... Så det blev ingen melodifestival för mig... blev nästan lite irriterad på mig själv som nämnt blödningen tidigare. Jag har under bara den senaste veckan kännt att det kommer hålla på så här för mig, mindre blödning, hemgång, mer blödning in till sjukhuset igen...

Så strax efter kl 20 var jag tillbaka på förlossningen och utan tv. Till råga på allt så var det många förlossningar hela kvällen så jag hörde ett antal mammor vråla av smärta, riktiga urjordiska läten som sedan efterföljdes av ett härligt friskt spädbarns skrik. Jag hade ca 2 sammandragningar på 10 min, har haft både fler och kraftigare tidigare så jag tänkte väl att det var som alltid annars, och avklingar nog snart. Det gjorde det också tillslut men jag fick rejält ont som inte gick att avhjälpas med tabletter som vanligt. Lyckades trots smärtan somna vid 01 men vaknade av varje nytt vrål från rummen intill....

Imorse vaknade jag väldigt trött och hungrig. Droppet skulle jag fortsätta med tills läkaren hade pratat med mig. De körde fler ctg-kurvor. Vid 9.30 kom tre läkare in och berättade att de läst igenom min journal (ganska diger vid det här laget) och den äldre av dem, Lennart Nordström (som tydligen ska vara en av Sveriges främsta obstretiker), tyckte att det kanske nog var dags för mig att få ett kejsarsnitt. Han diskuterade med mig och den andra läkaren, Olof Stephansson (specialist) om för- och nackdelar att göra ett snitt nu eller vänta längre. Barnet mår bra nu, växer som det ska, visar inga teckan på att vara påverkat av mina blödningar, mycket aktivt i magen etc. Jag har blött i varierande mängder from v 13 och har en partiell moderkaksavlossning. Jag kanske kan hålla på så några dagar till eller kanske tom ett par veckor till men med hur det har sett ut de senaste veckorna kunde det lika gärna ske en total avlossning plötsligt och då kanske det blir ett urakut snitt på natten och kanske i sämsta fall med ej ordinarie personal och bakjour. Han tyckte alltså att barnet var så pass stort och friskt nu att det skulle klara en förlossning och att vi då slipper ta risken att det kan gå riktigt illa innan barnet hinner ut. Jag instämde något chockad men ändå samlad.
Ja sa han, då förbereder vi det innan lunch idag....

Jag ringde min man som blev bra mycket mer chockad (jag hade nog inte riktigt fattat det själv än) och ringde sedan mina föräldrar som skulle ta barnen. Alla möttes på KS för att spara lite tid. Förlossningspersonalen förberedde mig och rullade iväg mot operation. Dessförinnan hade jag hunnit prata med både läkaren som berättade om snittet, barnläkaren som informerade om hela processen från att de väntar in barnet till vad som händer när de rullat iväg transportkuvösen till neonatalavdelningen och narkosläkaren. Min man blev visad till operationssalen 11.45 - kl 12.07 var vår son född!

Jag som de senaste veckorna har sysslat med självtortyr genom att titta på TV4:as "riskförlossningar" mån-fre var lite orolig inför snittet. Alla dessa lager de ska skära igenom, tänk om jag förlorar massor med blod och som de sliter i denna mage.... MEN med facit i hand kan jag bara ge detta team en STOR ELOGE! Det var ett stort team, ca 10 personer, som alla hade sin roll under op. Jag blev aldrig så orolig som jag trodde att jag skulle bli. Jag fick en epidural som bedövade mig från brösten och neråt, att den tog som den skulle kontrollerades på flera sätt flera gånger. Min man och en narkossköterska satt hela tiden hos mig och pratade lugnt och förklarade ibland vad som hände.

Jag kommer ihåg hur jag hörde ett barnskrik i ett rum intill och tänkte "ja det är minsann fler barn som föds med snitt nu" sedan kom barnmorskan från förlossningen (som också var med hela tiden) och berättade att  min man var med vår son nu som mådde fint, andades själv och behövde inte intuberas. Då rann mina första tårar, lättnandes tårar.  Barnskriket jag hört som var så starkt var VÅRT barn!

Snittet gick mycket bra och jag förlorade nästan inget blod. Rullades till "uppvaket" där jag skulle ligga tills jag kunde röra benen och böja dem. Jag var uppkopplad med ekg och hade slangar överallt kändes det som. Efter en liten stund kom min man till mig och visade 2 foton som personalen på neo tagit på lillkillen. Det kändes rätt overkligt men naturligtvis fantastiskt skönt att se och höra att han hittills mått så bra under omständigheterna.

