Idag hade jag kunnat sälja sambon för en billig penning. Det verkar som att varje gång vi ska göra en förändring, av m-i-n-s-t-a slag, så ska han sparka bakut. Istadig som en gammal märr. Och göra saker så oerhört besvärligt.

Jag vill måla trappen, han vill måla trappen, vi har talat om det hur många gånger som helst och när jag nu för saken på tal iom att vi har ett par dagar lediga nu så kommer skepsisen  och vägran. Negativitet utan att ens ha några argument för att vara negativ. Jag ber honom specificera vad det är som gör att han inte vill måla om trappen och han slutar prata. Men men, nu är iaf färghelvetet och rollerjävlarna köpta. Dock att jag hade glömt nycklarna till lägenheten så att vi inte kunde hämta geringssågen, sandpapprena, slipmusen och penslarna. Så vi är fortfarande lika långt ifrån att kunna sätta igång, bara det att vi nu har färg.

Slipa, dammsuga, torka med mikrofiberduk, måla, måla igen och klart. Hur jävla svårt kan det vara??

Det går inte att sova. Kallt konstaterande. Det går inte.

Kanske om jag sätter mig upp och tar tag i tankarna, reder ut, sorterar upp det.
Eller så surfar jag runt och distraherar mig.

Jag hyser för övrigt ett osunt förakt för människor som ska vara så jävla alternativa. Som om det funnes en poäng i att inte ha TV, inte läsa tidningar, inte äga en soffa. "Jag tillverkar alla mina möbler själv". "Jag äter bara barkbröd". Slappna av, liksom. Överhuvudtaget gillar jag inte inställningen att det var bättre förr, eller att det är bättre nu, som det är, bara man inte rör något.

Se där, nu blev jag lite trött av att bara tänka på det här. Det är kanske det som är melodin. Kanske somnar jag nu. Tur att jag är ledig imorgon.

Det här är så jävla jobbigt. Gårdagen var usel, usel, usel. Jag var ett par timmar på jobbet och den där stressen kryper på liksom. Visar jag mig bara så dyker det upp nya saker att göra, inget blir avbockat. och ryggen värkte när jag kom hem. (Jag ska kolla på om jag kan få en annan kontorsstol).

Sambon försökte massera lite och jag försökte boka en tid för massage på vårt spa nere vid tunnelbanan men ingen av oss lyckades väl riktigt skulle man kunna säga. Inte for lack of trying dock. Men det är svårt att massera en som inte kan ligga ner och det är svårt att boka tid när det är julstängt.

Så sambon tappade upp ett bad och innan dess exploderade tårkanalerna på mig och jag grät för mig själv innan vi badade ihop. Det var precis det som behövdes. För både rygg och hjärta.

Imorgon ska vi till MVC och jag kommer att ta upp det här, lilla problemet. För att se om vi kan få tid hos terapeut. För fan heller att jag tänker må så här och riskera något när knatten kommer.

Nu har han förresten en säng att sova i, med sängkläder och madrass. Jag tror han kommer att gilla den.

Nyår var inte så illa. Maten var skitgod, även om jag fick världens magknip efteråt. Det var skönt att ta det lugnt och bara sitta och snacka strunt. Dessutom fick jag världens bästa tips: att göra egna fotoböcker på myphotobook.se. Skitsnyggt blev det! Jag ska göra en åt knatten.

Namnmässigt är det f.ö fortfarande Julian och Max som leder. Men jag kan bara inte bli ok med den där förbannade Assangemänniskan. Synd att han delar namn med sådana som t.ex. Casablancas.

Jag har sytt klart nästan hela bodyn nu, det enda som saknas är att sy fast knapparna och det ska jag göra för hand. Dessutom har jag börjat på att sy bebisens sängkläder. Imorgon ska vi förhoppningsvis åka till lägenheten och köra bort allt skräp. Sedan räknar jag med att Myrornas kommer och hämtar det som de ska få under veckan. Sedan ska jag satsa på att  måla om där så att det blir lite fräschare i hall och kök innan visningen. Fan vad det känns som att det är mycket att göra, fastän det egentligen inte är det. Jag har bara svårt att mentalt hålla isär bitarna, skapa någon form av helhet som jag passar in allt i.

Fast mest av allt vill jag bara rulla ihop mig till den där bollen.

Jag är fortfarande irriterad och arg. På allt och alla, men mest på den förlorade familjemedlemmen och på sambon. Allt han gör tycks bli fel, även om jag inte egentligen tycker det. Jag vill bara krypa ihop till en boll och gå i ide. Försvinna och återkomma till våren. Att fira nyår känns mest bara jobbigt. Inte särskilt upplyftande eller lockande. Oh fuck.

Magen är stor som en boll och det är tungt att röra sig. Vi tog en liten promenad idag och I'll be damned om jag inte var tvungen att stanna och pusta var tredje steg. Nej, nu överdriver jag. Mest för att jag är irriterad och känner mig less. Det är inte så farligt. Egentligen.

Så vi återgår till familjen von Trapp och deras "bekymmer". Nothing like a good old nazistfamilj i de österrikiska bergen.

Det finns de som borde ta och hålla käften och sluta gnälla så förbannat mycket på allt möjligt. "Det gör ont, jag får inte det jag vill ha, buhu andra behandlar mig orättvist". Käften. Du har iaf en hel familj som tar hand om dig och som du kan luta dig mot. Så, käften. Smärta är övergående.

