Gud vad jag saknar honom när jag inte är med honom. Minst en gång per dag tänker jag hur mycket jag älskar honom. Snart är han 10 månader gammal och han står hela tiden. På de senaste dagarna har han börjat ställa sig upp och släppa taget. Idag var vi på Rum för barn och han var lite försiktig först men efter ett tag sladdade han runt och försökte sno andra barns nappar och klättrade. Ett tag hade han sällis av en liten tjej som var lika gammal som han och en annan lite äldre kille som hela tiden skulle pussa på kinden. Det var helt fantastiskt att få se honom så glad av att vara med andra. Mindre roligt är min vikt. Det börjar bli ett problem nu. Jag väger mer än jag gjorde sex veckor efter födseln. Såg mig själv i spegeln idag och ba, vem ÄR du? Minst sex kilo behöver bort. Jag har en app men disciplinen är låg. Nu tex har jag druckit vin och ätit chips men inte middag för det ryms inte i dagens kaloriintake. Men hungrig är jag. Oh well. Ständigt denna dans med djävulen.

Njae, det där med mamma det  var nog bara något tillfälligt. Nu är han lika dålig på att snacka som vanligt.

Min nacke is acting out och stör mig så till den milda grad och jag har svårt att sitta ordentligt utan att spänna mig. Kanske för att ungen har sovit så dåligt de senaste tre nätterna att vi "varit tvungna" (läs: inte orkat söva om honom i sin säng) att ta över honom i vår säng och sedan försökt skydda sig själv från hans vassa små naglar som helst vill skrapa i min näsa eller mun eller ögon eller försökt undvika att ligga på honom när han rumsterar runt i sömnen.

Till yttermera visso, jag har så jävla svårt för detta med att lämna över honom till pappan. Ok att de känner varandra, men han känner mig bäst och vi har våra rutiner och sätt att agera mot varandra. Mycket leenden, mycket uppmuntran och sitta på golvet och lalla. Mycket uppmärksamhet. Och han får inte lika mycket av den saken av sin pappa. Av någon anledning. Jag vet inte varför och ska inte försöka analysera det heller. Men jag saknar honom. Så. det. gör. ont.

Och vill inte säga till heller. Kanske borde jag komma med råd, men min käre make har så förbålt svårt att tolerera att man gör det. Han ska alltid kunna bäst själv. Eller själv fråga om råd. Och det är han nog för stolt för att göra. Så då får lilleman klara sig utan den där emotionella grejen. Men han får säkert andra saker i stället. Något lär man sig alltid.

Något är inte som det ska med den lilla myran. Han är gnällig och sover dåligt och har ett rinnigt öga och gråter mycket. Allt det som han inte brukar göra. Kanske är det nya tänder på gång, kanske är han sjuk på något annat sätt.

Han har iaf sagt mamma till mig nu tre gånger. Lilla älsklingen. Det är den bästa presenten man kan få precis innan man går tillbaka till jobbet. Åh, så jag kommer att sakna honom!!! Och inte alls längtar jag till jobbet. Inte över huvud taget. Det känns mest bara jobbigt. Men en sak var iaf bra, och det är att den tjänst som jag kommer att vara mest beroende av precis har blivit tillsatt. Sweet. Det kommer att göra det hela lättare för mig.

Hans nya bag är att stå. Nu ställer han sig helt maniskt mot allt allt allt. Får han bara tag i något som är stabilt nog att kunna dra sig upp i så nog fasen hittar man honom svajandes på de två småtassarna nog.

Han håller fortfarande på och lägger benen i kors när han äter eller vilar, men det sker lite mer sällan nuförtiden.

Kryper gör han rätt så bra nu. Han har relativt bra tempo och han tar sig helt obehindrat från vardagsrum till kök, men han verkar inte riktigt ha greppat varför det kan vara bra att kunna krypa. Han är liksom lite försiktig. Kryper bara lite längre om någon av oss står och lockar. Vilket väl är bra med tanke på att vi inte har fixat med trappgrindarna ännu. Bad parents.

Sjävl är jag fortfarande som en Zornmadam och inte blir det bättre heller. Jag skulle vilja kunna gå ner i vikt och fortsätta äta kakor och inte behöva träna. Några tips på hur man gör det?

Den lilla pärlan har hunnit fylla sju månader nu och dessutom blivit namngiven. I söndags hade vi äntligen planerat för att ha den där festen och det blev så jäkla bra. Så. Jäkla. Bra.

Det var lagom mycket folk, de minglade och pratade och det var återseenden och nya bekantskaper och barnen var asgulliga och lekte med varandra och J var som en liten kung som satt och lekte med kompisen S och var helt fin och snäll hela tiden och kunde sova i en timma i ett rum bredvid festens centrum. Maten blev klar i tid och smakade bra och tårtorna var skitgoda och allting räckte. Även drickan, trots att jag hade missat att köpa tillräckligt till att börja med.

Nuförtiden kan han krypa på alla underlag och han börjar få upp en stabilitet i krypandet dessutom så att man vet att han kommer att ta sig från punkt A till B även om det tar ett tag. Tempot kommer väl eftersom.