Vikt: 1080 g
Längd: 36 cm
Huvudomf: 25 cm

Efter "uppvaket" rullade två BM (från min "gamla" avd C23) mig direkt till neo för att få träffa min son för första gången (de hade visat honom i kuvösen en snabbis innan de körde iväg honom från op-salen). Jag hade så kalla händer så jag ville inte ta på honom för mycket. Det kändes konstigt att ligga där i sängen, inte kunna ta i honom ordentligt, inte känna honom mot min hud eller ens få den där härliga blicken som man annars får efter en vanlig förlossning med ett fullgånget barn. Hans lilla hand tog ett stadigt grepp om yttersta fallangen på mitt pekfinger....

Nu följer några första kritiska dagar, träff med läkare, kurator och ansvarig personal på neo. Hur de kommande veckorna ser ut har vi ingen aning om. Går inte ens att gissa. I skrivande stund känner jag mig lugn (inte bara av morfinet) för vår son är i trygga händer när vi inte är hos honom och nu när jag vet hur dåligt tillstånd min moderkaka faktiskt var i känner jag än mer tillförlit till denna kompetenta vård, dessa fantastiska människor som jag hyser stor respekt för.

Min käre make har klivit in och tagit ett stort ansvar och har koll på allt på neo som inte jag har en aning om just nu. Det är också en enorm trygghet för mig. Mitt första fokus ligger i att så fort som möjligt komma på benen och få styrkan tillbaka. Har aldrig kännt mig mer motiverad! Har redan under första dagen suttit upp med fötterna på golvet och ätit min middag och tom stått själv några minuter. Jag vill inte överanstränga mig så det blir ett bakslag senare.

Nu sover min man och det gör nog jag också ganska snart....

Berg o dalbanan fortsätter...

Fick kraftigare sammandragningar på kvällen vilket kollades med ny CTG. Jourläkaren kom upp från förlossningen och undersökte mig. Hon ville att jag skulle ligga på förlossningen under natten så de kunde ha bättre koll på mig om jag skulle börja blöda mer eller få kraftigare värkar. Rullades ner strax efter 23, fick dropp och sedan ny CTG-koll.

Sov länge på morgonen, ny CTG, läkaren kom och kollade med nytt ul. Såg bra ut. Fick frukost vid 11.30 och längtade tillbaka till mitt rum på avd C23...

Kl 14 kom jag tillbaka till mitt rum och då kom min man med småtjejerna. Så mysigt! Nu har de fått turas om att hissa sig och mamma upp och ner i den roliga sängen och haft ännu ett pusskalas. Filippa var extra pussig idag . Nu har de nyss åkt hem, jag har hunnit med en dusch och gått en minipromenad till allrummet. Det känns som att jag har ett bowlingklot i magen. Litet stenhårt klot som gör mig lätt framåt böjd  - jättefin stil... Känns konstigt.

Hoppas på en lugn kväll och inga utflykter... ska titta på melodifestivalen.

Dagboksanteckningarna fortsätter....

Jag hade nästan inte blött alls i natt, bara gammalt och lite lite. Hade lite molvärk hela förmiddagen så jag fick 2 alvedon o 1 Dexofen. Molvärken gick dock inte bort helt och jag började få lite sammandragningar. BM körde några CTG-kurvor och bebisen såg ut att må bra men man kunde konstatera några sd.

Molvärk och sd brukar för mig innebära ny blödning så jag låg snällt i sängen hela fm. Elisabeth kom med underbart god lunch och vi hade som vanligt massor att prata om. Tiden går alldeles för fort när man har så kul! Det var länge sedan jag skrattade så mycket, tack min vän  ! Fick hålla i magen så att den inte skulle hoppa så mycket, ha ha!

När hon åkt ville BM att jag skulle kolla om jag blött och det var precis lika lite som efter natten, och gammalt. Så skönt.... sedan skulle jag kissa och då kom det nytt blod igen... jag känner mig helt luttrad nu vad gäller mina blödningar och jag misstänkte ju själv att det var på gång efter molvärk och sd. Det var inte speciellt mycket heller men trots allt en ny lite blödning. Upp på sängen igen, ny CTG-kurva, nål i handen. Personalen blir alltid så extra uppmärksamma så fort det är ny blödning och sd o pratade om att jag ev kommer att få ligga nere på förlossningen i natt. Bara som en försiktighetsåtgärd o för att jourhavande läkare på natten inte ska behöva komma upp och kolla mig flera gånger på avdelningen.

Mamma o pappa kom in med god hemlagad middag och semla, det satt fint! Nu har jag gått alldeles själv till allrummet och värmt min mat, satt på sängkanten och åt (inte halvtliggandes i sängen med ett bord över magen) och gick tillbaka med disken själv. Det kändes bättre att gå idag än häromdagen. Nu är molvärken o sd borta (tror det lilla jag blödde var det som retade livmodern innan). Är själv inte speciellt orolig och tror att jag får sova i mitt rum i natt i alla fall.