Den enda kvarvarande delen av min biologiska familj tog i helgen sitt eget liv. Vid ett-tiden på lördagsnatten väcktes vi av två poliser som nedtonat berättade vad som hänt och sedan dess har livet halkat ur sina gängor. Är inte tillbaka än.

Grejen är att jag förstår delvis varför. Jag fattar varför h*n valde att göra det som gjordes utifrån vissa perspektiv: att inte se någon väg ut ur det smärtsamma, att ha levt med det under en så lång tid, att vara så ensam och inte vilja/våga ta emot hjälp. En sjukdom som h*n levt med och som sakta dränerat livslusten.

Och det är klart att jag inte alls förstår det heller. Det ekonomiska hade vi ju täckt, jag och sambon. Vi hade hjälpt till, om vi fått. Det fanns vägar ut ur det hela. Sätt att komma i kontakt med omvärlden. H*n sökte jobb, hade fått förfrågan om att komma på intervjuer. Hade ordnat boende, mat, bil.

Men inom mig så är det klart att jag fattar vad det är som har hänt. Det där h*n var rädd för, om att skada andra. Men vi får aldrig veta antar jag. För nu är h*n borta. Den sista delen av min biologiska familj. Ända fram till i april, då pojken kommer. Det vet ju inte han, men han blir ju en ersättning för den familj som på bara 1,5 år gick från 3 till 1. På sätt och vis skrämmer det mig, för vilket spädbarn kan bära det? Kan axla manteln av att vara den biologiska länken framåt och bakåt? Likväl är det så. Jag måste reda ut det här innan. Kan inte släpa med mig bagage in i det nya, bara ta med det fina som ändå finns kvar. För hans, och min, och pappans skull.

Men alltså, det här funkar ju inte. Jag går runt med någon slags panikkänsla hela tiden. Lite som att vänta på en katastrof utan att riktigt kunna förutspå när den ska inträffa eller ens vad den kommer att handla om.

Förmodligen är det väl detta med blödningen som satt igång oron. Men också tanken på att jag inte kommer att vara närvarande när en stor del av affärsplanen ska drivas igenom. Att det är så många saker som ska ändras och jobbas igenom som jag inte kommer att vara närvarande vid.

Det är antingen det, paniken alltså, eller så trötthet. Jag hatar att gnälla och klaga, men så är det. Hela den här föräldragrejen är some scary shit. Inte konstigt att man reagerar. Maj gådd liksom.

Sköterskan i luckan på K69 börjar känna igen mig nu. Känns lite sådär. Jag ringde först till BM och sedan till Sjukvårdsupplysningen och eftersom de ansåg att jag borde åka in så gjorde jag det. Sambon kom in efteråt, precis i tid till att överläkaren skulle påbörja undersökningen. Jag har känt mindre idag av rörelser, men hjärtat slog och han rörde lite smått på sig. Hon kunde inte se någon direkt anledning till blödningen, men drog en gissning på att det kunde vara att moderkakan avslutas relativt nära inre livmodermunnen. Vad vet jag? Kanske är det en anledning till att ett blodkärl har spruckit. Kanske inte. Att det blir en liten slitning i moderkakan och voila, blödning.

Jaja. Så är det. Jag är hemma och tar det lugnt iaf och det känns jävligt skönt.

Det här med graviditet är ju lite knepigt på fler än ett sätt. Oro, vånda, smärta, nervositet, längtan, och så den där kroppen också. Jag behöver lite fler kläder. Så jag tänker mig den här klänningen från Mamalicious och wedges från D.Co Copenhagen. Meanwhile så sätter jag i mig dagens andra lussebulle. 'Cause I'm worth it efter den här jävla dagen.

Mjaha, då ska vi se... Jag är alltså i v.20 + 5 idag. Så jävla skumt att jag aldrig kan hålla reda på det där längre. Sedan jag blev flyttad så bryter veckorna på onsdag i stället för lördag och jag kan inte få in det i huvudet. Men alltså - 20 + 5 idag.

Jag har en till blödning. Det ser mest ut som en blandning mellan blod och någon slags gravidflytning, ni vet, de där som man alltid har. Jag avvaktar med oron ett litet tag till innan jag agerar. Det var liksom så lite blod.

Veckan har i övrigt varit rätt tröttsam. Jag börjar vara väldigt trött, men vet inte om jag vågar dra i mig mer järntabletter innan de har kollat upp mitt ferritin. Förmodligen är det ju ingenting, men man vet aldrig.

Jag önskar att jag hade ett namn på honom. Något som jag kunde kalla honom bortsett från knatten. Eller pojken. Man kanske skulle ha ett arbetsnamn. Som... Dexter. Eller Bobby. Hmm... mördare och knarkare. Bra val. Nej, skit i det. Det blir inget arbetsnamn. Allt jag vet är att jag vill iaf inte ha något vanligt tråknamn, som Hampus eller Erik eller Hugo. Jag skulle vilja ha ett namn som är lite ovanligt, som funkar på engelska och som är rätt kort. Chuck. Charles. The Stig. Jezza. Stewie. Allt jag tänker på blir tv-fierat. Jag måste sluta se på serier.

Vad det än blir så tror jag att vi kommer att komma på det i sista stund. Vi är inte personer som bestämmer oss långt i förväg. Eller inte jag iaf. Hålla alla dörrar öppna, osv osv.