Han är fortfarande en envis kille som övar och övar och bara SKA lyckas med det han ska göra, men han är ändå inte gnällig. Han har fått sin tredje tand och i samband med det har han gråtit lite och gnagit sig less på allt och inget men ingen diarre denna gång. Han är ibland lite rädd för okända människor men andra gånger hur soft som helst. Och det går liksom inte att säga när han är det ena eller det andra men oftast verkar det vara när han är nyvaken som det är jobbigt att träffa andra.

Häromnatten (eller tekniskt sett var det morgon men men) började han gråta när jag hade tänkt lämna honom hos pappsen för att gå och göra en flaska. Dessutom sa han "mamma" då. Det var helt skumt. Och helt underbart. Han har aldrig sagt mamma förut även om det är uppenbart att han vet vem som är mamma och vem som är pappa och vem som är J.

Ibland tänker jag på vad som skulle hända om han försvann eller blev sjuk. Då kan jag inte andas längre. Jag älskar honom.

Alltså, han är världens bästa unge. Världens bästa. Han är så söt att om han inte finns till nästa vecka så är det förmodligen för att jag har ätit upp honom.

Den där kärleken alltså... Jag läste innan jag fick barn om någon som uttryckte det som att det är världens häftigaste förälskelse. Man blir bara mer och mer förälskad. Och det stämmer. Han blir bara bättre och bättre.

Idag har han suttit väldigt mycket i vagnen då vi har varit ute på stan och dragit runt. Men inte bekommer det honom, han är glad och rar ändå. Lite grinig när han är hungrig men annars som en liten ängel. Nästa lördag ska vi förhoppningsvis lämna bort honom till K och jag längtar efter att se hur det går. Det är ju helt otänkbart att han inte skulle vara snäll, han är ju alltid det. Och K är jätteduktig med honom.

Nu kryper han obehindrat från ena änden av sängen till den andra. Han ställer sig upp om han har fått tag i kanten på spjälsängen eller soffan och han sätter och lägger sig helt obehind´rat. Och jag,k mitt våp, jag saknar honom helt vansinnigt när han sover. Detta, mina vänner, är livet.

Nya skills killen har lärt sig:

• Lägga benen i kors när han halvsitter i mitt knä
• Sätta sig upp själv
• Rulla åt bägge håll obehindrat
• Ställa sig upp på händer och knän
• Krypa i sängen, dock ej på golvet eller mattan
• Ersätta ett mål ersättning med mat (eller rättare sagt - flera)

Han har dessutom varit magsjuk för första gången, typ. Och ja just ja - jag har slutat amma. Det är inte roligt, men så är det. Det finns ingen mat kvar hos mamsen. Jävla skit.

Alltså, en månad efter förlossningen var jag mer fit än vad jag är nu. Jag väger cirka ett kilo mer nu än då, när jag hade tappat all vikt jag lade på mig under graviditeten. Och dessutom har jag ytterligare 5 till 7 kilo som jag egentligen skulle vilja bli av med. Jag har försökt lite halvhjärtat med GI- och LCHF-diet men det går inte. Jag saknar disciplinen som behövs för att gå ner. Det måste redas ut:

Vad får dig att vilja gå ner i vikt? Tre saker: utseende, kläder och välmående. Utseende - Jag gillar inte hur jag ser ut för närvarande, gillar inte att allt är mjukt och dallrar, gillar inte känslan av hur min kropp beter sig. Kläder - jag har en garderob full av skitsnygga märkeskläder som jag inte kan ha längre. Jag har en stil nu som inte är jag, som jag inte trivs i och jag vill inte köpa några nya, snygga kläder eftersom jag inte vill vara i den här storleken. Välmående - Mina knän är inte bra nu. Det värker i både dem och fötterna när jag går. Speciellt på morgonen. Min rygg är hur svag som helst och magmusklerna ska vi inte ens prata om... De existerar inte.

Vilka för- och nackdelar ser du? Plus: jag kommer att må bättre, både fysiskt och mentalt. Det är en ekonomisk fördel iom att jag kan återgå till mina fina kläder. Jag kommer att orka bättre när jag går tillbaka till jobbet - att dela min existens mellan jobb och familj. (shit - jag har en "familj" nu...)
Minus: jag kommer att behöva sluta äta goda saker, behöva säga nej, behöva låta andra veta att jag är missnöjd med mig själv. Den sista är tyngst. Det kommer att ta tid och jag kommer att tappa tålamodet.

Vilka hinder ser du? Att jag inte vill avslöja för andra att jag bantar. Att jag är så jävla sötsugen. Jag kan liksom inte gå en dag utan att känna ett rent fysiskt behov av socker. Vidare - att maken inte vill gå samma väg. Han behöver också gå ner ett par kilo men han hatar att banta. Han vill motionera bort det. Ett annat hinder är sysslolösheten, inte för att jag egentligen är sysslolös utan snarare för att jag är så rastlös. Att varje sekund av att inte sysselsätta mig blir som en lång eon av tid. När jag tänker på dem. Så: sötsug, make och rastlöshet. Mina hinder.