Avd.läkaren vill att jag ska försöka röra på mig lite i alla fall i helgen och känns det ok och jag inte börjar blöda mer kanske jag får åka hem nästa vecka. Den här gången säger vi inget till barnen för Filippa var helt knäckt i måndags när inte jag kom hem. Hon har varit rätt tyst o inte velat prata så mkt med mig under veckorna jag legat inne men i måndags trodde hon att jag skulle komma hem och bröt ihop fullständigt när det inte blev så. Var så ledsen i telefon när jag pratade med henne. Min stora lilla tjej. Då gjorde det ont i hjärtat och jag fick anstränga mig för att inte börja lipa själv...

Andfådd! Har precis gått en mycket liten promenad bort till allrummet och hämtat ny dricka. Avd.läkaren tyckte imorse att jag ska prova röra på mig lite försiktigt för att se vad som händer - hemskt obehagligt men ok tänkte jag. Härligt att jag kommit till denna vecka, går in i 27:e veckan imorgon. Lätt framåtböjd och med hasande små steg tog jag mig till allrum o tillbaka. Inget mer blod nu ialla fall. Ska se om det retar igång något nu... blöder lite mindre idag, men fortfarande färskt.

Hann precis äta klart min frukost och ta en dusch innan min kära syster kom på besök. Tänk att hon hade bakat igår, för min skull! Jag fick massor med choklad (hade sånt sug efter det igår), hennes hembakta chokladmörkulor (mums!!!), libanesisk meze till lunch och en latte . Räknade inte hur många kakor som slank ner till latten... får jag väl ångra bittert senare idag när magen säger ifrån... Jag bad henne öppna mitt fönster och in kom den mest ljuvliga vårdoft, lite grill doft också. Ljudet från snön som smälter och droppar från taket byts flera gånger mot ett dundrande från ambulanshelikoptern som landar ovanför mitt fönster och snabbt flyger vidare igen. Jag tänker ofta på alla dessa människor som jobbar med liv och död och på den fantastiska vård vi faktiskt kan få i Sverige. Sånt som man inte allt för ofta tänker på när livet rullar på i en bekymmersfri vardag. Ja man hinner tänka på mycket när man ligger i ett rum på 12 kvm i flera veckor. Allt för mycket!

Tårarna rann när jag fick blombud från min kära "extended family" i Australien. De var oroliga för hur det gick för mig och hade kontaktat min syster via Facebook. Herregud, vad en vacker bukett och kärleksfulla ord kan värma så gott! Vad rik jag känner mig som har så underbara vänner och fantastisk familj, både i Sverige o Australien.

Långtråkigt idag, ja mer än vanligt vill säga....

Blöder fortfarande, lite molvärk, fick 2 alvedon. Får rysningar bara jag tänker på maten. Låter så gott när de läser upp menyn man får välja ifrån och förstår inte hur det kan smaka så lite...

Igår fick jag först ett överraskningsbesök av pappa och min äldsta dotter. Tack för blommor och sushi! Senare på kvällen kom min man med mer sushi och misosoppa, mums! Det var skönt att få en stund tillsammans bara vi två.

Idag har det inte hänt mycket så tiden kryper verkligen fram. Är shoppingsugen, men lyckades behärska mig idag... och fruktansvärt godissugen är jag också. Syrran kommer in imorgon o då hag jag beställt lite choklad. Kom att tänka på hennes hemmagjorda chokladkakor (mörkakor) och det vattnade sig i munnen. Jag måste ha!!!!! Får se om hon orkar baka ikväll....

Annars har jag väldig bra "cravings" när jag är gravid. Precis som när jag väntade de två små har jag väldigt mycket sug efter kokt ägg, färskpressad appelsinjuice och gröna grönsaker (det sistnämnda innehåller mkt järn). Jag har fått in ägg till sjukhuset som sköterskorna så snällt kokar till mig på morgonen (långliggare får lite special special) och juice på koncentrat är helt ok... Tänk att man kan bli så matfixerad när man inte kan få det man känner för så lätt som vanligt.

De kör en CTG-kurva morgon och kväll och har bra koll på mig och bebisen. Så rara barnmorskor och sköterskor på KS Antenatal. Efter så här lång tid får man en bra relation med de flesta. Men visst har jag några favoriter . Det visar sig att en av BM är kompis med syrran, världen är liten.

Fortsätter att mola på....

---------------------------

I just couldn't help my self.... det blev lite shopping i alla fall. Herregud, jag måste få ha lite kul här i sängen i alla fall

Tack snälla syrran, jag längtar redan... ska försöka behärska mig, för magens skull.....

Oj vad jag längtade efter att åka hem igår när jag vaknade. Tog en dusch, klädde mig med "riktiga" mammakläder och gick till allrummet och gjorde min frukost. Tiden kröp fram på fm och jag hade ett inbokat tillväxtul kl 14. Lagom till lunch började jag få molvärk som rätt fort blev intensivare, fick 2 alvedon o 2 dexofen, vilade lite och det gav med sig. Försökte intala mig själv att det nog bara var vanlig "växtvärk" och att det drog i ligamenten nu när jag hade börjat röra på mig lite mer igen. Men i bakhuvudet kände jag igen detta som ett tecken på att det var en ny färsk blödning på gång...

Mycket riktigt. Lagom till att jag skulle få åka rullstol till ultraljudsavdelningen kände jag hur det rann till. Väl uppe gick jag på toa innan ul o jag bad BM vänta utanför toan... Åter igen denna besvikelse och känslan av misslyckande när jag såg det färska röda blodet. Jag visste väl att det var för bra för att vara sant. Tillbaka till rullstolen och sedan kom tårarna... varför hade jag sett så mycket fram emot att åka hem, när jag kände innerst inne att det inte skulle fungera...
Det var ingen hejd på tårarna... en annan BM på avd kom och försökte trösta.

Läkare o professor Anders Selbing skulle göra ul och han hade en läk.kandidat med sig så de frågade om de fick titta lite extra - självklart, det är det enda underbara på hela sjukhusvistelsen! Han sa att mammorna brukar tycka det. Allt ser jättefint ut med bebisen och läkaren ville så gärna göra mig lite glad med att få till en fin bild som jag skulle få med mig men det var helt omöjligt. Vår bebis låg med sätesbjudning, fötter och armarna för ansiktet, den ville verkligen inte vara med på bild . Vikt uppskattades till fina 833 g, hjärtat, hjärnan, magen, ja allt fungerar precis som det ska. Inga som helst avvikelser. Fostervattenmängden var fin, hematomet var helt borta och moderkakan ser bra ut (trots ny blödning). Så det var trots omständigheterna lugnande och jättebra besked.

Mamma o pappa kom med rullstol och trodde att de skulle få hämta hem mig. Istället fick de packa rullstolen full med div väskor som jag samlat på mig under tiden jag legat inne. Senare på kvällen fick jag lite fler regelbundna värkar som till en början inte var smärtsamma, men de blev det allt eftersom de ökade i intensitet. De körde återigen CTG-kurva för att övervaka barnets hjärtrytm och mina värkar. Tillslut fick jag alvedon och dexofen igen för att det också kan lugna ner värkarna något och jag skulle fasta och fick dropp. För varje sammandragning kände jag hur blodet forsade till mellan benen, så irriterande. Kände mig uppgiven. Jourläkaren kom upp och de körde en CTG-kurva till vid midnatt och övervägde om de skulle köra ner mig till förlossningen eller inte. Vid 01 på natten var det lite stabilare och jag fick tablett så jag skulle sova gott.

Självklart vill jag inte föda nu, vill gå ett antal veckor till minst! Men ibland känner jag att jag inte orkar kämpa emot och bara vill få ett slut på detta, jag orkar inte mer! Jag skäms över mina egoistiska tankar, men det tär så att ligga till sängs i ett och samma rum dag ut och dag in. Jag vet att jag klarar det, men det skulle nog var så mycket lättare om jag bara visste hur länge jag skulle behöva utstå detta... Blöder jag så här mycket efter fullgångna 34 veckor sa en läkare att man ev kan överväga att göra ett kejsarsnitt. Istället för att riskera att moderkakan lossnar helt i senare skede o då riskera ett friskt barns liv. För än så länge har vi ett friskt barn, men vem vet vad som kan hända...

Så tillbaka till ruta 1. Sängläge, maten serverad i sängen, får gå på toa och till dusch. Nu har de tagit bort droppet men jag har infarten kvar i handen eftersom jag har en pågående blödning. Så trött idag....

Lördag och tiden kryper fram... tog fram kreditkortet och beställde några saker till mig själv, måste få känna mig lite gravidfin när jag kommer hem. På de fem veckor jag legat inne hade jag nästa (men bara nästan) glömt hur kul det är att shoppa, ha ha. Helt ok online också...

Började dagen med att gå till allrummet och gjorde min egen frukost. Dagens höjdpunkt var helt klart att få träffa två mammor som var relativt nyförlösta. Å vilka söta små bebisar de hade. En flicka född v39 med lite ljust hår och en pojke född v37 med mycket mörkt hår. Deras skrik var som ljuv musik i mina öron. Hoppas jag också får njuta av en bebis om några veckor...