Vad är ditt mål? Att gå ner till 55 kilo, att kunna ha mina gamla kläder, att inte behöva tänka på sötsaker.

Nu leker livet tillsammans med lilleman. Jag älskar honom mer än någonsin och ser fram emot att få träffa honom när han sover. Och det är bara en och en halv månad kvar innan jag bara kommer att träffa honom max 2 timmar per dag. Herregud. Hur ska jag överleva??

Det är helt sjukt att det nu är sex månader sedan jag spänd och lite orolig vankade in på förlossningen på SÖS tillsammans med maken och knappt hittade ingången. Sex månader sedan coola barnmorskan sa åt mig att bli arg så att jag kunde krysta fram honom. Sex månader sedan han låg i min famn för första gången och luktade lite blod och var varm och kall och blöt. Sex månader sedan vi sov tillsammans i samma säng för första gången och han var så liten så liten och jag trodde att jag skulle krossa honom i sömnen för att vi inte fick någon plastkuvös åt honom.

Han sitter iaf obehindrat nu och kan till och med liksom parera lite när han faller så att han landar på mage eller inte faller alls.
Han har börjat använda pincettgreppet, säger dadada och har börjat använda napp. Han står upp och är rätt stabil om man bara håller honom runt höfterna.
Han äter mer och mer gröt och annan fast föda, men favoriten är ändå ersättning. Det verkar som att han förstår sitt eget namn och skillnaden mellan mamma och pappa och han lyser som en sol när han ser en. När han vill ha något som håller han ut armarna rakt ut och trutar med munnen.

Han gillar att titta på andra barn och när han sitter i närheten av en kompis så försöker han nypa dem i kläderna eller hålla i handen. Han flyttar obehindrat saker mellan händerna och kan sitta upp och använda båda två.

När jag ser andra mammor dalta med sina telningar tänker jag att jag borde, jag med, ta hand om liksom, kanske lite bättre än vad jag gör. och sedan tänker jag att han är så enkel och avslappnad därför att jag inte skämmer bort honom. Att han får sitta ifred och klara sig på egen hand. Att jag inte hindrar honom från att falla men finns där om han behöver det. Att jag utmanar honom att försöka själv innan jag hjälper honom. Och han är verkligen inte särskilt besvärlig. Han är oftast glad och lugn och skriker sällan och folk kommenterar att det är så. Min lilla unge. Min fina lilla unge. Världens bästa.

Igår fick han tänder. Bägge framtänderna nere har tittat fram. Och inget säger han. Nej, jag skojar bara. Klart att han inte säger något, men det märks inte heller på honom särskilt mycket, förutom då bajsandet. Han har haft diarre i flera dagar nu och förmidligen var det tandsituationen som spökade till det. Han har förvisso enormt svårt att somna på dagarna men i övrigt verkar det inte som att han är särskilt påverkad.

Men nu vaknade han visst. Efter bara en halvtimmes sömn. Lille strulpelle... Jaja, vi får göra det här bloggandet en annan gång.

Programmet Vad hände med?. Pinsam dynga. Den där vad-han-nu-heter-schulman borde, om han såg sig själv på tv, å det snaraste inse att det där med programledarskap, det är inte min bag.

Lilla myran är nu snart 5,5 månader gammal. Han sitter stabilt och leker med saker i båda händerna utan att behöva hålla fast sig. Han vägrar att somna om han inte får rulla runt och lägga sig på mage minst hundra gånger och man ska rulla tillbaka honom.

När vi är ute och far så är han världens snällaste barn, han bara sitter och ler och pratar och snackar (dadada, papapa, amamamam etc). När vi är själva så är han uttråkad och vill ha kontakt hela tiden. Egentligen inte så jobbig, men han vill att man ska vara med och hänga med honom.

Tyvärr har han varit lite dålig de senaste dagarna. Han har bajsat löst flera gånger varje dag och kräks en hel del. Nu göööör ju barn det, men det är ovanligt för att vara honom och saker som inte följer det sedvanliga mönstret tenderar att oroa. Däremot är han fortfarande lika pigg som vanligt och tjoar och stojar runt.

Vad vi försöker med nu är att få honom att sluta amma på natten. Vi har varit på't i två dagar, och han vaknar, men man kan få honom att somna om med hjälp av napp nu. Däremot så vaknar han ju fortfarande vid två, tre och vid fem, sex. Det vore fantastiskt om han kunde sova natten igenom, och det är klart att han kommer att göra det, så småningom.

Jag ammar nästan inte längte. Nu är det bara vid några få tillfällen per dygn (bl.a. på nätterna) som jag ammar. Dagtid så är det nästan bara flaska som gäller. Han äter liksom bättre då. De där smakportionerna och ersättningen gäller istället.

Jag säger till honom varje dag att jag älskar honom. Han fattar inget.

Familjeliv. För mammor som hatar andra mammor.