Lite senare på eftermiddagen kom mina kära föräldrar med en trerätters middag - ännu en kväll när jag känner mig helt övergödd, ha ha. Kan bara inte behärska mig när jag får så god mat. Det enda positiva med den smaklösa sjukhusmaten är att man efter 3 dagar (då man hunnit smaka alla 6 rätterna en gång) nöjer sig med halva portionen... min man får hem en något slankare fru (bortsett från mittenpartiet då...) om än något hårigare.... herregud, jag skulle behöva raka både det ena och andra... Inte ens jag själv visste att det är så här jag faktiskt ser ut... ha ha. Nåja, lätt fixat!

Har gått ett antal "promenader" i den 20 m långa korridoren. Märklig känsla, obehagligt och skört men det är helt ok. Blöder lite mer brunt sedan igår men det är nog tyngdkraften som gör sitt och det ska ju ändå ut.

I natt ska jag drömma om söta bebisar!

Idag har jag fått ett par trevliga överraskningar...
Började med att avd.läkaren kom in efter frukosten och sa "gratulerar". Kanske i tidigaste laget, tänkte jag, men han syfter ju självklart på att hematomet (om det nu ens är ett hematom) är så litet nu, näst intill obefintligt. "Nu tycker jag att du ska upp och röra dig lite lätt och går det bra får du åka hem på måndag" - kändes nästan overkligt. Han har tidigare sagt att oavsett så vill de behålla mig till v 28. Jag vill inget hellre än hem till familjen (och god mat) så jag blev naturligtvis jätteglad. Tog en dusch o kände mig riktigt glad.

Lite senare ringde min väninna Annette som bor på Gotland. Hennes mamma hade, akut hjärtopererats (aortan hade brustit, så läskigt) och låg på Karolinskas Thorax. Hon var alltså bara några hus bort och frågade om hon fick komma över till mig en stund. OM hon fick! Jippi, det är inte så ofta vi ses så det var ett kärt återseende och god lunch fick jag också . Tack söta Annette och hälsa din mamma från mig. Så glad att operationen gick bra. Våra föräldrar måste leva länge till!

Sedan var det dags för första promenaden på länge, oj vad jag hade längtat... Men till min stora besvikelse var det ingen höjdare och jag kände mig nästan nedstämd när jag kom tillbaka till mitt rum. Gick långsamt långsamt korridoren upp åt båda håll en gång, åt 2 kiwis i allrummet, satt i vanlig stol 5 min och gick tillbaka. Sedan hade jag lite ont i magen och ett tryck neråt och det kändes nästan som att jag skulle gå sönder. Nog helt normalt efter att ha legat så pass länge som jag har gjort o säkert lite mentalt också. Tänker genast på min väninna Cina som fick sängläge/vila hemma under ca 5 mån av sin senaste graviditet. Måste ta ett snack med henne....

Nu har jag ätit pannkakor och chokladpudding (tack för efterrätterna syrran) och även hunnit gå en vända till i korridoren utanför mitt rum. Senare ikväll ska jag hämta min egen kvällsfika innan Let's dance... gott med lite skorpor och en kopp te. Det får räcka som motion för idag.

På måndag ska jag på tillväxtultraljud så jag hoppas allt ser fint ut då så jag får åka hem. Är lite lite orolig för hur det ska gå hemma... kan jag gå i trappan, laga min egen mat etc. Kommer inte våga göra ett handtag i onödan hemma. Min man stackarn får fortsätta dra det stora lasset hemma. Tur att vi redan har städhjälp & mina kära föräldrar som ställer upp i stort sätt när som helst när det behövs, vad skulle vi gjort utan er hjälp! Igår satte jag in en annons där jag söker en Barnflicka / "extra mormor". För att få en dräglig tillvaro för oss alla kan det behövas lite extra hjälp 3 dgr i veckan under en tid framöver. Annars slutar det med att jag står i tvättstugan igen, eller köket eller går o plockar redan efter några dagar.... vågar inte riskera det nu. Jag älskar ju ordning o reda så det kliar i fingrarna, ja i hela kroppen när jag inte kan hjälpa till hemma.

Inte nog med att jag gått 25 veckor idag, jag har fått den bästa nyheten på mycket länge! Var på ul sent på em (skulle egentligen gjort det imorgon men det blev snabbt nya planer). BM kom och sa NU ska du åka iväg på ul, det har blivit ändrade planer... wow, en utflykt vad kul... hade inga större förväntningar då jag blivit så besviken hittills varje gång.
Deras mest erfarna ul.läkare utförde denna undersökning och han tyckte det såg bra ut... Inget stort hematom, ett suspekt i ena kanten av moderkakan som han mätte till ynka 24x13 mm, men han var inte helt säker på om det ens var ett hematom. I utlåtandet har han skrivit "suspekt hematom subchorionalt lateralt om placenta........" & moderkakan är normal och ligger högt i livmoderns framvägg. Jag trodde inte det var sant, har fortfarande svårt att fatta att det är sant. Kan det vara sant???

Nästa vecka har jag ett tillväxtul. inbokat men han sa och skrev även i utlåtandet att det är normal hjärtaktivitet, normala fosterrörelser, normal fostervattenmängd.... Jag är överväldigad och så lycklig just nu! Undrar vad avdelningsläkaren kommer att säga imorogn. Han har hela tiden sagt att jag kommer ligga här till v 28. En försiktighetsåtgärd självklart, vilket känns skönt och är en trygghet. Men nu vill jag gärna börja röra på mig lite försiktigt, lätt mobilisering på sjukhuset. Mer än bara i rummet som jag ändå inte vågat röra mig i allt för mycket, möjligen bort till fönstret för att få lite frisk luft och se himmel och snöflingor.... Ul.läkaren tyckte jag kunde börja röra på mig lite försiktigt, när jag frågade, men vi får se vad avd.läkaren säger imorgon som sagt....

Jag vågade mig på en fråga till efter ultraljudet.... Finns det en chans att jag kan gå en fullgången graviditet? Ja absolut, fick jag till svar!

Vilken dröm det skulle vara!!!

Som grädden på moset har min goa syster varit inne idag med smarrig pastasallad som jag beställt. Jag fick även vackra tulpaner och en tidning. Har ju redan läst de flesta tidningar som går att köpa..... Underbart med vackra blommor på rummet, buketterna och dofterna har avlöst varandra och det piggar upp enormt!

I natt borde jag sova gott....

Har sovit ok med hjälp av en liten Lergigan (flera av mina väninnor fick detta mot grav.illamående). Blöder bara lite lite och bara gammalt. Fick min dagliga CTG-kurva gjord och då visade det sig att jag hade något fler sammandragningar än jag borde (kan tydligen orsaka bla förtidig vattenavgång o att jag "smyg öppnas", men hittills har ialla fall alla ul visat på lång, ca 5 cm, opåverkad livmoderhals) så barnmorskan kom in med en Bricanyl till mig o sa att läkaren ville att jag skulle ta den. Men... den vill inte jag ta sa jag. Flera läkare har påpekat faran med Bricanyl vid moderkaksavlossning, då vill jag ha Adalat i stället, sa jag. Jo, barnmorskan höll med mig o gick tillbaka till läkaren. Några min senare var hon tillbaka med en tablett Adalat istället. Jag bad lite försiktigt om ursäkt för att jag ifrågasatte läkarens rekommendation. Då sa hon att hon själv hade reagerat på det när läkaren sagt det och att jag dessutom hade just Adalat i min medicinordination, inte Bricanyl. Det är vanligare att man ligger inne för just kraftiga prematura sd el påverkade livmodertappar o ingen blödning. Lite oroväckande ändå att läkaren så "lättvindigt" tänkt ge mig Bricanyl.... det gäller att även vara sin egen lilla doktor o ifrågasätta när något inte verkar stämma...

Jag får flera rapporteringar dagligen från familjen i Sälen. Ler när jag hör min man berätta om deras upptåg. Filippa trivs fint tillsammans med kompisen Josefin, de gillar skidskolan och att åka skidor. Klarar sig fint i backar o lift nu. Så kul! Filippas första lösa tand hade "lossnat" igår. Hon var så stolt när hon berättade hur Vendela hade "backat ut den", antar att hon tryckte in den... Nu hade hon fått en peng och ett Kinderägg. Så stort !
Clara hade gått 10 min på skidskolan första dagen sedan tyckte hon det var tråkigt. Hon skulle gå i pappas skidskola sa hon. Gick inte att övertala (läs muta) henne heller, så det blev ingen skidskola igår. De åkte på den nya stora gigantiska pulkan istället som hon senare även somnade på... Min man o Sofia passade på att ta en välförtjänt pause på Ski Lodge och han lyfte in Clara i pulkan o lättade på kläderna något. När hon sedan vaknade får hon sitt livs värsta (hittills...) utbrott, skriker åt allt o alla, pappa är dum etc. Lite senare var allt frid o fröjd igen, ha ha, kan inte låta bli att le. Jag tycker om när barn är starka o har egen vilja o alla får vi väl utbrott ibland . Hur som haver, när lilla Clara vaknade imorse berättade hon för pappa att hon ändrat sig... Vad är det som du har ändrat undrade min man... Jo idag skulle hon gå i skidskolan. Ska bli kul att höra senare idag hur det gick...
Vendela och kompisen Dennis sover lite längre än övriga gänget på morgonen (ialla fall Vendela) sedan har de hur kul som helst i backarna på dagen. Håller tydligen mest till off-pist, vet inte om jag ska oroa mig eller inte. Tror inte att det är någon större fara i Sälen.

Kom på igår att jag har Spotify i datorn. Började genast att mappa ny musik o njöt sedan av ett gammalt Norah Jones album när jag låg o läste. En låt som verkligen gör mig glad o som jag älskar att lyssna högt på (gärna i bilen) är "All summer long" med Kid Rock. Då gungar det o jag glömmer sjukhuset och varför jag är här....

Ännu en natt med dålig sömn, vill helst inte ta insomningstablett så två nätter på rad har jag drömt riktigt hemska drömmar o sovit oroligt. Kanske så att jag försöker trycka bort alla jobbiga tankar dagtid, genom att läsa, titta på tv etc, så allt istället bearbetas på natten...

Min väninna Anna var förbi med god lunch idag. Tack snälla för besök och även för blombudet på min födelsedag! Något som slog mig idag - vad snygga väninnor jag har, ha ha! Själv känner jag mig allt annat än snygg just nu. Tänker inte gå mycket närmre in på varför... men inte ens gravidsnygg. Blev ju lite bättre när jag bytte ut landstingets nattskjorta mot de mammakläderna Sofia kom in med, klar förbättring med velour mys!

Den ordinarie läkaren är tillbaka o han var in om några minuter i förmiddags. De vill behålla mig till v28. Ja ja, det är ju bara 3,5 v till - 2 mån sängläge på sjukhus. Är det lugnt så långt kommer jag nog känna mig relativt lugn med att åka hem för fortsatt vila... tror jag! Under tiden är jag i trygga händer.

Idag började jag för första gången fantisera om ännu en fantastisk förlossning i fullgången graviditet. Tänkte genast att jag måste maila min barnmorska på MVC o höra om BB Stockholm tar emot mig trots komplikationerna som varit... fast vid närmare eftertanke kan jag nog avvakta med dessa funderingar tills jag åtminstone har passerat v 32...

Mycket liv o rörelse i magen idag - underbart!

Mamma o pappa har varit på ett långt besök och hade med sig mammas hemlagade Gulyásleves, eller som vi säger i Sverige - Gulaschsoppa! Mums! Kan inte minnas när jag var så mätt sist, hoppas jag inte får ångra min glupska aptit. Tack mamma!

Blöder nästan inget idag o läkaren idag sa att när jag har varit HELT blödningsfri i 2-3 dygn får jag börja med lätt mobilisering o går det bra, inte börjar blöda igen - då får jag åka hem!!!

Hur långtråkigt det än är på sjukhus o strikt sängläge, känner jag mig trygg här. Vill ju gärna komma till v 28...

Nu är min kära familj framme i Sälen, skönt! Ingen mer biltrafik på en vecka... Å vad jag önskar jag i alla fall fick vara en fluga på väggen... hoppas på lite foton från dagarna i mailen

Oj hade precis skrivit klart ett långt inlägg men det försvann. Lite trögskrivet i bloggen....

Ok natt, blöder bara lite lite brunt. Efter duschen satte jag på mig RIKTIGA kläder och tom lite smink. Nu ser jag helt plötsligt inte så sjuk ut längre. Tack snälla Sofia som kom förbi igår med god lunch, ett lass med mammakläder och en liten goding till dotter som klättrade o drog i allt, haha!

Min man vet inte om de hinner in idag. Jag hoppas att de kommer förbi en liten stund, det var en vecka sedan jag träffade honom o mina två minsta o imorgon åker de till Sälen en vecka... Just nu känns det som att jag är bakbunden. Jag gör som doktorn säger och självklart av egen vilja för jag offrar allt för vår lilla fighter i magen. Känns väldigt ensamt o dagarna går fruktansvärt långsamt när man ligger på sjukhus. Filippa ville inte komma in berättade min man. Var inte så snällt sagt till en mamma som saknar sina barn o redan är väldigt hormonkänslig...

Innan lunchen rullade de mig i sängen (fick inte sitta i rullstol sa doktorn) till Neonatalavdelningen, på ett litet studiebesök. En otroligt varm och sympatisk barnsköterska tog emot mig. Hon hade arbetat på denna avdelning i 36 år!!! Det bokstavligen lös om henne när hon med låg röst berättade om avdelningen, om barnen som låg där, hur det fungerar med apparaterna, att barnen lämnas ALDRIG ensamma, det finns alltid en sköterska hos dem, el kanske förälder när de blir lite större. Hon berättade om den senaste respiratorn o varför den var så fantastisk. Lungorna brukar numera klara sig rätt bra berättade hon, det var värre med de små bebisarnas magar. Det var skönt att fått göra detta besök OM denna vård skulle behövas för vårt barn. Lugn miljö vilket är viktigt för de små, men rätt mkt liv o rörelse till vardags berättade hon. Ja vilken härlig eldsjäl hon var denna kvinna!

---

Nu har min man o tjejerna varit på besök. Så mysigt. Clara o Filippa ville turas om att hissa varandra (o mig) i sängen upp o ner - en riktig höjdare !!!
Sedan hade vi kramkalas och myste i 2 hela timmar. Jag fick tidningar o lördagsgodis så det räcker i en vecka... oj vad jag kommer sakna dem nu. Så orolig man kan vara när de ska ut o åka i sportlovstrafiken när vädret bjuder på blixthalka o underkylt regn. Men jag tror de kommer få det så mysigt i fjällen.

Så skönt att jag kommit till denna vecka! Det trodde jag inte för några veckor sedan, eller ens förra torsdagn när jag låg med snittberedskap ett dygn!
Ropar inte hej än men nu KAN det i alla fall gå vägen om det händer något. Men jag hoppas på många veckor till.
Tror inte jag vågar ta risken att åka från KS till mamma o pappa nästa vecka, tänker på hur resan med ambulansen gick. Har ju förstått att det är "rätt mycket" snö där ute... varför ta risken. Men oj vad jag vill komma ut ur detta rum, blir halvt galen av att ligga till sängs dygnet runt och i ett o samma rum!!! Vill ha god frukost, lunch o middag!

Första samtalet imorse kom från Polisen i Eskilstuna. "Har ni en svart Chevrolet Suburban med regnr....?" Jaaaa, sa jag, vad har hänt, nu blir jag orolig?
"Nej du behöver inte bli orolig. Jag har fått ett klagomål att den står väldigt illa parkerad på Villagatan och med detta väder måste vi försöka hitta ägaren till bilen så ni kan flytta på den...."
Herregud tänker jag, vad händer? Snälla ring min man, den måste blivit stulen....

Jag ringer min man några minuter senare. Nej, han hade inte fått något samtal från Polisen.... Har du sett bilen idag undrar jag? Nej den är inlämnad på tvätt i garaget i stan och jag hann inte hämta hem den igår....
Han ringer garaget och en något stressad kille springer för att se om bilen är borta. NEJ, den står i garaget....
Är reg.plåtarna kvar undrar jag? Ja säger min man....

Vi vet fortfarande inte hur vår bil kunde befinna sig på två olika platser samtidigt idag, men jag lyckades faktiskt skratta åt det lite senare... Inte mer nu snälla!
Så glad att bilen är hemma och att Sälenresan inte går i stöpet...

BM har kört en 20 min CTG-kurva idag och hjärtat på vår bebis slår så stadigt o fint. Jag har mått ok idag, lite fler sammandragningar men inget oroväckande, tror jag.

Min rara BM på Barnmorskorna Gamla Stan har minsann koll på mig. Hon följer mina journaler och ringer mig lite då och då! Tack snälla Kristina för att du inte släpper taget!

Imorgon kommer Sofia och Linnea på besök och då blir det lyxlunch!
Det ser jag fram emot!

Jag har sovit oroligt, vaknat ofta och tankarna snurrar på, bebisen har åkt berg-o-dalbana i magen (säkert jättekul) och 05.15 kunde jag inte somna om för då hade jag blivit så hungrig. Ligger och längtar efter goda frukostar med kokt ägg, färskpressad apelsinjuice och nybakat bröd. Hoppas på permission nästa vecka när min familj är i Sälen. Då skulle jag vilja bli ompysslad av mamma o pappa... OM jag o läkarna känner oss trygga med det. Där har jag i alla fall inga trappor, kan bli uppassad på alla sätt och har inte längre till toa och dusch än här. Lugn och ro. Sedan är det förvisso viss trygghet att befinna sig på KS OM något skulle hända.... vi får se!

Kan ingen komma in med en god sushi till mig? Glöm inte Miso-soppan!!!

Oj vad det är party i magen, så kul! Idag får jag besök, kul!

Ok dag, lite molandevärk och sammandragningar men inget oroväckande...

Min man ringde nyss och berättade något kul.... Han var tvungen att "göra något" och bad de två små att gå ner och förbereda sig inför duschen...

En liten stund senare hör han ett fasligt liv från våningen under. Han går ner och hittar tjejerna avklädda i duschen, de har hittat Rammsteins senaste skiva, stoppat den i deras cd-spelare, tagit den med sig in i badrummet, vridit på nästan högsta volym och stod nu och tvålade in sig i duschen....

Tur att de inte vet hur man sätter på bastuagregatet!

Tysk hårdrock... de slutar aldrig att förvåna en...